Janne Andersson: ”Vi vill satsa på Tess såklart”

Speluppfattning och förstatouchen – det är Tesfaldet Tekies styrkor. Där är Miro Jaganjac och Janne Andersson överens.

–  De delarna av Tess spel kan absolut få en internationell touch, säger Janne Andersson.

Men Janne framhåller också att det är lång väg att gå innan Tesfaldet Tekie kan prestera regelbundet på en hög allsvenska nivå.

– Det är fysiken som är frågetecknet, han har haft skadeproblem sen han kom till Norrköping. Vi kommer göra allt för att bygga upp hans fysik, men det kommer att ta lite tid.

– Men vissa delar av hans spel är av god allsvensk klass redan nu. Han behöver göra det på en jämnhög nivå bara.  Mycket av det andra har han redan i sig.

–  Vi vill satsa på Tess såklart, säger Janne.

Tesfaldet Tekie har i dagsläget ett lärlingskontrakt. Den enda skillnaden mellan det och ett A-lagskontrakt är att lärlingarna går i skolan samtidigt och att man anpassar träningen för detta.

– Han har ett år på gymnasiet. Vi vill att spelarna ska gå färdigt gymnasiet, och vi vill underlätta för dem att kombinera studier och fotboll med bland annat läxhjälp, säger Janne Andersson.

– Sen om någon spelare vill hoppa av skolan så får det göra det. Men vi vill inte bidra till att de slarvar med skolan. Det är karaktärsdanande att gå färdigt gymnasiet.

Sista året på gymnasiet brukar studierna vara mer individuellt upplagda. Det brukar innebära att det är lättare att kombinera skola med att spela fotboll på heltid, enligt Janne Andersson. Och vill man erbjuda en spelare som går i gymnasiet ett A-lagskontrakt med ett längre avtal så går det bra.

KAMRATERNA

 

Snack med fienden: IFK U21 – Gif Sundvall U21 4-0 (4-0)

IFK Norrköping slog GIF Sundsvall i U21-serien med 4-0 efter mål av Cristopher Meneses, Joel Enarsson, Mirza Halvadzic och Jonathan Wiberg. Vi tog ett snack med Giffarnas tränare Mikael Bengtsson.

Gif Sundsvall kom till spel med ett ungt lag med bara tre spelare från A-truppen, där ingen ännu har startat i Allsvenskan.
– Vi får kriga på väldigt hårt, har svårt att få ihop laget. Norrköping kommer igenom lite väl lätt tycker jag och vi har svårt att hänga med i deras bolltempo. En stundtals ganska tuff halvlek, säger Bengtsson.
– Inför andra halvlek pratar vi om att få ihop laget både defensivt och offensivt och vi gör det bättre. Det i kombination med att IFK kanske slår av på takten gör att vi är ganska bra med.

Mikael Bengtsson framhåller IFK:s forwardspar Jonathan Wiberg och Joel Enarsson.
– Jag tycker de var bra. De hade en bra samverkan och hotade oss. Jobbiga att möta.

Kamraterna passade även på att fråga om den förre IFK-spelare Lars Krogh Gerson.
– Gerson har varit bra. Han är en skicklig passningsspelare vilket passar oss. Vi vill vara ett bollförande. Han bidrar också med sin högerfot med fina servar både på hörnor och frisparkar.

KAMRATERNA

Bryr sig riksmedia om Östgötaderbyt?

Vi som hejar på IFK Norrköping och andra ”mindre” lag i Allsvenskan klagar ibland över att riksmedia  uppmärksammar våra klubbar för lite. Örebros tränare Alexander Axén sa till exempel vid ett tillfälle att han ”önskar att någon från Aftonbladet besöker Behrn Arena en gång i år.” På söndag är det dags för årets första allsvenska Östgötaderby mellan IFK och Åtvidaberg. Hur tungt väger det bland Fotbollssveriges journalister?

Vi frågade Henrik Skiöld, sportreporter på TT, som menar att det dels saknas tillräcklig rivalitet mellan IFK och ÅFF, och dels att klubbarna måste bli mer framgångsrika för att riksmedia ska bli mer intresserade av Östgötaderbyt.

– Den där riktigt påtagliga rivaliteten mellan IFK och ÅFF finns väl inte, om vi ska vara ärliga. Det är förstås en orealistisk förhoppning att de lär sig spela herrfotboll i Linköping, men ett möte mellan IFK och ett gäng från ”Slaka”, då kan vi börja snacka om rivalitet och ett större intresse.

Dessutom anser han att båda klubbarna kan bli bättre och mer professionella i sina kontakter med journalister för att få mer uppmärksamhet i riksmedia, även om både IFK och ÅFF i stora drag är lätta att arbeta med.

– Båda klubbarna kan förbättra sina relationer till medierna, det är lite amatörmässigt emellanåt om du jämför med Malmö FF, IFK Göteborg och Stockholmsklubbarna. Kunskaperna om och förståelsen för hur vi i medierna arbetar är rätt bristfällig. Jag tror att båda klubbarna skulle få mer rikstäckande publicitet om de lade mer krut och kompetens där.

Bryr sig Henriks kollegor runt om i landet alls om Östgötaderbyt undrar Kamraterna? Visst gör dem det, menar han. Men derbyna i Skåne och framförallt de i Stockholm slår allt annat.

– Publik- och arenamässigt och sett till rivaliteten mellan klubbarna. Och i år får mötena ett lyft med Hammarby tillbaka i Allsvenskan.

– Kvällstidningarna är i princip alltid på plats på Nya Parken, men söndagens och måndagens tidningar och publiceringar på sajterna kommer att domineras av derbyt på Friends på måndag. Det säljer bättre och ger mer trafik. Det finns helt enkelt fler som är intresserade av AIK och Hammarby. Titta bara i Norrköping hur många som håller på någon av klubbarna, fortsätter Henrik.

Hur är då IFK:s och ÅFF:s status ute i landet? Henriks uppfattning är att IFK trots åren i Superettan, och att man inte lyckats bli ett topplag i Allsvenskan, ändå har ett ganska starkt varumärke.

– Något av den förlorade attraktionskraften är på väg att återvinnas. Jag tror att IFK numera ses som ett bra val som mellanlandning. Att en eftertraktad U21-landslagsman som Nicklas Bärkroth valde IFK har större symbolvärde än vad man kanske kan tro. Min känsla är att IFK är på rätt väg, säger Henrik.

När det gäller Åtvidaberg tycker han att det är imponerande att ett litet brukssamhälle ”ute i skogen” har ett allsvenskt lag.

– Det är som på trots mot verkligheten. Fotbollsromantik. I dagens kommersialiserade elitidrott är det något av en bedrift att ÅFF gör sin fjärde raka allsvenska säsong. Få händer och fötter gör ett stort jobb i klubben. Och ett viktigt jobb för svensk fotboll. Det finns idag flera spelare runt om i Allsvenskan som har utbildats och utvecklats på Kopparvallen. Det är ett skäl till att jag är en övertygad förespråkare för 16 lag i allsvenskan.

KAMRATERNA

Inför Östgötaderbyt: ”I IFK finns ambitionen att bli bäst”

På 00-talet tog han SM-guld med Malmö FF och IFK Göteborg. Men det var i Östergötlands storklubbar karriären tog fart. Kamraterna har pratat med en Åtvidabergare som fortfarande har plats i sitt hjärta för IFK Norrköping.

Vi pratar naturligtvis om Thomas Olsson. Han inledde karriären i Åtvidabergs FF 1993 och avslutade den i samma klubb 2011, då med att hjälpa klubben åter till Allsvenskan. Däremellan hann han representera IFK Norrköping, Malmö FF och IFK Göteborg – de tre allsvenska lagen med flest guld – vilket ingen annan spelare gjort varken förr eller senare. Men det är ingen tvekan vilken klubb han har starkast känslor för.
– ÅFF är närmast hjärtat helt klart, där jag växt upp, min moderklubb. Men det var i Norrköping det blev på riktigt och det var där jag blev allsvensk.

Karriären började som sagt i Åtvidabergs FF. 1993, som 17-åring, fick Olsson debutera i klubbens A-lag som på den tiden höll till i dåvarande Division 3.
– Klubben hade knappt spelare till A-laget. Klubbhuset hade brunnit. Man fick ringa ihop folk för att få ihop ett lag till matcherna. Men man satsade på unga spelare, som Kristian Bergström och mig.
Satsningen på de unga bar dock frukt och ÅFF avancerade genom seriesystemet.
– Det var en fantastiskt rolig tid. Vi var unga, vi vann det mesta och vi kände att vi och laget utvecklades.
1996 hade ÅFF nått Division 1 Södra, den då näst högsta divisionen i Sverige. Och året därpå började han, liksom lagkompisen Kristian Bergström, dra intresse till sig från länets storklubb – IFK Norrköping.
– Men jag var inte stekhet som spelare då, hade jag inte fått erbjudande om att spela i Allsvenskan hade jag nog satsat på en civil karriär. Det var allt eller inget när erbjudandet från IFK kom.

1998 fyllde Thomas Olsson 22 år. Det året värvades han till IFK Norrköping av sportchefen Tommy Wisell och ordförande Björn Ahlberg. IFK tränades då av Olle Nordin och att träna under honom var nånting annat än vad Olsson var van vid.
– Olle Nordin var före sin tid med professionellt tänk kring kost, träning och vila. Det var under den tiden jag började se fotbollen som ett jobb.
– I efterhand skulle jag velat varit medveten redan under åren i ÅFF att man kunde bli fotbollsspelare på heltid. Men det var inget jag tänkte på då. Unga spelare idag har en helt annan situation med rådgivare och agenter.
– Samtidigt var det ett annat tempo, man fick utvecklas i lugn och ro som ung spelare  Jag som drabbades av en del skador skulle kanske blivit utdömd tidigt om jag varit ung idag.

Under Thomas Olssons första år i IFK Norrköping slutade man i mitten av tabellen. Året därpå, 1999, överraskade man med att knipa en femteplats efter en stark höst. Men åren därpå sjönk IFK stadigt i tabellen för varje år som gick. Det hela slutade med en degradering 2002.
Det var också en tid med många tränarbyten i IFK Norrköping. Kamraterna bad Thomas berätta lite om de olika tränarna han hade:
– Olle Nordin var professionell. Fostrande. Han såg helheten i fotboll med kost, vila, förberedelser. Han hade ett yrkesmässigt tänk.
– Men själv fick jag ett jättelyft under Tor-Arne Fredheim. Han gjorde mig till lagkapten, mitt självförtroende steg och jag lyfte mitt spel till att bli en bra allsvensk spelare. Jag tycker han var en jättebra tränare som stod för en positiv fotboll och var inspirerande.
Bengt-Arne Strömberg fick jag ingen riktig bild av, han var ju bara kvar i sex månader. Men det funkade inte. Olle hade styrt upp strukturen, Tor-Arne hade behållit det men lagt på kreativitet och glädje. Men med B-A tappade vi strukturen. Vi var inte tillräckligt bra för det lösa ledarskapet. I det läget och med den truppen hade vi behövt någon med fastare hand.
– När Håkan Ericsson kom så styrde han upp strukturen och vi fick en stark ledare. Sen var det en period när vi inte gjorde bra resultat. Vi fick inte ihop laget och det var ingen bra stämning i varken klubben eller laget.

Efter IFK åkt ur Allsvenskan gick flyttlasset till Malmö FF. Där hann han spela tre säsonger, blev lagkapten och vann SM-guld innan flyttlasset gick vidare till västkusten. I IFK Göteborg blev det fem och en halv säsong, 98 matcher och ytterligare ett SM-tecken.
Sommaren 2011 såg dock Thomas början till slutet på karriären i IFK Göteborg. I Östergötland fanns det två klubbar som var intresserade av hans tjänster. IFK Norrköping som var nykomlingar i Allsvenskan och kämpade för att hänga kvar. Åtvidabergs FF som var ett topplag i Superettan och siktade på att ta steget upp.
– Det fanns förfrågningar från IFK, både Janne Andersson och Tony Martinsson kontaktade mig. Men med ÅFF var det tydliga målet att vinna Superettan. Det var en ny fräsch utmaning. Jag hade spelat tolv år i allsvenskan redan. Jag minns att jag debuterade borta mot Degerfors på Stora Valla, där hade jag aldrig spelat. Så det kändes mer inspirerande.

ÅFF nådde sitt mål – Allsvenskan 2012. Men Thomas Olsson följde inte med laget upp. Han hade fått ett erbjudande att återvända till IFK Göteborg och sadla om till tränare. Idag tränar han klubbens U19-lag och är också assisterande tränare i U21-laget. Så hur är känslorna när IFK Göteborg och ÅFF möts?
– Jag håller på IFK Göteborg, jag får ju vara lojal med min arbetsgivare. Jag ingår ju i IFK Göteborg och vill att vi vinner allting.
– Men jag hoppas ÅFF vinner alla andra matcher.

Men vissa känslor för IFK Norrköping finns också kvar. Tre år i rad har han dragit på sig den vita tröjan med kamratstjärnan på bröstet och representerat IFK i Sylviaringen – senast tillsammans med bland andra Janne Jansson, Klebér Saarenpää, Göran Bergort och Tor-Arne Fredheim.
– Man får vara glad för att man blir uttagen. Och jag gillar verkligen folket i Norrköping.

Vi pratar lite om IFK och ÅFF och skillnaderna däremellan.
– Fascinerande med Norrköping är ju att intresset för IFK är så stort. Och att det finns en ambition att bli bäst. Den ambitionen gör ju att man kan locka spelare. Nicklas Bärkroth gick ju inte till IFK för att vara snäll.
– I ÅFF finns ett lugn och ett accepterande att man har små resurser och att man är stolt över det man har. IFK Norrköping å andra sidan har alltid velat gå lite för fort fram. Man måste inse var man är någonstans.
-Jag tror att IFK Norrköping upplevs fräschare idag både med de unga spelarna och spelsättet. Det känns som en fräsch klubb med ambitioner att spela en offensiv fotboll. Säga vad man vill om IFK, men man är ju inte tråkiga, skrattar Thomas.

I Norrköping finns också en gammal kompis som liksom Thomas Olsson rätt nyligen har påbörjat sin tränarkarriär: Mathias Florén.
– Det var smart att IFK att behålla honom runt laget. Han är omtyckt av alla. Men jag är inte ett dugg förvånad att han är tränare. Man ser att han brinner för fotboll och älskar fotboll.
– Jag tror han är en inspiratör på så sätt. Han tar det på allvar. Det kan behövas i den unga generationen. När han tränar och spelar är det på 100 %.
Thomas Olsson hymlar inte med sina egna tränarambitioner.
– Mitt mål är att bli huvudtränare i Allsvenskan. Men man får ha tålamod. Just nu har jag en bra roll i IFK Göteborg. Jag har svårt att tänka mig en bättre utbildning än den jag får här

Hur var det med klubbkänslor då? Att ÅFF har en särställning och att IFK Göteborg är det som gäller idag vet vi. Men sen då?
– Om Norrköping möter MFF så håller jag på IFK. Mycket på grund av personer i klubben. Men jag tror jag är välkommen i alla klubbar jag spelat. För mig har det varit viktigt att spela länge i varje klubb, göra rätt för sig och få ett bra avsked. Det känner jag att jag har gjort.

Imorgon lördag coachar Thomas Olsson Blåvitts U19-lag mot Mjällby AIF. Men på söndag bänkar han sig framför teven.
– Jag ska absolut se derbyt, det ser jag fram emot. Hur det går vet jag inte men jag gissar att det blir mål i alla fall, skrattar Thomas.*

KAMRATERNA

Fotnot: När intervjun med Thomas Olsson gjordes hade det blivit minst tre mål i IFK Norrköpings fyra senaste matcher.

Intervju med Johan Croneman: ”Satsningen på Nordahls-kurvan är ett bra steg”

Kamraterna fick möjligheten att ställa några frågor till IFK Norrköping-supportern Johan Croneman, krönikör i Dagens Nyheter och Icakuriren. Johan är född och uppvuxen i Norrköping men har inte bott i stan på väldigt länge. Trots det finns det bara ett lag för honom…

Hur är din relation till IFK Norrköping?
– Såg min första match med pappa 1958, som treåring, sedan såg jag väl i princip allt tills jag lämnade stan 1975. Följer varenda match, live, på tv eller via NT:s matchservice. Eller via kompisar på plats. Det kommer givetvis aldrig någonsin att finnas något annat lag för mig.

Tror du att din relation till IFK påverkas av att du bor i Stockholm?
– Nej, inte det minsta. Jag bodde i Göteborg under femton år, under Blåvitts storhetstid – jag såg alla deras matcher, men finns ju ingen chans i helvetet att jag skulle skaffa mig något nytt lag. Jag är ett med IFK Norrköping, för alltid.

Du har följt IFK länge. Är det någon period som du minns särskilt väl?
– Mitt favoritår är kanske 1966, trots att vi förlorade den sista och avgörande matchen mot Djurgården borta – och guldet. Vi ledde rätt stort fram till augusti, när Ove Kindvall lämnade för Feynoord. Jag var på landet i Skåne när jag läste i Aftonbladet att Ove sålts – och grät hela vägen hem. Sedan såg jag Oves två sista matcher givetvis, 6-1 mot ÖSK och 6-0 mot AIK. Ove gjorde sju mål!! Han är min största idol, fortfarande…

Vad tror du IFK betyder för staden Norrköping?
– Jag tror ju inte, som många andra, att det är avgörande för näringsliv och jobben och skatteintäkterna – men en stad har ju en själ och en identitet också, och för själen och identiteten är IFK jätteviktiga. Under senaste åren har jag tvivlat lite på den teorin, eftersom publikstödet enligt den borde vara mycket bättre. Ett snitt på 8-9 000 borde vara självklart. Jo, visst, IFK måste leverera också, och det har de ju kanske bara gjort under för korta perioder de senaste åren.

Vad kan IFK och fotbollen lära av kulturen som du bevakar?
– Inte särskilt mycket – men ibland skulle man ju önska att moderna fotbollsspelare också var lite mer intresserade av att läsa en bok eller gå på teater till exempel. Traustasson blir ju inte bättre av att kunna recitera Shakespeare, men jag tror däremot att fotbollsspelare som förebilder betyder oerhört mycket, och påverkar publiken oerhört mycket. Delar av svensk fotbollspublik uppträder ju på neander-nivå, man skäms ju rätt ofta över hur det låter. Kan fotbollsspelare hjälpa till att civilisera publiken? Det tror jag definitivt.

Kulturen kan anses vara ”mjuk” medan fotbollen kan vara ”hård” med en mansroll som inte alltid är positiv. Samtidigt är fotboll kultur. Hur kan det här hänga ihop och förenas?
– Fotboll är ju mest kultur i form av sin långa tradition – och lite som jag redan varit inne på: Det är en rätt rutten manskultur som fortfarande odlas på läktarna. Det har kanske till och med blivit värre med åren. Många fotbollssupportrar är ju grymt humorbefriade, tål ingenting. Jag har varit på match i Stockholm, ingen nämnd ingen glömd, där min kompis 12-åriga dotter blev kallad ”din lilla negerhora” för att hon råkade bli glad när fel lag gjorde mål. Och de här snubbarna var mellan 35 och 40. Det är en sann historia!

Hur kan IFK nå nya grupper i samhället för att öka supporterskapet?
– Jag tror inte man skall, eller behöver, inrikta sig på nya grupper. Problemet är ju att det redan finns ett enormt intresse för fotboll och IFK i Norrköping – men 4-5000 av de här i grunden jätteintresserade kommer ändå inte iväg på matcherna. Varför kommer inte just dom till Nya Parken?! Det är knäckfrågan, tror jag. Man når inte dom med jippon, det krävs helt andra grejer. Jag tycker att satsningen på Nordahls-kurvan är ett bra steg, man måste få de där 4-5 000 att få tillbaka glädjen. Tron. Hoppet. Det har varit grymt sargat under 10 år. Man kanske till och med måste börja bygga på ett särskilt hemmaspel, med särskild själ, och särskild inställning. Och så får man inte släppa in 3-4 mål per match…

KAMRATERNA