”Skönt att ha i bakhuvudet att kryss räcker” – Adnan Kojic inför mötet med IFK

Adnan firar AFC-mål. Foto från klubbens hemsida

Han fick aldrig chansen i IFK Norrköping men har därefter visat vad han går för. På lördag kan Adnan Kojic sätta stopp för IFK:s cupresa.

IFK Norrköping ställs mot AFC Eskilstuna i en avgörande match för att gå vidare i Svenska cupen. För AFC som vunnit sina två första matcher stort, räcker det med ett kryss för att avancera till kvartsfinal. IFK måste däremot vinna för att ha chansen på det första cupguldet sedan 1994.

– Vi har gjort vad vi ska i cupen och skaffat en fördel med bättre målskillnad, vi kan gå vidare med kryss. Men vi kommer ändå försöka vinna och göra vårt bästa. Men det är skönt att ha i bakhuvudet att det räcker med kryss, säger förre IFK-spelaren Adnan Kojic.

Den 23-årige Norrköpingskillen, med Hageby IF som moderklubb, tillhörde IFK:s A-trupp 2015. Men det blev inget spel i Allsvenskan under guldåret.

– Jag var med och tränade men fick inte spela det året. Jag var mest på bänken. Jag minns året som ganska bra även om jag inte fick spela. Det var ett väldigt bra lag med bra spelare.

– Jag spelade U21-matcher där det gick bra. Vi gick till final men förlorade sista matchen där. Det var ett bra år personligen, men främst för laget.

Kändes det nära att du skulle få chansen i Allsvenskan?
– Personligen tycker jag att jag borde ha fått spela. Men när det gick så bra för laget är det svårt att klaga, svårt att säga att man skulle spela, säger Adnan Kojic som konkurrerade med bland annat Linus Wahlqvist om högerbacksplatsen.

Efter säsongen 2015 pratade han med Janne Andersson om framtiden. Båda verkade överens om att en flytt vore det bästa för den då 20-årige försvararen.

– Det var inte aktuellt att stanna. Man hade inte fått chansen att spela så då ville jag gå till ett topplag i Superettan och prova det spåret istället.

Det blev Halmstads BK.

– Janne tipsade om HBK när han hörde att de var intresserade, han tyckte det var ett bra steg för mig.

I Halland stannade Kojic i två säsonger. Överlag var det en bra tid, tycker han.

– Främst i ett och ett halvt år. Vi gick upp till Allsvenskan första året och jag spelade nästan alla matcher som högerback. Första halvåret i Allsvenskan spelade jag de flesta matcherna.

Men HBK gick dåligt 2017 och tränaren Janne Jönsson fick sparken under sommaren. Sen blev det inte mycket speltid för Kojic under resterande delen av säsongen.

Sen blev det AFC Eskilstuna. Hur kommer det sig att du hamnade där?
– Jag hade lite kontakt med dem redan 2015 efter Norrköpingstiden. Men jag kände att de som klubb just då inte var något för mig. Inför 2018 hade jag kontakt med tränaren och sportchefen och fick en tydlig plan för mig. Det kändes bra.

Första säsongen på Tunavallen gick riktigt bra för Adnan Kojic och laget som avancerade till Allsvenskan.

– Personligen är det mitt bästa år hittills under seniorkarriären.

Varför har det gått så bra?
– Det är en blandning, vi är ett spelförande lag och har mycket boll. Den typen av spel som passar mig. Jag kommer upp i offensiven vilket passar mig bättre.

AFC Eskilstuna är en en ganska ung klubb som flyttat omkring lite och det har varit en del snack om hur det står till med föreningsdemokratin i klubben. Hur är det att spela i AFC?
– De har inte samma historia som IFK och HBK, men i den dagliga träningen så är det i princip samma sak. Det är svårt att märka av, det är nog mer för fansen. Det är inte lika många som är intresserade även om det kommer fler till matcherna.

Du märker av ett större intresse?
– Ja, det känns som att det blir mer. Det var ganska bra förra året för att vara i Superettan och att det är en ny klubb i staden.

För bara några veckor sen möttes lagen på Östgötaporten. En träningsmatch som IFK vann med 1-0 efter mål av Henrik Castegren. ”Henka” är en av de spelare i IFK som Adnan har lite kontakt med idag. En annan är Sead Haksabanovic som han spelade med i Halmstad 2017.

– Vi spelade på samma kant och hade en bra connection. Han kan göra sina gubbe, där har ni hittat ett fynd.

Snackade han något med dig innan han valde IFK?
– Nej, inget mer än att han skulle bli klar, säger Norrköpingskillen som ser fram emot att spela på Östgötaporten på lördag.

– Det kommer alltid vara speciellt att spela i Norrköping, det är ändå hemma. Släkt och vänner kommer och tittar, säger han avslutningsvis inför cupmatchen.

KAMRATERNA

Brännström: ”Peking en outsider om guldet”

Han har tränat två uppstickare i svensk fotboll och tagit en av dem till Allsvenskan. Just nu tycker han till från sidan istället. Vi ringde upp en frispråkig 42-åring för att prata allsvensk toppstrid, integration och vad IFK Norrköping kan lära av AFC och Dalkurd. 

Andreas Brännström debuterade som A-tränare i Sirius, blott 33 år gammal. Tränarkarriären fortsatte i AFC, Dalkurd och i Hammarbys ungdomsverksamhet. 2017 var han tillbaka i Dalkurd, och förde då upp klubben till Allsvenskan.

I höstas var han väldigt nära att ta övel IFK Göteborg, men Blåvitt valde i slutändan Brännströms gamla Dalkurd-kollega Poya Asbaghi istället. Idag följer han nu Allsvenskan från sidan, och han tycker då och då till på Twitter.

Vad har du för reflektioner om Allsvenskan så här långt?
– Fembackslinjen har slagit rot, det får man säga. Jag har inte sett statistiken, men det känns som att det är färre chanser i matcherna. Tätare lag. Man pratar gärna om trebackslinje och att man ska föra spelet, men det är ganska tajt runt straffområdena.

Hammarby – hur imponerad är du av dem?
– Jag är imponerad. Stefan Billborn är ny, det man normalt sett gör när man kommer som ny tränare är att be om tålamod, man pratar om unga spelare och så vidare. Jag tycker Hammarby har varit tuffa i sin retorik trots dåligt cupspel, väldigt tuffa i sin målsättning, men man har levt upp till det. Både från VD, sportchef och tränare har man haft en enad linje och sagt att man ska spela offensivt och vara ett topplag. Jag är jätteimponerad.

Du tränade Hammarby U19 och U21 för två år sedan, kunde man se det här komma litegrann?
– Ja, snacket var väl att ”nu har vi länge sagt att klubben har potential, men nu måste det synas sportsligt”. Man började ställa tuffare krav, även på juniorverksamheten. Även om det inte syntes på plan då så började man prata i andra termer.

– Allsvenskan är så jämn, det är så tidigt på säsongen. Hammarby kanske inte är ett topplag de tre kommande åren för att man är det nu.

Och AIK?
– Man tänkte ju i februari att ”oj vilken trupp”. Sen har de fått såna skador, på Nisse Johansson och Nyholm och Lundström. Då tänkte jag att de skulle få det tuffare. Men det verkar inte spela någon roll vem som spelar.

– AIK är kanske bäst i Allsvenskan defensivt. De har en massa offensiv spets, fast de inte glänser. Svåra att bryta ned.

Vad säger du om IFK Norrköping?
– Kraven i Norrköping är högre nu än förut. På nåt sätt kändes det som att de hackade sig fram de första matcherna. De finns många potentiella guldklimpar i truppen känns det som. Många som kan slå igenom stort, men vem eller vilka kan vara svårt att säga. Jag tycker att spelet har hackat lite, men de ligger där och skuggar. I en tajt inledning handlar det mycket om att få in poängen.

Vilka spelare har imponerat mest på dig?
– I Hammarby hade man förväntningar på Hamad och Tankovic förra året, men de fick ingen utväxling. Det har de fått nu. Sen värvade man in Djurdic, han har varit riktigt bra. Men Hamads förvandling med lite friare tyglar har kanske varit den största förändringen.
– AIK är mer imponerande som lag. Att de tappat så många spelare defensivt, men fått in nya spelare och det ser precis likadant ut. Kristoffer Olsson har också höjt sig.

Elaka tungor tycker att han inte haft så bra utdelning med tanke på att han spelar på ett femmannamittfält med tre mittbackar bakom sig.
– Jo, jag håller med lite grann. När han slår en fin djupledspass mot Sirius får han jättemycket beröm. Ska han med i en VM-trupp? Nej. Han är bättre än förra året. Men hans rykte är fortfarande bättre än han är.

Vilka lag blandar sig i toppstriden?
– Norrköping har inte sett ut som ett topplag, men just för de har ett sån intressant trupp så finns det ändå potential. Jag tror på AIK och Hammarby med Norrköping som outsider, säger Brännström och fortsätter:
– Kraven har höjts i Norrköping. Man har förväntningar med rätta, de ska vara höga och det bör finnas en tydlig utveckling. De har en ung trupp, potentiellt den trupp som kan växa mest under året. Det finns en jättepotential.

– Det brukar alltid vara nåt lag som smyger sig in i toppstriden. Men ta ett lag som Örebro, de har gjort det väldigt bra, men jag har svårt att se dem göra det bättre i höst. Snarare tvärtom.
– Häcken är väldigt ojämna men blixtrar till ibland. De såg stabilare ut förra året tycker jag. Truppmässigt borde de var i toppen, men de ser inte ut som ett topplag.

https://twitter.com/andreas2punkt0/status/993948730599583750?s=19

För ett tag sedan twittrade du en sekvens från Gais-Helsingborg i Superettan, där Gais slarvar bort ett fyra-mot-två-läge. Har vi för låga krav ibland på fotbollsspelare?
– Det kan jag tycka. Fortfarande har vi det gamla tänket om att göra jobbet och ligga rätt –
där har det alltid funnits en tydlig kravställning. När lag på många håll vill bli mer passningsbaserade ställer det helt andra krav. Då kan man inte lägga en passning bakom en spelare, den ska vara en meter framför honom, på hans bästa fot.
– Förut var det ”gör jobbet defensivt, det andra blir som det blir”. Men om man inte är noggrann i passningsspelet öppnar man inga låga försvar.

Du är gammal kompis med Magnus Pehrsson – har ni kontakt idag?
– Vi har spelat ihop i juniorlandslag. Jag brukar skicka ett sms till många tränarkollegor när det går tyngre, för de får alltid tusen sms när det går bra. Jag sms:ade honom för ett litet tag sedan. Inget mer än det.

Vissa menar att vem som helst kunde tagit guld med MFF 2016 och 2017. Som tränare, hur ser du på det?
– Det kanske stämmer. Det är ganska lätt när man ser ett bra lag, många tänker att det är ett självspelande piano. Då tror folk att man visar på taktiktavlan och sen går ut och kör.

Men det är inte så lätt, menar Brännström.

– Men det är mycket mer i tränarskapet än att ställa de bästa spelarna på plan. Det finns inga självspelande pianon. Det är klart att när det gäller ett lag som vunnit SM-guld så är det spelmässigt ganska lätt att hålla dem bra året efter också.

När Stefan Billborn blev klar som tränare för Hammarby var det många som reagerade, vissa till och med hånfullt. Att man såg honom som ett svagt namn och inte tillräckligt stark personlighet. Lägger man för stor vikt vid det yttre, karisman?
– Ja, det är ju klart att det påverkar en styrelse. Det var ett modigt val av Hammarby, det stormade lite. Det var mycket lättare när man tog Nanne när man låg i Superettan. Hade man gjort på ett liknande sätt hade man haft en lugn februari.
– Man hade Stefan Billborn i föreningen redan. De i föreningen visste mycket mer om honom än vad folk utifrån visste. Men det var ett tufft beslut, för ingen tyckte det var särskilt spännande och då får du kritik. Skepsis i bästa fall och ren ilska i sämsta fall.

Eller är det så att sportchefen Jesper Jansson vill ha en ”svag” tränare?
– Det kanske till och med ligger nåt i det. Men det Jesper uttalar ligger nära det Stefan säger. Jesper valde en som delade hans filosofi.

Ibland har folk starka åsikter om tränare, men är inte alla tränare i Allsvenskan och Superettan i grunden väldigt bra tränare?
– Jo, alla är ju bra. Det får man säga. Men de har olika profil, nån är väldigt bra taktiskt, nån är bra med människor. Nån är bra på att utveckla unga spelare. Ibland går en klubb bara på ett namn när man värvar en tränare. Det kan vara en jättebra tränare, sen får han nytt jobb och sen sparken efter sex månader. Då har klubben scoutat för dåligt.

Kan det vara så att de enda som kommer undan med att inte vara bra tränare är sådana som har haft en så betydande spelarkarriär att det är svårt att ifrågasätta dem?
– Utan att baktala nån, men ta Henrik Larsson, efter sina år i Landskrona så fick han ta över en allsvensk klubb? Det finns ex-spelare som är utmärkta tränare. Men de har också en frisväng. Över flera år talar resultaten starkare än namnet.

På Twitter ibland refererar du till din uppväxt i förorten. Hur bra är Fotbollssverige på att ta tillvara på den talang som finns där?
– Det är stor skillnad mot för bara 10-15 år sedan. Det syns framförallt i ungdomslandslagen. Man kan tycka vad man vill om Zlatan, men han har medfört något bra där.
– Men det är klart, ska du vara med i en akademi i Stockholm till exempel så kostar det pengar. Det har gått åt det hållet, jag ska inte säga överklass-sport riktigt men ändå. Är du låginkomsttagare är det tufft att ha två barn i en akademi. Det är väldigt mycket dyrare än för några år sedan. I och för sig gör man mycket, åker på internationella turneringar och så, men man betalar mer också, säger Brännström och tar ett skräckexempel:

– Hockeyn i Stockholm är tyvärr redan där. De har diskvalificerat halva befolkningen.

Janne Andersson har fått viss kritik för att välja en viss typ av personligheter – mer klassiskt ”svenska” personligheter. Ligger det nåt i kritiken?
– Jag pratar väldigt mycket om de här frågorna generellt. Men jag tycker inte det ska ligga så mycket på Janne. Han har minst ansvar av alla för det där, det är så många steg där innan i klubbarna på att ge förutsättningar till alla.
– Det skulle underlätta för Janne att ha fler spelare med olika bakgrund att välja mellan på. Men han kan inte påverka så mycket vad som händer på gräsrotsnivå.

Dina gamla klubbar AFC Eskilstuna och Dalkurd – föreställer man sig – är annorlunda jämfört med andra elitklubbar. Vad kan de andra allsvenska lagen lära av ”uppkomlingarna”?
– Ja, alltså…nånstans vet man ju att långsiktighet är bra. Men om vi tittar på svensk fotboll idag, vi kan inte behålla spelare särskilt länge. Det bästa sättet att få kontinuitet är att komma elva i Allsvenskan. Men gör du det bra och kommer högt i tabellen så får du en fruktansvärd omsättning på spelare. Du tvingas jobba i ett annat tempo, du får truppen klart sent och så vidare.
– AFC och Dalkurd är extrema i det, de är ytterligheterna i det här hjulet, men hela Fotbollsverige går åt det hållet. En spelare som blir bra säljs snabbare, många klubbar måste lära sig att det går mycket snabbare idag. AFC och Dalkurd är välanpassade för den nya tiden. Man kan inte bara prata om kontinuitet och långsiktighet.

Och på andra sidan av pendeln har vi Halmstads BK?
– Det är ett bra exempel, HBK är allt man förknippar med vad jag har växt upp med. Hitta talanger i halländska lägre divisioner, ge dem tid att utvecklas i lugn och ro. Klubben är ifrånsprungna nu. Men de har fortfarande en fin ungdomsverksamhet.
– Ta Sead Haksabanovic, förut hade han varit kvar i klubben i två år. Nu lämnar han efter ett halvår. De är ingen maktfaktor i svensk fotboll längre, som de var när jag växte upp.

Är det en bra plantskola för en tränare att träna AFC och Dalkurd?
– Ja, absolut. Poya Asbaghi kan nog intyga samma sak, det är den absolut bästa skolan. Det är alltid en halv kris runt hörnet, du får klart truppen sent på året. Andra klubbar har tjugo spelare på träningen i januari, du har tolv stycken. Det blir inga rutiner, säger Brännström och tar ett annat exempel:

– Kolla Özcan Melkemichel, han är van att hantera kriser från Syrianska och AFC, kolla Poya i Göteborg. Men när Pelle Olsson kommer till AFC blir det en chock. Han kommer dit och har en långsiktig plan, men det funkar inte.
– Fixar du AFC eller Dalkurd klarar du allt. Jag var i Hammarby när Nanne var där, han har det oändligt mycket lugnare där än vad man har i de klubbarna. Att hantera fans är en sak, men i andra klubbar är det andra krav och krismöte efter ett kryss.
– Man pratar ofta om gruppen, vi var nog ganska öppna för olika personligheter i AFC och Dalkurd. Låt säga att du har en spelare som är väldigt bra i fotboll, men har rykte om sig att vara stökig. Vi kan ta en annan spelare som sköter sig perfekt men som är lite sämre, och kostar lika mycket. I de klubbarna får man ta de som inte passar in i mallen och får vi ordning på vissa saker så får vi väldigt bra fotbollsspelare.
– Det är det jag menar med en bra skola, i de klubbarna får du göra lite av allt – vara psykolog och annat som ligger utanför tränarrollen.

Du fick gå från Dalkurd och var nära IFK Göteborg. Vad gör du annars nu?
– Jag gör smågrejer. Jag har en Fifa-pro-utbildning som jag ska uppdatera. Annars gör jag små scoutjobb för klubbar, smågrejer. Åker runt och titta lite.
– Jag skulle till Östersund faktiskt, men fick ställa in då det hände lite saker där utanför planen (skratt). Men jag har varit nere i Malmö och i Portugal.
– Portugiserna är framgångsrika just nu. De är heta som tränare, duktiga på att strukturera upp träningen, det blir nog många som sneglar på dem.

I Sverige är det nu possession och trebackslinje på tapeten. Vad kommer härnäst?
– Förmodligen kommer det snart gå mycket snabbare framåt igen. Alla kan inte ha kontroll och possession, någon kommer förmodligen börja anfalla snabbare. Och får något lag framgång med det kommer andra följa efter.

KAMRATERNA

Eskilstunareportern om AFC: ”Det verkar saknas gnista i laget”

Det har snackats mycket om AFC Eskilstuna den senaste tiden när det gäller dyra medlemsskap och en ordförande som verkar vilja kontrollera det mesta i klubben själv. Men hur ser det ut med det fotbollsmässiga?

Vi kontaktade Sebastian Laneby, journalist på Eskilstuna-Kuriren, för att få en veta mer om fotbollslaget AFC Eskilstuna inför kvällens match mellan AFC och IFK Norrköping på Tunavallen.

Det har ju varit mycket snack om AFC gällande saker utöver det sportsliga. Men hur skulle du beskriva lagets sätt att spela fotboll?
– Man kan lugnt sagt säga att det varit mycket snack, vilket är befogat med tanke på klubbens unika sätt att se på till exempel medlemsdemokrati. Men spelmässigt är det ganska cyniskt. Laget har i flertalet matcher varit tillbakapressat och man har oftast förlitat sig på kontringar. I uppspelsfasen skickas bollen ofta in i mitten, sedan ska den snabbt ut till antingen höger eller vänster och därifrån är det inspel som gäller. Alternativt slås bollen direkt med varierande kvalitet mot forwards som tar emot eller sticker i djupled när möjligheterna ges.

Vad har fungerat i spelet så här långt?
– Som modellen ser ut kommer laget ibland till farligheter. Då gäller det verkligen att sätta dit bollarna, vilket Buya Turay gjorde i början. Försvarsinsatsen borta mot IFK Göteborg var bra. Där fick Pelle Olsson sitt manskap att styra och ställa Blåvitt precis på rätt sätt vilket mynnade ut i en poäng. Hemmapremiären mot Örebro var också lovande. Där borde laget ha tagit en seger. Anel Rahskaj är viktig på mitten (tillbaka mot IFK). Ytterbacken Daniel Björnquist, tidigare i Örebro, är lagets utropstecken hittills. Både offensivt och defensivt. Nyttig.

Vad har inte fungerat?
– I dagsläget verkar det inte finnas någon gnista. Det är alldeles för lite rörelse, för få påhittiga alternativ och för få som brinner till på rätt sätt när det går motigt. I stället har Buya Turay, Ludvig Öhman och Anel Rahskaj dragit på sig onödiga utvisningar. Omar Eddahri har inte heller levt upp till förväntningarna. Laget släpper in alldeles för mycket mål – trots att Pelle Olsson sätter försvarsspelet i första rummet.

Pelle Olsson känns på många sätt som en trygg och kanske lite fyrkantig tränare som trivs i ”ordnade” miljöer, som i Gefle. Men hela projektet kring AFC känns ju väldigt annorlunda än vad vi är vana vid i svensk fotboll. Hur passar Olsson in i det här?
– Pelle är ordningsman som hittills har gjort vad han har kunnat med materialet som finns att tillgå. Skador och avstängningar på viktiga spelare i centrallinjen har varit förödande. Han känns pressad i dagsläget, och nu när det går motigt både på och utanför planen undrar jag om han funderar på vad det egentligen är han har gett sig in på.

Emmanuel Frimpong, med förflutet i bland annat Arsenal, var ju en skrällvärvning. Hur har det gått för honom?
– Det han har visat upp hittills har inte direkt fört tankarna till Champions League. Han har dock haft skadeproblem med fötter och lår. Han kan mycket, mycket mer. Än så länge är han inte godkänd i min bok.

Mohammed Buya Turay gjorde tio mål och sju assist i fjol. Hur har han sett ut i år?
– Han är kvick och orkar springa länge. En riktig måltjuv som gjort tre mål, men inte spelat de senaste matcherna på grund av det röda kortet mot Östersund. Han är tillbaka mot IFK.

Laget har ju ingen förankring i staden Eskilstuna. Publiken har inte direkt strömmat till Tunavallen och laget känns – åtminstone utifrån – lite som ett hopplock. Hur tror du spelarna hanterar den här situationen?
– Spelargruppen känns ändå utåt sett ganska sammansvetsad när man besöker träningarna på Tunavallen. Det går dock inte att blunda för resultaten och kritiken, vilket jag tror att en hel del grubblar på. Laget behöver onekligen en seger.

Många tippade AFC i botten och man ligger sist efter sju omgångar. Vad talar för att man klättrar i tabellen och håller sig kvar i Allsvenskan?
– I dagsläget är det inte mycket. Truppen är tunn och skadeskjuten. Spelschemat framöver med Peking, Elfsborg, Häcken, Djurgården och AIK innan sommaruppehållet är inte direkt lördagsgodis. Jag hade gärna tagit mig in i Pelle Olssons hjärna för att få reda på hur han tänker att det här ska vända. Man måste verkligen börja visa att man hör hemma i Allsvenskan. Visa vilja. Få en kontinuitet och ordning på försvaret. Viktiga spelare måste sluta ta oförståndiga beslut. Chanserna som skapas, för det är ofta bra chanser, måste sitta. Och sedan får AFC hoppas att tongivande spelare slutar dra på sig skador.

KAMRATERNA