Stefan Thordarson spelade för IFK under en av klubbens mörkaste perioder. Men islänningen bidrog till ljuset i tunneln och lämnade så stora avtryck att hans tröjnummer 18 pensionerades av föreningen. Vi pratade med kultspelaren som idag jobbar på ungdomssidan.
Stefan Thordarson kom till IFK Norrköping inför säsongen 2005. Snoka huserade då i Superettan och islänningen var en starkt bidragande orsak till att IFK två år senare tog klivet upp i Allsvenskan.
Thordarson blev snabbt en publikfavorit på Parken. Hemmafansen älskade hans attityd, kämpaglöd och tuffhet. Att den reslige anfallaren dessutom gjorde en del mål skadade inte heller. På sina tre hela säsonger (2005-2007) i Norrköping blev det 23 mål.
Nåt annat många minns är när han lämnade kvar sina skor på planen i samband med en utvisning. Som en markering mot domaren, att han gjorde fel. Något han straffades för med ytterligare en matchs avstängning.
När det allsvenska kontraktet blev klart hösten 2007 deklarerade den då 32-årige Thordarson att det inte skulle bli någon fortsättning i IFK. Han tyckte inte att han hade kvaliteter för den högsta serien. Han vände hem till Island och IA Akranes.
Men två år senare, när IFK igen var i Superettan, återkom Thordarson vid två tillfällen till Norrköping för att försöka lyfta laget som slirade rejält i tabellen. Det lyckades, men det blev sen inga mer framträdanden för honom i IFK. Spelarkarriären avslutades 2011 i moderklubben Akranes.
Men idag är Stefan Thordarson tillbaka i Norrköping. I samband med att hans 16-årige son Oliver Stefansson blev klar för IFK i vintras så bestämde sig pappan att flytta med. IFK erbjöd ett jobb i ungdomsorganisationen där han främst jobbar med P16-laget. Vi ringde upp Stefan för att prata lite minnen och hans roll i föreningen.
Hur gick det egentligen till när du kom till IFK 2005?
– Jag hade spelat ihop med ”Gädda” i Stoke i England. Sen blev det två år på Island och min fru ville plugga här i Sverige. Då hörde jag av mig till Gädda för att kolla om det fanns möjlighet att provspela för IFK. Jag provspelade och tränarna gillade vad de såg.
Det var Stefan Hellberg som var tränare då med Tony Martinsson som assisterande.
Vad var det dom gillade tror du?
– Alltså, jag hade en tuff spelstil, var tydlig med allt jag gjorde. Styrde och ställde på planen. Det var lite det som saknades i laget då. Och så var jag hyfsad bra på huvudspelet också.
Vad minns du av lagkamraterna? Var det nån som var extra bra?
– Hela gänget 2006 och 2007 var ju fantastiska, tyckte jag. Daniel Bamberg, ”Sama” och ”Nurre” i målet. Och Thomas Magnusson. Micke Roth. Det var ett kanongäng. Man kan inte peka ut nån, hela gänget var fantastiskt. En stor anledning att vi gjorde det så bra var att vi trivdes oerhört bra ihop.
Du bidrog med en tuff spelstil och styrka. I dagens IFK finns väl inte riktigt nån spelartyp som din?
– Nej, inte riktigt. Det försvann lite med ”Ante” när han flyttade till HBK. Det var lite hans roll de senaste åren att vara ledare på plan.
För några år sen var du med och räddade en strandad val på Island? Det blev en snackis i Norrköping.
– Ja, precis. Det var skitkul liksom, en spontan grej med min kompis. Vi såg att valarna satt fast och åkte hem och hämtade vadarbyxorna. Vi försökte dra ut dem, och det gick. Det var roligt att det lyckades och att vi kunde hjälpa till.
Det förstärker bilden av dig som en kämpe.
– Jo, men det var inte tanken.
Nu är det ju många snabba och tekniska spelare i IFK, inte den stora typen som du var. Hur ser du på det?
– Fotbollen har ändrats, det går mycket snabbare än på min tid. IFK har ju fått fram ett spel på konstgräset där man är svårslagen. Det går himla snabbt i vissa i matcher.
– Men Kalle (Holmberg) är en liknande typ, en större forward men kanske inte den riktiga targetspelaren.
Kan du sakna den här spelartypen i dagens fotboll?
– Ja, absolut. Det är bra att kunna variera spelsätt bereonde på motstånd och så. Men generellt i fotbollen i Europa så saknar jag den här spelartypen.
Vad skiljer IFK som klubb idag från det att du lämnade för mer än tio år sen?
– Alltså, pratar man om anställda så har klubben vuxit enormt mycket. Det har blivit ett stort företag jämfört med när jag var här för tolv år sen. Det har gått väldigt snabbt och man har gjort det oerhört bra på ganska kort tid. IFK har etablerat sig som ett topplag i Allsvenskan. Det är en stor skillnad.
Är du förvånad att det gått så snabbt?
– Jag vet inte, de som styrt klubben nu på sistone har gjort ett hästjobb tycker jag. Det ser bra ut för fratmiden.
Hur då menar du?
– Tanken om att slåss om guldet varje år, målet är att alltid ligga i toppen. Det är jäkligt starkt om vi har en klubb som kan göra det varje år.
Kan du berätta lite mer om din roll i IFK nu?
– Jag jobbar på ungdomssidan, mest med P16-laget som assisterande till Vedran (Vucicevic). I våras och vintras hjälpte jag till lite i P17 och P19 också. Jag hoppar in där jag behövs. Och så tar jag hand mina grabbar här också, säger Stefan och syftar på sonen Oliver Stefanson och Isak Bergmann Johannesson.
Hur fungerar det för dem?
– Väldigt bra för Isak framförallt. Min son Oliver har haft skador ganska länge nu. Det är nåt med ljumsken och han har fortfarande problem. De håller på att utreda vad det är för nåt.
Vad kan du bidra med på träningsplanen?
– Jag ger mina åsikter och jobbar mest med forwards i ungdomslagen, speciellt i P16.
Vilket tips får du ge oftast?
– Det är väldigt olika. Men framförallt, om man ska lyckas med fotbollen, måste man lägga ner extra tid på träningar för att bli bättre och rycka iväg från de andra. Det gäller att vara ödmjuk, det är en viktig del för att bli en bra spelare. Ödmjukhet tar dig längst tycker jag.
Är det något som utmärker dagens unga spelare tycker du?
– Nä, inget som jag kan säga som gäller alla. Det finns styrkor och bristrer hos alla, och gjorde det på också på min tid när jag var ung. Allt går att jobba med, allt handlar om inställning och tålamod.
Staden Norrköping då, hur tycker du den ändrats sen din förra sejour här?
– Den har bara blivit finare tycker jag. Vi trivs oerhört bra här. Strömmen och området runt Strömmen tycker vi mycket om. Det är hur vackert som helst.
Men det kan inte mäta sig med Island?
– (Skratt). Det är olika, det är fint på sitt sätt. Men Island är alltid bäst tycker jag. Så är det.
KAMRATERNA