Som spelare satte han Kalmar FF på kartan. Som assisterande tränare har han en lite mer lågmäld framtoning. Vi ringde upp Henrik Rydström för att prata om IFK Norrköpings verkningsgrad, överskattade storklubbsspelare och tröga ”experter”.
Nu har ni mött IFK Norrköping två gånger. Vad är ditt intryck efter mötena?
– Att Norrköping är sämre nu än i våras men ändå bra på ett konstigt sätt.
Känslan är att det är rätt lite som skiljer?
– Ja, det blev ju 4-1 i våras och 1-0 nu. Vi känner inte att 4-1 riktigt speglar hur det såg ut då. Från vårt perspektiv så är vi en rätt jämn motståndare men förlorar ändå två matcher. Men det är lite av ett nykomlingsresonemang, ungefär så kände nog IFK när de mötte oss för fyra-fem år sedan.
Nykomlingsresonemang, menar du att man lurar sig själv?
– Ja, nånstans är det inte en slump att Norrköping vinner bägge matcherna. Det är inte heller en slump att Norrköping tuggar på, jag kan se en del likheter i hur vi var i Kalmar när vi var i toppen. Man har en tro på det man gör. Vi har ju grepp om första halvlek, men Norrköping vet nånstans vad de ska göra och att om de gör det hyfsat bra så kommer de ta sig in i matchen.
När folk pratar Kalmar FF hamnar de lätt i att er framgång hänger på Elmarna och framförallt Rasmus. Blir det inte lite tjatigt?
– Jo, man hamnar i limbo, det blir samma tugg hela tiden. Framför allt tror jag Rasmus tycker det är lite irriterande och frustrerande för att han bedöms på ett sätt som är lite orättvist. Nu kommer han in i början på andra halvlek då Ismael inte kunde fortsätta, men han är egentligen inte fysiskt redo för det. Man har stordådsförväntan på Rasmus hela tiden.
Är det inte Ismael som är stjärnan egentligen, bara 21 år gammal?
– Jag vet inte om vi ska prata om honom så att folk förstår hur bra han är. En fantastisk spelare. Mitt sista år som spelare så var det han jag konkurrerade med och det var med nöd och näppe jag höll honom bakom mig. Det gjorde jag inte alltid heller.
”Finns en tröghet i media”
– Framförallt har han hela paketet. Det som han har förbättrat i år är det defensiva åtagandet. Jag har nog inte sett någon mer komplett mittfältare i Allsvenskan. Han vinner andrabollar och man/man-dueller, han fördelar boll. Poängproduktionen är det som kanske saknas och gör att han är en gömd diamant. Men man kanske inte kan ha de kraven på en spelare som så ofta är i eget straffområde.
Men varför är det alltid så med spelare i klubbar ute i landet, att de tar så lång tid för ”experterna” att fatta? Att en spelare i Norrköping måste vara bra i flera år för att folk ska förstå det. Eller att en spelare i en mindre klubb som var bra för några år sen kan hyllas av Nannskog trots att han inte är så bra längre?
– Det är en klockren iakttagelse. Det finns en tröghet i media. Jag tror den trögheten är ännu större i de mindre orternas lag. När vi etablerade oss i allsvenskan nämndes vi aldrig i samma andetag som Stockholmslagen trots att vi slog dem och spelade ut dem. Det irriterade mig jävligt mycket.
– Det blev ju ett sätt för oss att stärka vår identitet. Det blev mycket vi mot etablissemanget. Ett sätt att sluta sig samman. Vi gick upp allsvenskan 2004 och var ett topplag i många år, sen fick vi statusen som vi förtjänade. Sen kanske vi hade kvar den lite för länge.
– Alla de här experterna tittar väldigt fragmentariskt, man ser höjdpunkter från matcherna. Gör man inte spektakulära saker så försvinner du i det här.
– I Kalmar FF lyckades vi mot alla odds skapa en hausse kring oss, vi var riktigt utåtagerande. Det finns inte riktigt i Norrköping idag utan var väl Janne Andersson som stod för det. Svärsonen är inte riktigt på det sättet. Men nu har ju Norrköping byggt upp en supporterkultur som är intressant.
Varför blir en ung och lovande spelare som har gjort 15 matcher i Superettan en stjärna så fort han kommer till en stockholmsklubb?
– Man tillskriver de spelare som kommer till storstadslagen lite andra saker. Deras spelare ser lite snyggare ut, de är lite sexigare, man tycker de är lite bättre än de är. I relation till dem blir vi alla fulare.
Ville nita Jens Gustafsson
– Den mentala mekanismen har vi fått slita hårt med att bryta. Vi trodde aldrig vi skulle besegra AIK. Sen har vi fått jobba på att våra ungdomslag ska få den känslan att vi är bättre, att det inte är något speciellt att spela i AIK. Nånstans finns det fenomenet kvar hur man än ser på det.
– Men gör man som Norrköping som har väldigt hög verkningsgrad och jobbar metodiskt så händer det grejer. Oavsett om spelarna är snygga eller inte.
Vad är din bild av Jens Gustafsson?
– Jag minns honom i Halmstad. Då gapade han väldigt mycket. Som motståndarspelare ville man ibland nita honom. Jag tyckte han tonat ned sig nu. Han var ung i HBK, han har gjort en resa sedan dess. Sympatiskt intryck, den bilden man har av en tränare kan vara väldigt annorlunda än hur han är i vardagen.
– Han fick ju gå från Halmstad, men det han gjorde var att han fick upp dem i Allsvenskan. De spelade primitiv fotboll i början men successivt växlade upp till en passningsorienterad fotboll. Att lyckas med det, lite som Norrköping har gjort, är ju sällan en persons förtjänst men nånstans måste man tillskriva honom det.
Du har ju läst litteraturvetenskap och Jens är beteendevetare. Kommer det en ny akademikergeneration nu på tränarbänkarna?
– Just nu tycker jag att vi är i ett vakuum, förra året så spelade Norrköping en jävligt bra fotboll. I år tycker inte jag något lag är så imponerande. Jag tycker Norrköping lider av att ha växlat spelare. Men jag tror på sikt, inom några säsonger att just de bitarna med akademiker eller den framtoningen i alla fall kommer att synas på sättet man vill bedriva sin fotbollsverksamhet. Det är inte kämpa och enkla lösningar. Man kommer teoretisera fotbollen mer och kommer närma sig Europa.
En detalj som någon reagerade på var att Jens inte gjorde det obligatoriska tredje bytet på stopptid när IFK ledde över er mer 1-0?
– Byten på stopptid är ju ett sätt för en tränare att visa att ”titta vad jag kan!”. Men man kan ju också visa att man har förberett sitt lag så väl att man inte behöver göra bytet.
Men verkar han inte nästan lite väl försiktig Jens? Nästan tråkig?
– När man blir tränare blir man lite försiktig, det kanske man måste bli medialt. Men det får inte bli för slätstruket. Det jag gillar med Premier League är tränarfajterna, det är nästan det man ser fram emot mest. Jag tror också det är så i Allsvenskan, att vi är ett gäng märkliga figurer som verkligen vill besegra varandra och att publiken gillar det.
KAMRATERNA