Inför matchen mot Elfsborg har IFK tio raka hemmasegrar i Allsvenskan vilket är tangerat klubbrekord från säsongerna 1992-1993.
– Man får ett psykologiskt övertag på motståndarna, säger Sulo Vaattovaara som var med förra gången när IFK var så här bra på Parken.
IFK Norrköping inledde säsongen 1992 skapligt på hemmaplan. Först blev det 3-1 mot AIK, sen 2-2 mot Trelleborg följt av en 2-1-förlust mot Gais. Men i den fjärde hemmamatchen mot Västra Frölunda lossnade det ordentligt när Snoka vann med 4-0. Det skulle inleda sviten om tio raka allsvenska segrar på hemmaplan åren 1992-1993.
Men trots att IFK var så starka på Idrottsparken var det inget större snack kring sviten som byggdes upp, menar Sulo Vaattovaara som representerade IFK 1988-1997.
– Jag tror inte det snackades om en segersvit. Eftersom det var över två säsonger så tänkte man inte på det. Jag har i alla fall inget minne av det. Och så är det ju en annan typ av bevakning idag kring sånt här, säger han.
Det finns ytterligare en anledning till att man inte pratade lika mycket om sviten då det begav sig. Säsongerna 1991 och 1992 spelades Allsvenskan endast från april till mitten av sommaren. Under sensommaren och hösten gjorde de sex bästa lagen upp om SM-guldet i Mästerskapsserien. 1992 vann IFK Allsvenskan sju poäng före Öster, men i Mästerskapsserien slutade man tvåa efter AIK. Under hösten förlorade man bland annat hemma mot Öster och kryssade mot Malmö, men dessa matcher räknas inte in i den allsvenska statistiken.
Henrik Larsson bröt sviten
Sulo Vaattovaara minns i alla fall att det starka hemmaspelet generellt gjorde att IFK fick ett psykologisk övertag på lagen som kom till Idrottsparken.
– Det blev nog mycket snack bland motståndarna, och de blev kanske lite försiktiga. Jag tror att Häckens tränare Reine Almqvist sa att ”det känns som att man ligger under med 3-0 när matchen börjar”.
Segersviten som påbörjades i Allsvenskan 1992 fortsatte fyra matcher in på 1993. Den 10 juni blev det 1-1 mot Helsingborgs IF.
– Om jag inte minns fel så var det ”Henke” som gjorde målet, jag tror att han kom in löpande i boxen och styrde in ett inlägg, säger Sulo Vaattovaara.
Vi frågar hur det kändes när segersviten tog slut. Återigen säger han att det inte var någon stor grej, kanske för att det handlade om två olika säsonger. Men under de här åren var det mer regel än undantag att IFK tog tre poäng hemma, kan det också ha bidragit till att segersviten inte stack ut på samma sätt som den gör idag?
– Kanske, men jag tror mer på det här att det var över två säsonger och att man inte hade samma koll på statistiken på den här tiden, säger den förra backen.
Men efter krysset mot Helsingborg fortsatte IFK imponera på Idrottsparken. Det blev faktiskt inte en enda allsvensk förlust på hemmaplan 1993!
Vad var det som gjorde att ni var så starka hemma?
– Det är svårt att sätta fingret på varför det var så. Ibland kommer man in i någon svit och man känner sig stark på hemmaplan. Publikstödet var ju inte detsamma då, även om vi hade många fans så klart, men de hördes inte på samma sätt som Curva Nordahl gör idag. Publiken är en styrkefaktor som påverkar mer än man tror, och vi kände oss alltid trygga hemma. Sen spelade det kanske in att vi fick träna en hel del inne på Idrottsparken. Och i grunden var vi ett bra lag med bra spelare, säger Sulo Vaattovaara.
Bland hans lagkamrater de här åren fanns Pelle Blohm, Jevgenij Kuznetsov, Slobodan Marovic, Niklas Kindvall, Göran Bergort och Janne Hellström. Spelmässigt menar Sulo Vaattovaara att man hade likheter med dagens IFK-lag.
– Vi ansågs vara ett spelande lag, vi hade ett passningsorienterat spel med mycket rörlighet och löpningar, framförallt offensivt men även defensivt. Det hade byggts upp under flera år under Kent Karlssons tid på 1980-talet. Vi var en dåtida variant av dagens IFK, men idag går spelet mycket snabbare!
Han har även noterat en del taktiska skillnader från Janne Anderssons lag jämfört med hur IFK spelade under Sanny Åslund 1992 och Sören Cratz 1993:
– Ytterbackarna går mycket högre upp i utgångsläget, framförallt Telo. Och yttermittfältarna kommer in tidigare i uppspelsfasen, vi hade kantspelare som bröt in men högre upp i plan.
I sommar förlorar IFK Janne Andersson, Arnor Traustason men troligen också minst en tongivande spelare till. Vi frågar Sulo Vaattovaara hur IFK ska kunna fortsätta på vinnarspåret:
– Man verkar ha en bredd i truppen, ”Ante” och ”Daja” är kvar och bär laget och fostrar in andra. Det såg man mot Örebro när det var ett helt nytt innermittfält, det fungerade bra ändå. De som kommer in känner en trygghet.
Till sist: tror du att IFK slår ert rekord på söndag mot Elfsborg?
– Jag tror och hoppas det. IFK är lika bra som förra året, om inte bättre. Jag är imponerad. Speciellt på hemmaplan.
KAMRATERNA
—
FAKTA: SEGERSVITEN I ALLSVENSKAN 1992-1993
1992
IFK-Västra Frölunda 4-0
IFK-Örebro 3-0
IFK-Öster 6-2
IFK-Djurgården 3-1
IFK-Blåvitt 4-1
IFK-MFF 1-0
1993
IFK-Örgryte 2-0
IFK-Västra Frölunda 5-1
IFK-Örebro 2-0
IFK-Brage 8-1
Statistik från boken IFK Norrköping – En klubbhistoria 1897-1997.
—