De var båda framträdande i IFK Norrköpings akademi. Den ena blev ungdomsproffs utomlands, den andra stannade i IFK och slog igenom i Allsvenskan. På söndag möts Kristoffer Olsson och Alexander Fransson för första gången i allsvenskt sammanhang.
I mitten av 00-talet kom Kristoffer Olsson som tioåring från IK Sleipner till IFK Norrköpings P95-lag. Ett par år senare anslöt Alexander Fransson från Lindö FF till IFK:s ungdomsakademi. De är bara några exempel på de framgångsrika årskullarna födda i mitten av 90-talet som på senare år har gett eko i Fotbollssverige.
Ulf Rann var ansvarig för IFK:s akademi och jobbade i föreningen mellan 2000 och 2010. Idag är han verksamhetsansvarig i Smedby AIS. Vi ringde upp honom för att höra vad han har att säga om sina gamla spelare som alltså möts på Östgötaporten på söndag. Alexander Fransson är tillbaka i IFK efter två år i schweiziska Basel. Och Kristoffer Olsson kom till AIK från danska danska Midtjylland förra året.
– Det jag kommer ihåg om ”Koffe” var att han utanför planen var blyg, men definitivt inte på planen, tvärtom. Han var tidigt duktig, hade bra speluppfattning och bra teknik. Och en enorm vilja att träna. Han var så företagsam att han tog spårvagnen från ”Klocket” där han bodde till träningarna. Han brann för att lära sig mycket och har alltid varit ödmjuk.
Alexander Fransson var några år äldre än Koffe när han kom till IFK.
– Han sökte till akademin när han var 13 år och kom förstås in. Han var liksom Koffe väldigt duktig när han kom. Även han hade bra teknik, god speluppfattning och brann för fotbollen.
Var det något som skilde dem åt fotbollsmässigt?
– Nåt skiljer väl alla åt. ”Alle” hade lite bättre defensiva kunskaper än Kristoffer. Men därmed inte sagt att Koffe inte tog ansvar.
– Jag följde de här spelarna till jag slutade i IFK, det var ungefär då Kristoffer flyttade till London och Arsenal.
Har du följt deras karriärer?
– Det är klart man är intresserad. Jag tittade på Koffe i en ungdomsmatch med Arsenal mot Monaco, omkring 2013, 2014. Och så var jag och tittade på Alexander i Basel mot Manchester United förra hösten.
När de kom till akademin, kunde du ana hur bra de skulle bli?
– Det är en svår fråga. Det man kan säga var att många var duktiga. De två var tidigt duktiga. Framförallt att de själva hade ett intresse och engagemang och vilja att bli bättre och jobba hårt och hade turen och skickligheten att vara skadefria. Alle har fått framgång senare än Koffe.
Kristoffer valde att gå utomlands tidigt medan Alexander stannade kvar. Kan man säga att det ena var bättre än det andra?
– Nej, varje människa är unik, det finns ingen gemensam väg. Vi är så olika på att anpassa oss. Vissa mår bra i samma miljö och att känna tryggheten från nära och kära.
– Andra hittar andra värden och värderingar. Vad det handlar om tror jag är att man får en bra ledning, en bra guidning. Där går grundtryggheten över i mental styrka också. Om man trivs och blir uppmärksammad, att ledaren ser en, så bygger man successivt en grundtrygghet. Sen finns det en annan trygghet i den man får hemifrån.
Tycker du Alle har ändrats något som spelare sen tiden i Basel?
– Han känns mer rejäl. Men det är ju Kristoffer också. Det man utvecklar med åldern är att man anpassar sig till seniorfotbollen. Det är ju det som tar mycket längre tid än vad folk tror, oavsett om man ska till division tre eller Allsvenskan. Anpassningen till seniorfotbollen tar tid och det är ytterst få som går rätt in.
– Bilden jag får när spelarna som kommer hem från proffssejourer där de inte har varit ordinarie är att de har tappat något, men om det är självförtroendet kan jag inte säga. Men nåt gör att det tar tid för dem att acklimatisera sig och komma tillbaka dit man en gång var. Alexander har klarat det här bra.
Tycker du att IFK:s spel har ändrats i och med att Alexander har kommit in och ersatt Eric Smith?
– Alle är ju utifrån mitt perspektiv en mycket bättre spelare, det är en milsvids skillnad. Klart som fasen att spelet blir betydligt bättre.
På vilket sätt?
– Du får ett tryggare passningsspel. Alle ligger ju bättre i position, tycker jag.
Blev du förvånad att han kom tillbaka till IFK?
– Jag vet inte. Men jag tycker det är positivt. Det är roligt att de kommer tillbaka till Allsvenskan istället för att hanka sig fram utomlands. Många spelare tror att gräset är grönare på andra sidan. Att spela och få självförtroende är extremt viktigt, säger Ulf Rann och fortsätter:
– Jag tycker inte det är så illa att vara stjärna i Allsvenskan. Hellre det än bänkspelare i utomlands. Det är jättekul att se Koffe, Mujo (Tankovic) och Alle.
Både Alle och Koffe har tidigare varit med i A-landslaget. Vem ligger närmast just nu tror du?
– Jag vet inte. Lyssna på Sebastian Larsson, säger Ulf Rann med glimten i ögat och syftar till AIK-spelarens uttalanden på sistone om att Olsson är bra nog för landslaget.
– Jag har inte sett tillräckligt mycket. Det är kul om spelarna är aktuella, det är lika kul att Ken (Sema) spelar.
– Det är väldigt bra killar. Ödmjuka och trevliga.
Många IFK-supportrar upplever nog Kristoffer Olsson som lite kaxig?
– Det är han inte när jag träffar honom. Men kanske måste man ha en annan attityd när man spelar i AIK. Då är man mer utsatt än i Norrköping. Sen kan det vara så att han fått den skolningen när han har varit utomlands.
KAMRATERNA