Etikettarkiv: Svenska cupen

”Den här klubben har ju nio liv” – Tomas Nilsson om IFK:s cupmotståndare

2011 vann Helsingborgs IF Allsvenskan. Men nu är det snart dags för andra raka säsongen i Superettan. Hur är egentligen läget hos IFK Norrköpings kommande cupmotståndare?

Tomas Nilsson på Helsingborgs Dagblad har stenkoll på HIF och har följt laget mycket nära under lång tid. Vi pratade med honom om årets upplaga av ”Skånes stolthet” och kom även in lite på cupfinalen mellan IFK och HIF 1994.

Hur mår Helsingborgs IF idag?
– Man kan dela upp det i två saker. Sportsligt så tror jag man mår ganska bra när det gäller vad man kan uppnå resultatmässigt med nyförvärv och att ”Granen” kommer hem i sommar. Det är det snaba svaret. Och ekonomiskt är det samma som vanligt: Sämre än man tror. Man har fortfarande innestående pengar till en huvudsponsor. Det är budgeterat med ett nollresultat i år. Det är tufft, tufft ekonomiskt.

Beror det främst på att man har lägre intäkter i Superettan?
– Det ekonomiska haveriet efter guldet hänger kvar. Och Superettan har inte hjälpt till. Därför är det tillbaka till det sportsliga där man nu gör en satsning och har plockat in Abubakari, Randrup från Elfsborg, Pär Hansson förra sommaren och så ”Granen” så klart. Det är allt på ett kort för att komma upp i Allsvenskan.

Man måste ta sig upp i år?
– Den här klubben har ju nio liv. Det har varit konkurshot 2003, och hade man inte fått räddning för några år sen hade det varit samma sak. Man ska upp och det nya TV-avtalet kickar ju in sen, säger Tomas Nilsson och syftar på de ökade intäkterna det innebär för de allsvenska klubbarna.

Han berättar vidare att i år så är både styrelsen, ledningen och truppen överens om att HIF ska upp direkt, utan kval.

Tycker du man kan förvänta sig det?
– Truppen är så pass bra, det är den. Utan att ha läst in mig så mycket ännu så är Superettan tuffare i år. Det var Dalkurd som var ett hot förra året, de skulle ha ena platsen. Och sen kom BP som ingen hade trott på, nog inte Olof Mellberg själv ens en gång.

– Men nu finns inga livlinor, man ska upp och det tror jag att de gör.

Tror du att ledningen i HIF har tagit lärdom från andra allsvenska lag som har varit nere i Superettan?
– Det tror jag inte. Men det finns exempel som IFK som ju är ett rakt översättningsbart exempel. Om man tittar på att det är en ”traditionsklubb” som man säger i Tyskland och att det är ganska snarlika städer. Hela den biten.

– Hammarby är en annan typ av klubb men var också nere rätt länge.

Vilket typ av fotboll vill HIF spela i år?
– Förra året var det 4-2-3-1 beroende på vad man hade att tillgå. Nu på försäsongen är man tillbaka med 4-4-2 med en lite släpande anfallare tror jag. Och det är väl så man kommer göra.

– Man har haft problem med kantspelet, man vill ha ett mer aktivt och offensivt kantspel. Det var lite si och så med det förra året. Med 4-2-3-1 hade man två sittande mittfältare. De man vill ha in på det centrala mittfältet nu är Johan Persson och Mohammed Abubakari (båda avstängda mot IFK) som har sina främsta styrkor i defensiven.

– Men frågetecken blir då var man ska ha kreatören som är Bojanic som i sina bästa stunder har svensk fotbolls bästa fötter och hjärna. Sen i sina sämsta stunder är det väl si och så med det. Var petar man in honom när dessa två spelare är friska?

Hur tror du helsingborgarna ser på IFK Norrköping som lag och förening?
– De yngre har nog ingen större relation till IFK, det finns liksom ingen. När IFK hade sin förra storhetstid med ”Hella” och åren därefter så började HIF komma upp. 1989 spelade HIF i division 2 Södra och mötte Blomstermåla och sånt. Jag tror att HIF och IFK möttes i cupfinalen 94.

Det stämmer. Den 12 maj 1994 möttes IFK Norrköping och Helsingborgs IF i finalen på Gamla Ullevi.

HIF hade året innan gjort sin första säsong i Allsvenskan på länge och var seriens poplag nummer ett med störst publik. Det var också skåningarna som började finalen bäst och ledde med 3-1 i halvtid. Så här sa IFK:s Tonny Martinsson om matchen när vi intervjuade honom inför IFK:s cupfinal mot Östersund förra året:

”Jag kommer ihåg att vi i halvtid sa att vi var bättre, att nu vinner vi det här grabbar.”

Och det gjorde man. I andra halvlek kom IFK igen och lyckades komma ikapp till 3-3 genom en kvittering av Göran Holter. Golden goal – alltså första målet vinner – väntade. Väl där drog IFK det längsta strået med Janne Janssons 4-3-mål.

Det återstår att se om något av lagen får lyfta pokalen senare i vår.

KAMRATERNA

Läs också: ”Jordan har en del att bevisa och behöver få fart på grejorna igen”

”Jordan har en del att bevisa och behöver få fart på grejorna igen”

På lördag ställs Jordan Larsson mot sitt tidigare lag när Helsingborgs IF kommer till Parken. Jordans senaste match i HIF-tröjan slutade ju som vi alla minns med att HIF åkte ur Allsvenskan och att han blev hotad av de egna fansen.

– Stämningen var bland det värsta jag upplevt på plats på en fotbollsarena, säger Mattias Hjälm om HIF:s kvalförlust mot Halmstads BK i november 2016. Han arbetar på Helsingborgs Dagblad och följer HIF på nära håll. Tidigare har han jobbat fem år på 24NT och bevakat IFK Norrköping en del.

– Det finns en stor likhet mellan Norrköping och Helsingborg: patriotismen. Jag bodde i Linköping och upplevde många gånger hur Norrköpingsbor hade otroligt svårt att se något positivt med Linköping, men att det inte var tvärtom. Samma förhållande skulle jag vilja säga råder mellan Helsingborg och Malmö. Både IFK och HIF har hängivna supportrar och har en stolt historia.

Jordan var med när HIF ramlade ur. Sen flyttade han utomlands och nu är han tillbaka i Sverige, men inte i HIF utan i IFK. Vilken status har Jordan i Helsingborg idag tror du?
– En jättesvår fråga för mig att svara på. Man måste nog vara född och uppvuxen i Helsingborg för att ha de riktiga känningarna ut i den stora HIF-familjen för att kunna göra en samlad och rättvis bedömning.

Om HIF hade varit tillbaka i Allsvenskan nu – hade det varit det självklara valet för Jordan istället?
– Självklart… På ett sätt skulle jag nog svara ja, eftersom HIF är enormt stort i Helsingborg och med Jordans historia skulle det krävas mycket mod att välja en annan klubb för det skulle inte vara populärt. Men det skulle kunna bero på vilka förutsättningar HIF hade haft i Allsvenskan också. Jordan är en ung man med mycket självförtroende och en stark självbild som behöver tänka på sin egen utveckling i första hand för att nå sina mål. Han skulle säkert väga in det mycket i sitt beslut.

Kan det vara så att avslutningen i HIF med degraderingen och planstormningen ändå kunde ha bidragit till att han hade valt ett annat lag även om HIF var allsvenskt?
– Det som hände i samband med att domaren blåste av matchen var riktigt otäckt. Jag minns att jag hade rest mig från min pressplats och stod och kollade på vad som hände. När ett gäng gav sig på Jordan hann jobbiga tankar fara genom mitt huvud. Tänk om någon hade haft något tillhygge på sig och det hade slagit slint i skallen? Usch, jag var rädd där. Stämningen var bland det värsta jag upplevt på plats på en fotbollsarena. Om det hade påverkat hans val är en hypotetisk fråga som nog bara han kan svara på.

Var IFK ett ”ofarligt” val av honom när han vände hem till Sverige? Att gå till rivalen MFF hade väl varit uteslutet?
– Ofarligt och ofarligt. Man kan väl säga så här; alla andra alternativ än MFF är att föredra ur en helsingborgares ögon. Ja, MFF tror jag skulle vara uteslutet, vilket han själv också sagt i någon intervju när det ryktades om återkomst till Allsvenskan och just MFF. Sen finns det garanterat HIF-fans som inte accepterar att Jordan spelar någon annanstans än i HIF. Samtidigt är jag rätt övertygad om att rätt många förstår Jordans val i det läge han befinner sig karriären. Superettan är ett för långt steg ner för honom.

Du som följde honom nära säsongen 2016: Tyckte du att han var redo för att flytta utomlands då?
– Utan att vara en fotbollsexpert skulle jag svara både och. Som människa ja, som fotbollsspelare är jag inte riktigt lika säker. Han var inte dominant i det HIF som åkte ur och hade kunnat behöva något år till i ett allsvenskt lag.

– Å andra sidan, för att säga emot mig själv, varför skulle han inte lika gärna kunna ha utvecklats och få till en fullträff direkt utomlands? Jag är kluven här. Samtidigt, att gå till ett annat allsvenskt lag när HIF precis hade degraderats skulle definitivt inte ha varit populärt. Så för hans eget välbefinnande och ambitioner talade det för en utlandsflytt.

Vad behöver han utveckla i sitt spel för att ta ytterligare kliv?
– Alltså, Jordan har många kvaliteter. Först och främst, han har huvudet och en övertygelse om vad han kan och vad han kommer att kunna uträtta på en fotbollsplan. Rent fotbollsmässigt är han en snabb spelare som har förmågan att utföra aktioner i hög fart. Han är vass i djupled. Hans bollbehandling är mycket bra, och så ska vi inte glömma hans tillslag med vänstern, det är en fröjd att se honom ta skott, det borde han göra oftare.

– Jag personligen tror att han har gjort ett smart val att gå till IFK Norrköping. När jag var på Norrköpings Tidningar fick jag se IFK spela några år i Superettan och två i Allsvenskan. När jag hade flyttat började Janne Andersson den stora förändringen och där har Jens Gustafsson tagit vid. Vad jag har kunnat se från håll har IFK varit väldigt bra på att få fart på offensiva spelare och i IFK lär Jordan användas centralt – och det är där han vill spela och är som bäst.

Att IFK Norrköping spelar sina hemmamatcher på konstgräs tror inte Mattias Hjälm behöver vara någon nackdel.

– Visserligen är Jordan uppväxt med gräs, killen har Barcelona som moderklubb, bara en sådan sak! Men han borde kunna tackla plastgräset mycket bra eftersom han gillar att spela snabbt, så jag tror att IFK var ett av de bästa valen för honom i Sverige. Men helt klart är också att han har en del att bevisa och behöver få fart på grejerna igen nu.

KAMRATERNA

94-mästaren: ”Det är få förunnat att vinna en titel”

Guldjubel 1994. Foto från boken IFK Norrköping – En klubbhistoria 1897-1997.

Senast IFK Norrköping vann Svenska cupen var 1994. På torsdag har man chansen igen mot Östersunds FK. Vi ringde upp en gammal guldhjälte som minns tillbaka. 
– Det är få förunnat att vinna en titel och det var stort att göra det, säger Tony Martinsson.

Den 12 maj 1994 möttes IFK Norrköping och Helsingborgs IF i cupfinal på Gamla Ullevi i Göteborg. IFK hade ett par goda år i ryggen och var favorittippade, minns ”Tonna”. I laget fanns spelare som Lars Eriksson, Jonas Lind, Slobodan Marovic och Niclas Kindvall.

Helsingborgs IF hade året innan gjort sin första säsong i Allsvenskan på många år och var seriens poplag nummer ett med störst publik. Det var också skåningarna som började finalen bäst och ledde med 3-1 i paus.

– Jag kommer ihåg att vi i halvtid sa att vi var bättre, att nu vinner vi det här grabbar, säger Tonna.

Hur var ert spelsätt?
– Vi spelade 4-4-2 som idag, men inte riktigt med samma höga utgångsposition på ytterbackarna. Det var lite mer traditionellt då, säger Tony Martinsson som började på bänken men ersatte Mikael Blomberg i den 74 minuten.

I andra halvlek kom IFK igen och lyckades komma ikapp till 3-3 genom mål av Göran Holter. Golden goal – alltså första målet vinner – väntade. Väl där drog IFK det längsta strået med Janne Janssons 4-3-mål.

Men det var tyvärr inte så många Snokafans som upplevde guldet på Gamla Ullevi. Cupen brottades även då med att inte ha högsta status och publiksiffran var blygsamma 4021 åskådare.

– Det var väl några på plats, men det var inte ett så stort följe på den tiden, säger Tony Martinsson och fortsätter:

– Sen var vi kvar och festade lite, men det var inte så blodigt.

På senare år har ju intresset för cupen ökat och bevakningen och intresset från fans och media går inte att jämföra med då.

– Förr i tiden gick ju inte finalen i direktsändning på TV, utan det var ett kortare sammandrag på kanske högst 30 minuter senare på kvällen, minns Tonna.

När vi frågar honom vad det skulle betyda för IFK att vinna cupen igen är han i Teknikhallen och ser flickor och pojkar mellan 8 och 14 år spela fotboll. Ovanför dem sitter banderoller med IFK:s titelår i Allsvenskan och Svenska cupen. Tony Martinsson går igenom dem och konstaterar att det på vissa håll är ganska långt mellan årtalen.

– Det behöver ju inte vara 26 år mellan SM-gulden och över 20 år mellan cupgulden. Så vi får väl se till att det blir lite tätare, det betyder ju ändå mycket att vinna en titel. Föreningen fyller 120 år och vi har sex titlar i cupen. Det är inte lätt att vinna en titel och det är stort att göra det.

KAMRATERNA

Fotnot: Tony Martinsson vann även Svenska cupen med IFK 1988. Han byttes in med sju minuter kvar i 3-1-segern mot Örebro på Råsunda inför 5046 personer.

Startelvan 1994: Lars Eriksson – Göran Bergort, Jonas Lind, Sulo Vaattovaara, Slobodan Marovic – Mikael Hansson, Patrik Sandström, Jan Jansson, Mikael Blomberg – Niclas Kindvall, Göran Holter

Statistik från boken IFK Norrköping – En klubbhistoria 1897-1997.

Hansen inför cupfinalen: ”Kan inte vara så jävla hemlig”

Två matcher mot samma lag på samma arena – med bara fem dagar emellan. När IFK Norrköping tar sig an Östersund i Allsvenskan och Svenska cupen är det lite speciella förutsättningar. Hur kan man som tränare och lag hantera det?

Det är 23 år sedan senast IFK Norrköping var i final i Svenska cupen. Då mötte man Helsingsborgs IF på Gamla Ullevi och vann med 4-3 efter förlängning. Nu är det Östersund som står för motståndet och jämtlänningarna har fördel av hemmaplan. Dessutom har ödet fallit sig så att Östersund tar emot IFK i Allsvenskan bara fyra dagar innan cupfinalen.

De täta matcherna mot samma motstånd och de långa resorna för IFK blir något extra att hantera för manager Jens Gustafsson och hans spelare.

För att få en bild av hur man som tränare kan tänka i det här läget ringde vi upp ÅFF:s manager Roar Hansen som var i en liknande situation 2014. Då coachade han Helsingborg i cupfinalen mot IF Elfsborg. En match som HIF förlorade med 1-0, vilket också var resultatet i det allsvenska mötet lagen emellan en månad innan finalen.

Hur är det att möta samma lag två gånger nära inpå?
– Det blir ju alltid speciellt. Ofta kan man varandra jättebra men går man i fällan och tror att man ska vara så jävla hemlig så att man kan överraska den andra. Men det kan man inte. Det som avgör matcherna är ju ändå de egna spelarnas prestation.

– Man brukar säga att det är svårt att vinna två matcher mot samma lag på kort tid. Men för att slå hål på den myten så tror jag att det är det laget som kan ta varje match för en enskild händelse som den är som är bäst.

– Man ska inte prata om bägge matcherna. Med all rätt vill journalister och andra göra det, men skulle jag ge ett råd så är det att inte ställa den frågan till Jens eller spelarna. Jag förmodar att både Jens och Graham Potter vill ha det så.

– Allsvenskan är Allsvenskan, är man i cupfinal gäller det att njuta av stunden, se det som en utmaning, fortsätter Roar Hansen.

De allsvenska lagen känner ju varandra väl och har bra koll på varandra styrkor och svagheter. Finns det någon möjlighet att ha taktiska hemligheter inför en final?
– Man kan ju försöka överraska. Samtidigt finns det så många hjälpmedel idag, det är inte ofta man blir överraskad. Fotbollen har blivit så tillgänglig. Det finns en massa verktyg i klubbarna där du både kan studera motståndarna och analysera ditt eget spel.

Den allsvenska matchen ligger innan cupfinalen. Finns det en risk att båda lagen håller igen och sejfar i första matchen?
– Nej, inte de två lagen. Då skulle jag bli mycket förvånad.

Man spelar ju 90 minuter på söndag och på torsdag kan det möjligen bli en ännu längre match. Påverkar det?
– Det är ju lika för båda lagen. Sedan får man förstås kolla spelarnas fysiska status efter den första matchen. Men jag tycker att det är en ickefråga. Spelar du två omgångar samma vecka i Allsvenskan har du alltid den aspekten.

När du var i HIF mötte ni Elfsborg två gånger inom loppet av en månad. Ni förlorade först i Allsvenskan och senare i cupfinalen. Fanns det något samband där?
– Nej. Vi hade det så stökigt inför cupfinalen, på matchdagen fick Ardian Gashi stiga av. Det var ju en ganska jämn match, Elfsborg var lite bättre. De vann med 1-0 efter en hörna.

Ni spelade finalen på Friends Arena inför väldigt många tomma stolar. Nu får ÖFK hemmaplan. Vad betyder det?
– Det innebär ju att de är trygga där. För att vara en cupfinal var det ju jävligt dött på Friends arena. Det blir ju ingen stämning. Vi spelade på neutral plan, och visst var det supportrar från bägge lagen där men det var jävligt dött.

– På så sätt kan jag försvara upplägget som man har nu. Möjligen kan man spela på neutral arena, men inte på Friends i så fall.

Ändå kommer det knappast bli någon publikinramning på finalen som på de största matcherna i Allsvenskan.
– Det är klart man har adrenalin ändå. Den spelare som inte kan elda på i en cupfinal ska nog gå till tränaren och säga att han inte vill vara med.

KAMRATERNA

Läs också: ”Potter är känd för att variera sina startelvor”

Inför dubbelmötet med ÖFK: ”Potter är känd för att variera sina startelvor”

Snart är det dags för dubbelmötena mellan IFK Norrköping och Östersunds FK på Jämtkraft Arena. Vi ringde 063 för att ta tempen på förra årets allsvenska succénykomling.

Andreas Olsen, sporterporter på Östersundsposten, följer ÖFK nära och ger sin syn på IFK Norrköpings motståndare inför de kommande drabbningarna i Allsvenskan på söndag och sedan cupfinalen veckan därpå.

ÖFK gjorde ett starkt debutår i Allsvenskan 2016. Men man pratar ofta om det andra svåra året. Hur ska man upprepa succén?
– Jag tror det finns många faktorer för att lyckas. En av de stora är bortaspelet. Man vann bara tre bortamatcher förra året – mot Falkenberg, Malmö och Örebro – under en fin period på hösten.

– Andra året är tuffare för många, men jag tror inte att känslan förra året var att ÖFK var lätta nykomlingar. Men fler kommer säkert ta dem på större allvar, även om det inte fanns en underskattning i fjol.

2017 har på det stora hela börjat bra för ÖFK som alltså tagit sig till final i Svenska cupen efter att ha slagit ut Trelleborg och Häcken i slutspelet. Dock förlorade man den allsvenska premiären något överraskande borta mot Halmstad.

Vad hände i den matchen?
– Dels så lyckades ju HBK med det som flera lag har försökt med mot ÖFK: att krympa ytorna till ingenting i försvaret. Det var en kombination av deras lyckade försvarsspel och att ÖFK inte kunde rulla boll och få fart på spelet, kanske lite på grund av underlaget. ÖFK hade knappt någonting, bara någon halvchans i andra halvlek. Graham Potter gjorde ett trippelbyte med halvtimmen kvar vilket är unikt för honom i ÖFK, säger Andreas Olsen.

Matchen mot HBK spelades ju på naturgräs, vilket Östersund inte spelar på till vardags på Jämtkraft Arena. Men Andreas Olsen menar att ÖFK har visat bra resultat även på vanligt gräs.

– Under fjolåret gjorde man några av sina bästa matcher på gräs, Malmö borta bland annat.

Till stora delar intakt trupp

Östersunds FK har lyckats behålla stommen i truppen från förra året. Men Alex Dyer, en av de tongivande spelarna 2016, har lämnat klubben för Elfsborg. Rutinerade Walid Atta är inte heller kvar. In har bland annat Johan Bertilsson, Tom Pettersson och Darijan Bojanic kommit. Andreas Olsen tycker att truppen ser starkare ut än ifjol.

– Det är en starkare trupp i år. I Dyer förlorade man en poängspelare och ledargestalt i samma person. Men poängmässigt är jag övertygad om att Bertilsson fyller luckan efter honom. Men ledarskapsmässigt har Bertilsson kanske inte kvaliteter eller ambitioner att vara en fältherre. Men Brwa Nouri som nu har lagkaptensbindeln är en ledare. Och Tom Pettersson är en försvarsgeneral som har funnit ett bra samarbete med Douglas Bergqvist under försäsongen och cupspelet.

Medan IFK Norrköping har fått fram mängder med talanger till A-truppen de senaste åren har det historiskt sett inte varit så i Östersund.

– Men nu är det tre spelare i ÖFK som är fostrade i Östersundsklubbar, och det har inte hänt så länge jag kan minnas i alla fall. Det finns en fjärde allsvensk fotbollsspelare från Östersund, Ante Björkebaum i Sirius, säger Andreas Olsen och fortsätter:

– Det är inte många som bor i Östersund och det är inte ett stort fotbollsdistrikt historiskt sett. Men just det här är något som Potter pratar mycket om, det han ser som den största segern: när barn och ungdomar engagerar sig i fotbollen och nu har toppfotboll att kolla på. Så det kan så ett frö för ungdomar i Östersund längre fram.

Potter nyckeln till framgången

Graham Potter är mannen bakom Östersunds succé de senaste åren. Tränaren tog över 2011 när laget var i division 2 och har nu fört klubben till högsta serien – och en cupfinal. Många spelare vurmar för engelsmannen och menar att han har – och är – något speciellt.

Finns det en risk att klubben är för beroende av Potter? Eller är föreningen så stark och strukturerad att det kan gå bra utan honom på sikt?
– Ingen vågar nog tänka på vad som kulle hända om Potter skulle försvinna från det här laget. Det är svårt att föreställa sig, han är hyllad av både spelare och tränarkollegor och även oss i media, med all rätt.

– Han är den enskilt största anledningen till  ÖFK:s sportsliga framgångar. Men sedan har han ju strategisk och ekonomisk hjälp av ordföranden Daniel Kindberg som också är en stark profil.

Vi frågar Andreas Olsen hur han tror att Graham Potter jobbar taktiskt med de kommande två matcherna mot IFK Norrköping:

– Det ska bli väldigt intressant att se. Potter är känd för att variera sina startelvor ganska mycket, det finns ingen satt elva i ÖFK och har inte funnits under åren i Superettan heller. Vissa spelare kommer in och gör fantastiska prestationer, men det betyder inte att de startar i nästa match. Det kan vara ett sätt att hålla alla spelare på tårna och göra dem hungriga. Det kommer vara intressant att se om både lag och taktik kan skilja sig i de här två matcherna.

Tror du att Potter har några ess i rockärmen?
– Ska man prata om ess så har man Jamie Hopcutt, lagets bästa målskytt i Superettan som gick sönder i premiären i fjol, som siktar på att vara tillbaka till söndagens match. Han har tidigare gjort det lilla extra i ÖFK:s anfallsspel. Och bara timmarna innan transferfönstret stängde värvade man Tim Björkström på lån från Djurgården, men om han kan gå in känns lite för tidigt att svara på. Potter har ju visat på en väldigt bred spelbok, han har många sätt att lösa olika situationer på.

Mellan Norrköping och Östersund är det drygt 70 mil. Många lag har minst sagt långt till Jämtkraft Arena. Får ÖFK ett psykologisk övertag på grund av det?
– Det är klart att det påverkar med en resa även om det finns olika färdsätt för att ta sig hit. Men hur man än vrider och vänder på det så är det krångligt, säger Andreas Olsen och påpekar att det kan fungera åt andra hållet också för ÖFK som alltid har långt till bortamatcherna.

IFK vann förra årets bortamatch mot ÖFK med 2-0, båda målen gjorda av Sebastian Andersson. En annan som också har goda minnen från Östersund är Kalle Holmberg. Som Örebrospelare gjorde han två mål mot ÖFK förra våren, påminner Andreas Olsen.

– Det var två klassmål, så han har säkert goda minnen från Jämtkraft Arena.

Hur upplever du känslan i Östersund inför matcherna mot IFK?
– Att IFK är en svår motståndare tror jag att alla är överens om, både om du frågar laget och publiken. Gällande cupfinalen så har det blivit så att de flesta pratar mer om Europaplatsen än själva titeln. Många har ju skrattat under lång tid om att ÖFK ska kunna ta sig till Europa, men nu är det bara en match ifrån.

På den allsvenska upptaktsträffen var ÖFK klar favorit att vinna finalen. Andreas Olsen ser två huvudsakliga faktorer till favoritskapet.

– Om jag skulle peka på något som kanske talar för ÖFK så är det dels deras hemmaplan, dels motivationen att ta en Europaplats som ju redan IFK har. Så det kan väga ganska tungt.

KAMRATERNA