Hansen inför cupfinalen: ”Kan inte vara så jävla hemlig”

Två matcher mot samma lag på samma arena – med bara fem dagar emellan. När IFK Norrköping tar sig an Östersund i Allsvenskan och Svenska cupen är det lite speciella förutsättningar. Hur kan man som tränare och lag hantera det?

Det är 23 år sedan senast IFK Norrköping var i final i Svenska cupen. Då mötte man Helsingsborgs IF på Gamla Ullevi och vann med 4-3 efter förlängning. Nu är det Östersund som står för motståndet och jämtlänningarna har fördel av hemmaplan. Dessutom har ödet fallit sig så att Östersund tar emot IFK i Allsvenskan bara fyra dagar innan cupfinalen.

De täta matcherna mot samma motstånd och de långa resorna för IFK blir något extra att hantera för manager Jens Gustafsson och hans spelare.

För att få en bild av hur man som tränare kan tänka i det här läget ringde vi upp ÅFF:s manager Roar Hansen som var i en liknande situation 2014. Då coachade han Helsingborg i cupfinalen mot IF Elfsborg. En match som HIF förlorade med 1-0, vilket också var resultatet i det allsvenska mötet lagen emellan en månad innan finalen.

Hur är det att möta samma lag två gånger nära inpå?
– Det blir ju alltid speciellt. Ofta kan man varandra jättebra men går man i fällan och tror att man ska vara så jävla hemlig så att man kan överraska den andra. Men det kan man inte. Det som avgör matcherna är ju ändå de egna spelarnas prestation.

– Man brukar säga att det är svårt att vinna två matcher mot samma lag på kort tid. Men för att slå hål på den myten så tror jag att det är det laget som kan ta varje match för en enskild händelse som den är som är bäst.

– Man ska inte prata om bägge matcherna. Med all rätt vill journalister och andra göra det, men skulle jag ge ett råd så är det att inte ställa den frågan till Jens eller spelarna. Jag förmodar att både Jens och Graham Potter vill ha det så.

– Allsvenskan är Allsvenskan, är man i cupfinal gäller det att njuta av stunden, se det som en utmaning, fortsätter Roar Hansen.

De allsvenska lagen känner ju varandra väl och har bra koll på varandra styrkor och svagheter. Finns det någon möjlighet att ha taktiska hemligheter inför en final?
– Man kan ju försöka överraska. Samtidigt finns det så många hjälpmedel idag, det är inte ofta man blir överraskad. Fotbollen har blivit så tillgänglig. Det finns en massa verktyg i klubbarna där du både kan studera motståndarna och analysera ditt eget spel.

Den allsvenska matchen ligger innan cupfinalen. Finns det en risk att båda lagen håller igen och sejfar i första matchen?
– Nej, inte de två lagen. Då skulle jag bli mycket förvånad.

Man spelar ju 90 minuter på söndag och på torsdag kan det möjligen bli en ännu längre match. Påverkar det?
– Det är ju lika för båda lagen. Sedan får man förstås kolla spelarnas fysiska status efter den första matchen. Men jag tycker att det är en ickefråga. Spelar du två omgångar samma vecka i Allsvenskan har du alltid den aspekten.

När du var i HIF mötte ni Elfsborg två gånger inom loppet av en månad. Ni förlorade först i Allsvenskan och senare i cupfinalen. Fanns det något samband där?
– Nej. Vi hade det så stökigt inför cupfinalen, på matchdagen fick Ardian Gashi stiga av. Det var ju en ganska jämn match, Elfsborg var lite bättre. De vann med 1-0 efter en hörna.

Ni spelade finalen på Friends Arena inför väldigt många tomma stolar. Nu får ÖFK hemmaplan. Vad betyder det?
– Det innebär ju att de är trygga där. För att vara en cupfinal var det ju jävligt dött på Friends arena. Det blir ju ingen stämning. Vi spelade på neutral plan, och visst var det supportrar från bägge lagen där men det var jävligt dött.

– På så sätt kan jag försvara upplägget som man har nu. Möjligen kan man spela på neutral arena, men inte på Friends i så fall.

Ändå kommer det knappast bli någon publikinramning på finalen som på de största matcherna i Allsvenskan.
– Det är klart man har adrenalin ändå. Den spelare som inte kan elda på i en cupfinal ska nog gå till tränaren och säga att han inte vill vara med.

KAMRATERNA

Läs också: ”Potter är känd för att variera sina startelvor”

Kvällsposten-Wall om Roar Hansen: ”Hans största styrka är att leda talanger rätt”

Enligt sajten FotbollDirekt är Roar Hansen aktuell att bli Janne Anderssons efterträdare i IFK Norrköping. IFK-supportrarna verkar inte överförtjusta i tanken på att 50-åringen från Perstorp blir boss på Parken, inte minst med tanke på de senaste åren i Hif och ÅFF. Vi frågade Johan Wall, fotbollsreporter på Kvällsposten/Expressen, om hans bild av Hansen.

2011 ledde Roar Hansen Ängelholms FF till en överraskande kvalplats i Superettan. Året därpå tog han Östers IF till Sveriges högsta division. 2013 tränade han Helsingborg, som blev femma i Allsvenskan. Men sedan dess har det gått tyngre. 2014 blev hans Hif bara nia i tabellen, och 2015 åkte han ur serien med ÅFF.

Johan Wall bevakar fotboll för Kvp/Expressen och är stationerad i Malmö. Helsingborgs IF är en av de klubbar han bevakar närmast.

Roar Hansen har efter sista året i Hif och tiden i ÅFF kanske inte rankats så högt. Om du ser till de förutsättningarna han haft att jobba med, vad skulle du ge honom för betyg?
– Roar kom till ett HIF som var ekonomiskt pressat och det ställdes orimliga krav på honom. Det krävdes att han skulle slussa in unga talanger i startelvan samtidigt som det förväntades att laget skulle slåss om topplatser i allsvenskan. Den ekvationen är extremt svår att få ihop. Min känsla är att Roar gick in i HIF-projektet utan att riktigt ha fått full klarhet i omständigheterna. Jag följer inte Åtvidaberg lika nära som HIF men har givetvis noterat att förutsättningarna varit precis lika dåliga där, om inte ännu sämre. Att bedöma Roar utifrån tabellplaceringarna känns därför orättvist.

Vad skulle du säga är Roars starka respektive svaga sidor?
– Roars största styrka är hans förmåga att leda yngre talanger rätt. Även om det inte lyckades fullt ut fick ut en hel del av ungtupparna i HIF. Han lyckades också bra i Öster. Roar är inte den auktoritära gaphalsen som enbart bryr sig om hur hans spelare presterar på planen. Han bryr sig också om hur de mår och hur de utvecklas. En svaghet kan vara hans naivitet och blåögdhet. Att tacka ja till jobbet som HIF-tränare, när förutsättningarna såg ut som de gjorde, var i efterhand kanske inte det bästa valet. Efter succén i Öster sågs han som en relativt ung tränare på väg uppåt. Efter tiden i HIF fanns mer tvekan och det är troligtvis anledningen till att han därefter inte fick ett bättre uppdrag än det i Åtvidaberg.

Roars har kanske en annorlunda utstrålning än vissa andra tränare och kanske inte framstår som handlingskraftig i till exempel intervjuer. Är det rentav så att han får oförtjänt kritik på grund av detta?
– Han är en känslomänniska. När det går dåligt blir han genuint arg, ledsen eller förbannad. Därför kan det kanske framstå som att han inte är handlingskraftig. Men jag känner inte igen kritiken kring det.

IFK har ju ett redan fungerande lagbygge och är en harmonisk klubb. Hur ser du att Roar skulle funka i ett sådant sammanhang?
– Efter turbulensen i HIF och Åtvidaberg vore det spännande att se honom i en mer fungerande miljö. Jag tror att alla tränare föredrar att kliva in i ett fungerande lagbygge och en harmonisk klubb.

Om det nu ligger nåt i ryktena att IFK intresserar sig för Roar, kan man tänka sig att det handlar om honom i en annan roll, t ex sportchef, ass-tränare, akademiansvarig eller dylikt?
– Roar Hansen är inte sportchefstypen så den rollen kan vi nog räkna bort. Men jag tror absolut att han skulle fungera som assisterande tränare. Då får han mer tid att hantera spelarna i det dagliga. Som assisterande tränare är det enklare att bygga relationer med spelarna och jag tycker att det är en av hans styrkor. Men frågan är om Hansen är villig att ta ett steg tillbaka och bli assisterande efter att i så många år varit huvudtränare. Jag tror inte det. Akademiansvarig kan vi nog också utesluta, om du menar det som i en roll där han sitter bakom ett skrivbord och ansvarar för klubbens hela ungdomsverksamhet. Roar Hansen trivs bättre ute på gräset än inne på ett kontor, säger Johan Wall.

KAMRATERNA