Båda har fått sina allsvenska genombrott i Mjällby, och båda har drabbats av två korsbandsskador på kort tid. Men det finns också saker som skiljer dem åt.
– Han var ganska blyg då i alla fall, det har jag aldrig varit, säger Djurgårdens Haris Radetinac om IFK:s Andreas Blomqvist.
Haris Radetinac kom från Serbien till Linköping som 15-åring vid millenieskiftet. Efter några års spel i Linköpings FF värvades han inför säsongen 2007 till Åtvidabergs FF som då låg i Superettan. I ÅFF var han med och sköt laget till Allsvenskan två år senare.
Efter några säsonger i ”Bruket” gick han 2012 till Mjällby där han blev lagkamrat med Andreas Blomqvist, som sedan 2016 tillhör IFK efter en sejour i danska Ålborg.
Haris Radetinac – som bara stannade en och en halv säsong i Mjällby innan han värvades av Djurgården sommaren 2013 – säger så här om ”Blomman”:
– Han var en riktigt stor talang. Bra med bollen, bra passningsfot. Han vågade spela framåt. Och så var det en bra kille också. Han var ganska blyg då i alla fall, men kanske inte är det nu, säger Djurgårdens mittfältare när vi når honom på telefon några dagar inför IFK Norrköpings hemmamatch mot Blåränderna.
Andreas Blomqvist gjorde nyligen allsvensk comeback mot Dalkurd efter att ha rehabiliterat sig från sin andra korsbandsskada på två år. Haris Radetinac har gjort samma resa – både 2015 och 2016 drabbades han av korsbandsskador. Vi frågar honom hur man mentalt hanterar att åka på ytterligare en smäll så nära inpå den första.
– Oftast är det upp till och var och en, alla fungerar olika. Vissa råkar ut för fler än ”bara” två korsbandsskador. Jag kan bara prata för mig själv, men den första skadan tog hårt på mig. Vi låg tvåa i tabellen och det gick bra för min egen del. Det var svårt att smälta.
– Andra gången var jag mer besviken och arg. Man hade ändå rehabtränat i åtta månader, men det räckte inte, eller om det var mitt eget fel eller vad det handlade om. Det vet man aldrig. Man har offrat mycket under de här åtta månaderna. Bara de som varit skadade vet vad man går igenom mentalt.
Vad är det man tappar fotbollsmässigt när man är borta så länge?
– Oftast är det nog lite mer av självförtroendet man tappar. Man blir inte lika säker på det man gör. Man behöver matcher och tid för att komma tillbaka, för varje match och bra grej man gör blir man starkare som person.
– Men själva spelet sitter i huvudet, allt sitter i huvudet, det gäller bara att ta fram det. Därför handlar det om att träna hårt för att kunna komma tillbaka.
Haris båda skador kom på konstgräs, precis som för Andreas Blomqvist. Den senaste för drygt ett år sedan, var just mot Djurgården hemma på Östgötaporten.
Är din uppfattning att underlaget – vanligt gräs eller konstgräs – spelar någon roll när det gäller de här skadorna?
– Man är mer sliten av konstgräs, samtidigt tror jag mer på det som är menat från gud, gud testar oss alla, vad vi klarar av. Fotboll ska spelas på gräs, men vi bor där vi bor och gräset klarar inte av klimatet.
– Men man blir ju van, man tränar på konstgräs och blir van på konstgräs. Det är svårt att säga, men statistiken visar på mer skador på konstgräs än gräs, säger Haris som också tror att skador på konstgräs uppmärksammas mer än de som sker på vanligt gräs.
Hur ser du annars på din säsong så här långt?
– Det känns bra, sen jag kom tillbaka förra sommaren (2017) har det gått bra för laget och då är det svårt att slå sig in när man varit borta i två år. I år är första gången på tre år som jag haft en vanlig försäsong. På så sätt är jag väldigt glad att jag kan spela och göra det jag älskar.
– Jag har spelat ganska mycket. Jag kan inte säga att jag är helt okej, men ganska okej med tanke på hur länge jag varit borta. Nu efter sommaren har jag gjort fyra assist, två mål och fixat två straffar. Man har krav på sig själv, att man kan mycket mer. Det är bra att vara skadefri och spela de flesta matcherna, i min ålder så är det många som ger upp efter såna skador.
Förre IFK:aren Nicklas Bärkroth är din lagkamrat sedan i somras, vad har han bidragit med?
– Jag tycker framförallt att han är lätt att prata med. Han har kommit in i gruppen, både på och utanför plan.
– Han hade det lite svårt i Polen och det är svårt att visa sina bästa kvaliteter direkt. Men man vet ju att han spelat i BP och Norrköping och andra lag, man vet om hans kvaliteter. Han har inte fått ut det ännu, men med tiden kommer allt.
Med tanke på att du har bott i Linköping och spelat för ÅFF – betyder matcherna mot IFK något extra?
– Nej, det känns som att man bara kommer hem när man kommer till Östergötland. Min fru är från Norrköping så jag har hängt där ganska mycket. På så sätt är det alltid kul att slå Norrköping. Skämt åsido, det är match som match i Allsvenskan. Varje match handlar om tre poäng, man får inte fyra poäng för att vinna mot ett visst lag.
Hur ser du på IFKs säsong?
– Tabellen säger väl allt. De har gått bra, varit stabila hela året och legat i toppen. En ung trupp som är ganska hungrig, och några äldre spelare som varit där länge. De kan hålla kontinuiteten och går att bygga vidare på.
Åtvidaberg har det minst sagt tufft. Följer du dem numera?
– Jag följer mycket fotboll. Så jag har lite koll, jag träffar på dem som jag har spelat med i Åtvid och pratar lite. De har det tufft, det är svårt när man rasar genom divisionerna och ekonomin inte är den starkaste. Då är det svårt att hålla sig kvar. Det kommer krävas mycket tid för att ta sig upp igen och nosa på Allsvenskan, speciellt när Linköping (FC Linköping City) har ett lag i division ett som har gått bra.
Hur går det på söndag då?
– Jag går alltid för att vinna. Nu när vi ligger där vi ligger så är det viktigaste att avsluta säsongen så bra som möjligt. Det vore skönt att avsluta med några vinster. Vi åker ner för att ta poäng.
KAMRATERNA
Läs också: Forskaren: ”Inte helt ovanligt att korsbandsskador kommer i kluster”