Etikettarkiv: IFK Norrköping

Hallå där, Magnus Cadelin…

…som har sammanställt statistik från IFK Norrköpings alla hemmamatcher sedan 2001.

Varför har du egentligen gjort det här?
– Det började egentligen med att jag efter söndagens match mot Östersund var oerhört irriterad över att IFK Norrköping ännu en gång blivit nollade på hemmaplan. Alltså inte lyckats göra mål. Någonstans inom mig grodde funderingen om det verkligen kan ha hänt lika ofta förut, som det har i år.

– På svenskfotboll.se finns resultat från alla matcher i Allsvenskan och Superettan sedan säsongen 2001 sparade. Så jag roade mig med att plocka ut IFK Norrköpings alla hemmamatcher för att undersöka hur hemmaspelet har förändrats år för år. Längs vägens gång gav det dessutom härliga flashbacks till stora segrar, som 6-1 mot Gefle och 6-0 på Friska Viljor 2004. Liksom hemska minnesbilder från debacle som Anders Frisks feldömda straff på Alexander Östlund 2002 som skänkte Djurgården en sen 0-1-seger, vilket i förlängningen blev den enskilda match som skickade IFK Norrköping ner i Superettanmörkret.

Vad har du kommit fram till efter att ha tittat på materialet?
– På kort sikt att IFK Norrköping 2017 såhär långt, rent statistiskt, offensivt är den näst sämsta upplagan på 2000-talet och det sämsta sedan nykomlingsårgången 2011. Defensivt är den här varianten av IFK-lag det bästa vi sett, där Michael Langer/David Mitov Nilsson tillsammans med mittlåset Andreas Johansson-Jón Fjóluson spikat igen helt i 50 procent av årets hemmamatcher. Men intressant nog, snittar man ändå nästan ett insläppt mål per match. Antingen kan man se det som en strålande säsong defensivt, med mindre än ett mål per match insläppt. Eller så ser man det som ett stort misslyckande, att fem lag har kommit till Parken och nollat IFK Norrköping. Skillnaden mot de två senaste åren är hur som helst enorm.

– På lite längre, i ett historiskt perspektiv, handlar det nog mest om kuriosa. Att 2007-laget var bra kommer nog många ihåg, men exakt hur överlägsna de var är kanske svårt att minnas. Elva vinster, två oavgjorda och två förluster är emellertid exakt samma tabellrad som presterades både guldåret 2015 och 2016 och målskillnaden 33-9 med åtta hållna nollor på 15 hemmamatcher är extremt bra. Förvisso på en lägre nivå, men det är ändå fantastiska siffror.

Med statistik kan man ju vinkla saker lite hur man vill egentligen. Men är det något i det här materialet man ska ta hänsyn till när man läser det?
– En väldigt svår fråga att svara på. Inledningen av 2016 var egentligen en enda fortsättning på guldsäsongen, där allt gick som på räls fram till Janne Anderssons avskedsmatch mot Elfsborg. 0-0-resultatet där innebar punkt på den drygt ett år långa svit av matcher där IFK Norrköping gjort mål på hemmaplan. 2015 var just Elfsborg ensamma om att nolla IFK på Parken och avgick dessutom med en tung 0-4-seger.

– De flesta förväntade sig nog att reaktionen skulle komma redan sommaren 2016, men faktum är att allting bara fortsatte. Inte förrän Mark Dempseys fradgatuggande gegenpress-Djurgården kom till Parken på höstkanten, föll hemmasviten. Men trots att många spelare kommit och gått fungerade offensiven fortfarande. Säsongen 2016 är den starkaste jag hittar, offensivt, med det smått galna målsnittet 2,67 mål per match framåt. Därför kan åtminstone inte jag finna bevis för att enbart truppförändringar skulle ligga bakom skillnaden mellan 2016 och 2017. Snarare är det nog så att vi förra hösten såg de sista döende resterna av Janne Anderssons fantastiska IFK Norrköping-fotboll, den som blivit stilbildande för hela Allsvenskan, försvinna för gott.

Jens Gustafsson har valt en annan modell, som bitvis gett en starkare defensiv, men också gjort anfallsspelet i högsta grad lidande. Min enda konklusion är att det är oerhört svårt att vinna fotbollsmatcher om ett lag inte gör mål.

KAMRATERNA

Fotnot: Här kan du ladda hem statistiken som Magnus Cadelin har sammanställt.

”Bland de mindre estetiska inom världsfotbollen” – experten om IFK:s och Östersunds klubbmärken

IFK Norrköpings nästa motståndare Österstunds FK ligger i framkant av svensk fotboll just nu. Men detsamma kan man knappast säga om jämtarnas klubbmärke som inte lär vinna några designpriser. Vi pratade klubbmärken med Leonard Jägerskiöld Nilsson, författare till boken Fotbollens heraldik.

På bara några år har Östersunds FK tagit sig till Allsvenskan, vunnit Svenska cupen och kvalat in till Europa League. Klubben har på ganska kort tid blivit känd över hela landet, vilket innebär att klubbmärket – en mestadels svart sköld med en gul falk – har exponerats mycket för fans, media och sponsorer.

Men om lagets fotboll är modern och nyskapande kan man inte säga detsamma om klubbmärket, som kan kritiseras för att till exempel vara för plottrigt och ha ett svårläst typsnitt. Man behöver knappast vara grafisk formgivare för att se det.

Klubbmärket har hängt med sedan 1997, ett år efter att klubben bildades. En som har påpekat bristerna är formgivaren Lena Andersson som förra året sa att det nog är dags för en uppdatering.

Leonard Jägerskiöld Nilsson har skrivit boken Fotbollens heraldik, som handlar om svenska och utländska fotbollsklubbars märken och dess betydelse. Vi kontaktade honom för att fråga vad han tycker och tänker om IFK Norrköpings respektive Österstunds märken.

Juventus gamla och nya märke.

Vad kännetecknar ett bra klubbmärke?
– Det finns flera olika faktorer som identifierar ett bra emblem. Dels ska det ha lokal förankring, något som supportrarna kan knyta an till och känna igen sig i. Likt Ruperts Tower i Evertons eller den katalanska flaggan i Barcelonas. Dels ska det vara internationellt gångbart för att, cyniskt nog, kunna sälja på internationella marknader. Detta är väl inte särdeles aktuellt för en svensk klubb i dagsläget men på den stora europeiska scenen har vi sett flera fåfänga försök till detta. Juventus senast exempelvis. Och dels ska det vara lätt att återskapa, för att underlätta i arbetet med souvenirförsäljning. De två senare är viktigast i dagens fotbollsindustri. Det förstnämnda är viktigare för oss supportrar.

Vad är ditt allmänna omdöme om IFK:s respektive Östersunds märken?
– IFK:s är ju en klassisk och traditionstyngd företeelse och som den nostalgiker jag är uppskattar jag det. IFK-föreningarna är spridda över Sverige liksom Finland och har i och med detta skapat sig en tydlig och lättigenkännlig identitet. Symbolerna är lika enkla som tydliga.

– Östersunds är tyvärr, med risk för att få mothugg, bland de mindre estetiska inom världsfotbollen. Det är dock en synnerligen subjektiv bedömning men sett ur ett objektivt emblemtycke finns det uppenbara problem med dess plottrighet, färgval och spretighet. Vad handlar den här klubben om egentligen? Svårt att säga om man inte vet från början.

Vad är styrkorna och svagheterna med respektive märke?
– Styrkan med Norrköpings är igenkännligheten och traditionen som återfinns hos så många andra klubbar. En stark identitet. Nackdelen är att det inte är särskilt originellt.

– Gällande Östersund är originaliteten styrkan. Alla i Sverige känner till denna logga nu. Vare sig man gillar den eller inte. Nackdelen är svårigheten att återskapa den.

Hur viktigt är klubbmärket för en fotbollsförening?
– Som sagt: det handlar om identitet och marknadsföring. Så obönhörligt viktigt både på lokal och internationell nivå. Även på emotionell och ekonomisk nivå. Det är ändå ett varumärke samtidigt som det är den minsta gemensamma faktorn som supportrarna har.

Östersund kommer få in många miljoner genom spelet i Europa. Borde de lägga lite av slantarna på ett nytt klubbmärke till nästa säsong?
– Generellt sett möts nya klubbmärken av skepsis och motstånd från supporterhåll. Vilda protester har tidigare utbrutit i Hull och Cardiff. Men det finns även lyckade exempel såsom Manchester City och QPR. Med det sagt, ja, ÖFK behöver ett byte.

Till sist: Vad tycker du om vårt eget, alltså Kamraternas, märke?
– Samhörigheten med IFK Norrköping är minst sagt tydlig i och med sköldens utformning samt den traditionsenliga stjärnan. Att K:et står för kamraterna är lika uppenbart som självklart. Allt som allt ett rakt och direkt emblem som sammankopplar er med själva fotbollsklubben. Behöver inte vara svårare än så här.

KAMRATERNA

Succé i Degerfors – men osäker framtid för Lindell: ”Vi får se vad som händer”

IFK-lånet imponerar i Degerfors. Foto: Göran Johansson, Frilansfotograferna

IFK-lånet Erik Lindell har i år fått sitt stora genombrott på seniorkarriär. Men kommer han återvända till Norrköping? Vi har kollat närmare på 21-åringen som fått förtroendet i Degerfors.

Erik Lindell är fostrad i IFK Norrköping men fick sitt genombrott i Sylvia 2015. Då spelade han 25 matcher för division 2-klubben. Inför årets säsong lånades han ut till Degerfors IF i Superettan där han har fått förtroendet direkt. Lindell har spelat 90 minuter i samtliga matcher sen kan kom till klubben och har dessutom mäktat med nio assist från sin position som wingback till höger. Det är en ny roll för honom, tidigare har han mest spelat högerback i ett mer traditionellt 4-4-2-system.

– I försvarsspelet så agerar man som en ytterback, bara att jag kanske har lite mer ansvar för att pressa ytterbacken istället för yttermittfältaren som det kanske blir i ett 4-4-2. Jag är uppe och pressar lite högre på min sida. I anfallsspelet är jag lite mer av en yttermittfältare, säger Erik Lindell.

– Det passar mig jättebra. Jag har alltid varit bra på att kunna löpa mycket och gillar att följa med framåt. Det är nästan det ultimata spelsystemet för mig.

Fredrik Narvelid är sportreporter på Karlskoga Tidning och ser de flesta matcherna med Degerfors IF. Han är imponerad av IFK-lånet.

– Han har överträffat förväntningarna, verkligen. Lindell är ett av de bättre förvärven tillsammans med anfallaren Sargon Abraham.

Vad imponerar med honom?
– Jag tycker att det är hans jobb, att han varje match sliter och springer upp och ner hela tiden och är tillbaka när det behövs. Och högerfoten då. Det syntes direkt i Svenska cupen mot Djurgården borta när han först spelade fram till 1-0 och sedan 2-1-målet.

Vi frågar sportreportern om det är något som Erik Lindell har svårigheter med i spelet. Han kan inte säga något på rak arm, men tar upp en aspekt utifrån rollen som wingback.

– Oftast går ju en innerback ut, så han hamnar inte så ofta i en renodlad defensiv roll eftersom det redan är tre backar bakom. Skulle han vara en renodlad ytterback skulle det vara svårare att veta hur han står sig i en vanlig fyrbackslinje. Hur han skulle klara försvarsjobbet i en sån. Men han är ettrig och ligger på, men hamnar sällan i en-mot-en-läge, säger Narvelid-

Erik Lindell säger att det kan ligga något i det här.

– Jo, men så är det kanske också. Man kan ju vara lite aggressivare för att du vet att det finns tre mittbackar bakom. Det är inte hela världen om du blir bortgjord en gång, du har täckning bakåt. Det kanske ligger lite i det, men jag tycker samtidigt att jag gjort det bra defensivt också.

Hur skiljer sig det här spelsättet från dagens IFK?
– Lite skiljer det sig ju. När IFK spelat med en vänsterback som gått upp så har det nästan blivit ett 3-5-2, att vänsterbacken är lite mer wingback. Det finns vissa likheter, absolut.

Är det på högersidan du helst spelar?
– Det är väl helst till höger, men jag har inga problem att spela på vänstersidan. Jag kommer mer till min rätt till höger med inläggslägen med en ganska bra högerfot.

Löpstyrkan och högerfoten är uppenbarligen några av Lindells bästa egenskaper. Men vad behöver bli bättre?

– Jag är väl hyfsat snabb, men ska man bli riktigt bra som ytterback måste man bli ännu lite snabbare. Så att jobba lite på snabbheten kanske, och bli lite starkare också. Men sen kan det mesta förbättras.

Lindell i en U21-match med IFK 2016. Foto: Kamraterna

Erik Lindells kontrakt med IFK Norrköping går ut efter säsongen. Men han är något förtegen om vad som händer sen. Det är ingen högoddsare att Degerfors vill behålla spelaren, samtidigt som IFK följer de goda prestationerna i Superettan.

– Det är en bra fråga, svarar Erik Lindell angående vad som händer nästa år.

– Jag vet inte jättemycket ännu, vi får väl se vad som händer helt enkelt. Jag spelar klart hösten här.

Han har själv ingen regelbunden kontakt med IFK, utan säger att det mesta går via hans agent.

– Jag har hört att de är imponerade över det jag har gjort. Så mycket har man väl hört liksom, säger Erik Lindell som ser i princip alla IFK:s matcher på TV eller på Parken när han är hemma.

Om du tittar på IFK:s spelsätt – på vilken position tror du att du skulle passa bäst?
– Utifrån som de spelar just nu så kanske det skulle vara vänsterbacken.

Jasså, vänsterback?
– Ja, om man jämför med hur jag spelar här i Degerfors. Sen har jag ju spelat högerback i ett 4-4-2 egentligen fram tills nu. Det här med wingback var nytt fram tills i år. Jag är inte främmande för att spela högerback i ett 4-4-2 även om vänsterbacken liknar det jag spelar i Degerfors.

IFK:s manager Jens Gustafsson sa till oss i vintras att Degerfors är en bra plats att spela fotboll på, att bygden ”andas fotboll”. Erik Lindell håller med.

– Ja, det tycker jag verkligen. Det är väldigt litet, finns inte så mycket att göra utöver fotbollen. Det är fotbollen i fokus. Det bor cirka 7000 personer här och det är runt 2000 på matcherna. Det säger ju lite om intresset ändå.

Fredrik Narvelid på Karlskoga Tidning instämmer:

– Många spelare bor i Degerfors, det är en gemenskap att komma ner till Stora Valla. Jag tror de umgås väldigt mycket även utanför planen. Det känns i Degerfors som att alla bor med varandra. Man får komma dit och fokusera på fotbollen, det finns inte så mycket annat att göra. Jag tror det är väldigt bra för unga spelare. Det kan nog vara bra att komma till ett mindre ställe på så sätt.

En spelare som lyckats bra genom att ta ett steg tillbaka och gå till Degerfors är AIK:s Daniel Sundgren. Han spelade för Rödvitt 2012-2015 men återvände till Solna förra året. Nu är han ordinarie i det allsvenska topplaget och väldigt uppskattad bland fansen. Vi frågar Fredrik Narvelid om man kan jämföra Sundgren och Lindell med varandra?

– Sundgren var nog mer en rak högerback, men fortfarande väldigt offensiv och kom ofta runt på kanten. Det finns lite likheter kan man säga. Just att orka löpa, liksom att ta sig upp och ner. För Sundgren har det ju gått fantastiskt bra sen han lämnade.

Liksom många andra svenska klubbar brottas Degerfors IF med att få ekonomin att gå runt. Enligt Fredrik Narvelid är föreningen under någon typ av ”kontrollår” där det handlar om att få ordning på utgifterna. När det gäller det sportsliga tror han att man på sikt satsar högt.

– Jag tror att de har en ambition att ta sig tillbaka till Allsvenskan. Om det är inom två eller tio år vet jag inte. Men ambitionen finns såsom jag förstått det. Men nu handlar det om att klara sig kvar och få ekonomin på fötter. Man har många spelare med ettårskontrakt för att man inte vågat signa upp dem längre.

KAMRATERNA

Etta i IFK – men Mitov Nilsson lär få kämpa för landslagströjan

David Mitov Nilsson och nuvarande förstemålvakten Stole Dimitrievski.

I början på september är det uppehåll i Allsvenskan för VM-kval. En IFK:are som lär åka iväg på landslagsuppdrag är David Mitov Nilsson – men han kommer behöva kämpa för att ta tillbaka sin plats i startelvan i landslaget.

I september 2015 tillkännagav Mitov Nilsson att han byter landslag från Sverige till Makedonien. En månad senare gjorde han sin debut i en 0-0-match borta mot Vitryssland.

Men efter det har skador ställt till det för IFK:s förstemålvakt. Först bröt han benet i en match mot Falkenbergs FF i april 2016. Och när han nästan var tillbaka bröt han handleden på träning i januari 2017.

Nu är Mitov Nilsson tillbaka som nummer ett i IFK Norrköping igen. Men han kan inte räkna med att gå direkt in i Makedoniens startelva för det. Det säger Aleksandar Zlateski på Macedonianfootball.com.

– Nej, Stole Dimitrievski (Gimastic Taragona, spanska andradivisionen) är nummer ett. Han har gjort bra ifrån sig i kvalet och förbundskaptenen förlitar sig på hans kvaliteter. Mitov Nilsson och Filip Gacevski från Vardar lär vara reserver på bänken.

Zlateski säger att den 24-årige Dimitrievski har utvecklats mycket det senaste året.

– Han har bra spänst (”agility”) och reflexer, placerar sig väl och har vuxit som ledare. Han är dock ibland lite obeslutsam på inlägg och hörnor och saknar erfarenhet från den riktigt höga nivån.

I år har Makedonien spelat två matcher i VM-kvalet, först slog man Liechtenstein borta med 3-0 och sen blev det förlust mot Spanien hemma med 1-2 (där Mitov Nilsson var med på bänken). Man ligger just nu näst sist i grupp G, där även Italien, Israel och Albanien återfinns. Men Aleksandar Zlateski tycker ändå att landslaget gjort bra ifrån sig:

– Det är en svår grupp, och vi visste på förhand att vi inte skulle gå vidare. Men spelet har sett bra ut.  Vi har spelat jämnt i nästan alla matcher men har haft otur.

I början på september möter man först Israel borta innan det är dags för ett sydslaviskt derby mot Albanien. Kanske dags för revansch?

– Jag tror vi har goda chanser. Många spelare är i bra form, flera spelare har gjort övergångar till större klubbar – som Stefan Ristovski till Sporting och Elif Elmas till Fenerbahce. Och vi har fortfarande Goran Pandev och Ilija Nestorovski som är en farlig duo på topp.

KAMRATERNA

Bachner och Bohman om Tankovic och IFK:s dragningskraft

Mujo Tankovic valde Hammarby före IFK Norrköping. Hur tungt är det egentligen? Och vad sänder det för signaler om IFK? Vi frågade två som följer Allsvenskan nära.

Noa Bachner följer Allsvenskan för Expressens räkning. Per Bohman skriver om fotboll i Aftonbladet.

Mujo Tankovic valde Bajen. Hur mycket ska IFK gräma sig över det?

Noa Bachner: En del, väl? Det här kändes, precis som Kristoffer Olsson, som en liten snyting. Kanske finns det också djupare mening dold bakom klubbvalet. Kanske är det ett uttryck för Norrköpings (i sammanhanget) ringa attraktionskraft, och kanske är den i sin tur en konsekvens av den lite lågambitiösa sommaruppvisningen på transfermarknaden.

Per Bohman: Mujo Tankovic är förstås en spännande spelare, men jag tycker inte att IFK Norrköping behöver gråta blod över att ha gått miste om snidaren. Prislappen var sannolikt för hög för Peter Hunt sett till att Tankovic inte är en man som garanterat och direkt höjer nivån på Peking. Jag menar nog att Tankovic är en värvning på typ… David Moberg Karlsson-nivå, och det går nog att hitta billigare sådana på marknaden. Tankovic är alltså inte värd ett överdrivet ekonomiskt risktagande av en klubb som berömmer sig för att inte ta några risker.

IFK har nu försökt värva både Kristoffer Olsson och Tankovic utan att lyckas, samtidigt som konkurrenterna tagit in tunga namn. Vad betyder detta för IFK:s dragningskraft?

Bachner: Att den försämras som konsekvens. Jag tycker att man hade ett utmärkt tillfälle att fortsätta ockupera platsen som Sveriges kanske bästa utvecklingsplattform för unga spelare, men i takt med att bra spelare har sålts och pengar har genererats, har inte kalibern på inköpen bidragit till att höja truppens förmåga som helhet. Man handskas väldigt varsamt med sina pengar. Kanske behöver man sända lite andra signaler för att få ringar på vattnet.

Bohman: Symbolvärdet är intressant och klart knäckande. Att – av rent ekonomiska skäl – gå bet på potentiella hemvändare som Kristoffer Olsson och Tankovic är kort och gott… tråkigt. Men det landar nog på nämnda spelare snarare än Norrköping. Även om det inte är legio i dagens fotbollsvärld så tycker man ju att Olsson och Tankovic borde kunna acceptera något sämre löner för att få representera föreningen där de växte upp snarare än en allsvensk rival, om de nu ska spela fotboll i Sverige. Alltså: jag tror inte att Pekings dragningskraft har försvagats det senaste året, men den verkar tyvärr inte stark nog för att klassisk klubbkänsla ska kunna övertrumfa pengarna i Stockholm.

En del supportrar menar att Mujo ändå inte var den spelartyp IFK saknar. Vad är det IFK behöver?

Bachner: Just Mujo vet jag faktiskt inte heller. Man behöver ersätta Eliassons och Bärkroths stora poängskörd från kanterna, och kanske hitta en vänsterback. Men på det stora hela tror jag att man behöver återgå till att fiska upp ung, utvecklingsbar talang i Sverige i kombination med att använda sina pengar till att ro hem mer eftertraktade spelare, som redan är mogna att gå in och leverera. Att man inte lyckats sno åt sig någon av de unga hemvändarna som kommit det senaste året utom David Moberg Karlsson, är ett underbetyg.

Bohman: Bra fråga.  Jag tycker att Norrköping behöver minska sitt beroende av Andreas Johansson och Daniel Sjölund. Det är fortfarande två fina spelare, men det är inte hälsosamt om Peking står och faller med deras lite skröpliga (och inte lika ofta förekommande) briljans.
Johannes Vall och Alexander Jakobsen i all ära (jag är skeptisk till båda även om de har fina spetsegenskaper), men om Peking ska värva något mer så bör det vara en spelare som går rakt in i laget. Samtidigt är inte IFK Norrköping den sortens förening som köper färdiga stjärnor, vilket är ett strävsamt (och framgångsrikt) tillvägagångssätt. Är det värt att bryta med den strategin för en kortsiktig injektion under hösten? Fan vet…

KAMRATERNA