På söndag har IFK Norrköping chansen att bli svenska mästare igen, precis som 2015. Men det finns en del som skiljer de olika IFK-upplagorna åt, både spel- och personlighetsmässigt. Vi pratade med Offsides Johan Orrenius om vad som kännetecknar årets IFK-lag.
Johan Orrenius från Motala är chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside. Han är nog en av de journalister som har bäst koll på IFK Norrköping, vilket man bland annat kan höra i Offsides podcast varje vecka.
IFK har chansen till guld på söndag. Är du förvånad?
– Jag är inte förvånad att man är med i toppen när man kollade trupperna inför säsongen. Men jag är lite imponerad och lite förvånad att IFK hållit i under hösten. Bland annat med tanke på spelarna som försvann i somras. Och så har många matcher varit jämna, det är slående hur skickliga de är på att vinna matcher som varit så jämna. Man har både klarat av att vända matcher och kommit iväg med tre poäng när prestationerna inte har varit toppen, som mot Kalmar och BP.
Känslan hos många IFK-fans är att man – så klart – gör en väldigt bra säsong resultatmässigt. Men att det är något som saknas i prestationerna. Det sprudlar inte om spelet och matcherna vinns ofta ”bara” med uddamålet. Det här är något Johan Orrenius också ger uttryck för.
– Det är lite märkligt, poängmässigt är det en grymt bra säsong, även spelmässigt. Men jag och många känner att det finns mer. Det är nästan girigt att tänka så med tanke på Norrköpings moderna historia. Men det finns en känsla av att vissa spelare har en växel till. Men det kan man ju se som en styrka att man ändå fått ut så många poäng, säger han och lyfter fram en spelare som betytt väldigt mycket under året:
– Nu får väl Isak Pettersson ett rättmätigt beröm, men ibland är vi dåliga på att lyfta fram målvaktens betydelse. Han är ju garanten för många inspelade under säsongen. Det är annars lätt att man ser till målskyttar, som att Häcken inte skulle vara ett topplag utan Paulinho. Men det är mer sällan man pratar så om målvakten. Han (Isak) måste vara en av de viktigaste spelarna i år tillsammans med ”Ante”.
Årets IFK-trupp känns lite spretigare och har en otydligare identitet än den som tog guld 2015. Då var IFK en klar underdog som bestod av många unga Norrköpingskillar. Dessutom hade Janne Andersson och Andreas Johansson en chans att ta revansch på en tidigare gemensam guldmiss i Halmstad 2004.
I år känns berättelsen kring IFK inte lika tydlig. Vad tycker du kännetecknar den här upplagan av IFK – oavsett hur det går på söndag?
– Jag håller ju med om att det är nåt annat än vad det var 2015. Det var en saga, där ett lag som ingen kunde begära skulle göra så mycket bara red på nån våg som inte gick att stoppa. Det känns som det är det laget som under 2000-talet fått mest sympatier från neutrala åskådare. Det har hänt att lag har skrällt, men IFK gjorde det med en så bra fotboll 2015.
Sedan guldet har IFK tappat nästan hela laget och spelaromsättningen har som i så många andra allsvenska klubbar varit stor. Offsides chefredaktör tycker att IFK har hanterat det här på ett bra sätt.
– Det är ett jättebra betyg till IFK:s organisation och verksamhet att man har kvar sin kultur när det handlar om hur man uppträder, att man har roligt tillsammans, som Ante och Janne pratat om. Man verkar ha kunnat behålla det, trots att spelare har bytts ut.
I takt med en starkare ekonomi, till stor del på grund av många spelarförsäljningar, har IFK klättrat i näringskedjan. Man har på senare tid kunna handla spelare från en högre hylla, såsom Simon Thern, Jordan Larsson och Alexander Fransson.
– Nu är det andra spelartyper och större namn, men det känns som att spelarna inkorporerar sig i kulturen oavsett var de kommer ifrån. Det är nya namn, men ändå samma klubb. Det finns en viss IFK-stil de senaste åren som jag uppskattar.
– Sen hoppas man inte att det ska stå i vägen för unga lokala förmågor, som ju var så framgångsrika 2015. Det är alltid lag som har det kämpigt som släpper fram unga, när man har pengar så sätts det här på prov lite mer, säger Johan Orrenius och konstaterar att IFK gjort en ordentlig resa på bara några år:
– Det har gått snabbt för IFK. Det var inte länge sen det var Superettan och man var rädd att de skulle bli kvar i träsket. Det gick snabbt, guldet kom oväntat. Det ställer stora krav på en förening. Det långsiktiga svaret på hur det ska gå har vi inte ännu, men hittills har det gått bra. Men man kan se hur det kan gå om man tittar på Helsingborg. IFK har nu tagit Elfsborgs roll som utmanaren till storstadslagen som kan hugga om ett guld.
”Janne var ju vrålseriös”
Spelare har kommit och gått, men IFK har fortsatt gå bra. Är det alltså en stor del på grund av den sportsliga ledningen?
– Det verkar så generellt sett, att man kan trivas. Inte bara i takt med att jag gör mål och vinner. Det är en miljö man gillar. Simon Thern är ett bra exempel. Det är ett bra betyg till Jens Gustafsson, menar Johan Orrenius som jämför IFK:s manager lite med den förra, Janne Andersson:
– Det ska ju en del till att vi ska göra en intervju med Jens, det blir inte den roligaste läsningen. Han aktar sig för att skapa rubriker. Det hedrar honom, att han är sig själv. Att han får spelare att trivas i den miljö han verkar. Det är viktigare än att säga något skoj framför en mikrofon.
– Janne var ju vrålseriös, men hade lite av tokiga gubben-bilden som kunde bjuda på ett garv. Han kan gå mellan det seriösa och dra ett dåligt skämt. Den bredden har inte Jens.
– Det Janne hade som spelade väl för honom – och jag upplever att han har det fortfarande – är att han kan se på sitt jobb utifrån. Nästan så att han kan garva åt tränarmiljön. Jens och den nya tränargenerationen känns hundra procent seriös. De kanske inte har distansen som många fans har. En stor del att i att följa ett lag är ju att det finns humor, att man ser komiska saker som man skämtar om. Den nya armén med välutbildade tränare har inte riktigt har den distansen än. Det kan vara lite svårare att identifiera sig med kan jag tycka. Dessa tränare är inga som hamnar i Offsides kultnummer.
Vi är ganska vana vid att IFK-spelare inte brukar stå för starka eller kaxiga rubriker i media. Men med Simon Thern, David Moberg Karlsson och Jordan Larsson har det till viss del ändrats. Hur passar den här lite kaxigare attityden IFK?
– Det är fortfarande lättare i Norrköping, trots att man är ett topplag de senaste åren. Men det är fortfarande inte lika mycket riksintresse. Det som händer utanför 011-området glöms bort ganska snabbt om det är Jordan som är besviken eller vad det kan vara.
– Men när det gäller Thern och Moberg Karlsson upplever jag att de är trygga i att uttrycka sig själva. Det är befriande. Det skapar intresse, man blir nyfiken på dem och de är inte bara några i mängden. Men man ska ju inte bara sticka ut för sakens skull.
Johan Orrenius tycker att den här lite mer utåtriktade stilen passar IFK:
– Ja, det tycker jag. Det är lätt att gilla som ett lag, som en helhet. Men går man över gränsen så får man markera. Men jag bara upplever att spelare är trygga och uttrycker sig själva, det är inte så ängsligt. Det är också svårt att jämför generationer. ”DMK” är inte som Janne Hellström var. Kanske beror det inte på Norrköping utan på att det är 2018 och man är uppväxt på ett annat sätt med sociala medier till exempel. När tränaren inte är så citatvänlig så tycker jag det är ganska bra med spelare som kan väcka intresse hos fans och allmänt intresserade.
Är det lite talande att det just är spelare utifrån som står för rubrikerna? I Norrköping är väl mentaliteten att man inte ska sticka ut?
– Kanske. Men man kan åka till vilken svensk stad som helst och dom säger att det är den här mentaliteten. Alla gillar att säga så om sin egen stad. Jag tror mer att det har att göra med att IFK Norrköping är ett annat lag än tio år tillbaka. Man vet att man kan spela om medaljer, man drar till sig spelare som är profiler. Flera värvningar nu är värvningar som IFK inte hade kunnat göra 2010. Men Felix Magro var väl inte så blyg han heller, även om jag föredrar en sån som Moberg Karlsson.
Och Astrit Ajdarevic är ju ett annat exempel.
– Sant, ett bra exempel. Han stod ut i dåtidens IFK. Han var en klass bättre, det fanns ingen annan där som tyckte att man hade fog att gå ut med en tuppkam då.
”Säger mer än en skriven PR-formulering”
Det finns ändå många som menar att dagens IFK glöms bort i rapporteringen. Tycker du också att IFK hamnat lite i medieskugga?
– Lite grann tycker jag nog det. Men inte på nåt extremt sätt. Det muttrades lite i Sportbladet eller Expressen när Jordan var besviken nångång, istället för att det skrevs om topplaget IFK:s fina fotboll.
Medieskugga eller inte. Johan Orrenius tror inte att en lite lugnare bevakning är något som stör spelare eller ledare särskilt mycket.
– Jag tror att många spelare och Jens är bekväma med att de inte har det största trycket. Att de inte har det allra största trycket från stora redaktioner kanske kan vara lite skönt. Men spelar man i Norrköping finns alltid en stor press eftersom det är en fotbollsintresserad stad.
– Men jag tror inte att många spelare i vardagen gråter för att det inte är fler som bevakar. Kanske är det mer trist att inte bli omskrivna när de spelar bra. Att det skrivs mindre stärker utmanaridentiteten och köper man snacket om att man är lite bortglömd så kan det bidra till den den här utmanaridentiteten.
Hur upplever du att IFK positionerar sig ur ett kommunikativt perspektiv? Många fans saknar en berättelse, en röd tråd om vad föreningen vill och står för.
– Jag har inte tänkt på vilken typ av förening man är utifrån ett kommunikationsperspektv. Jag får intrycket genom att se laget spela, höra spelare uttrycka sig. Genom stämningen på läktaren. Det är utifrån de bilderna som jag skapar min bild, och de flesta andra med. Ärligt talat tycker jag den säger mer än vad en skriven PR-formulering gör.
– Det är populärt nu att prata om värdegrunder och vad man står för. Men de tydligaste bilderna får man genom att se någon agera eller prata. För mig är det inte så viktigt att klä det i ord. Risken är att det bara blir ord och att man får äta upp dem, säger Johan Orrenius och nämner ett exempel där en tydligare kommunikation kanske behövs.
– IFK Göteborg är mer i behov att kliva ut att säga att hit ska vi och så här är vi. När det går dåligt kanske man behöver svar på vad som är identiteten och hur man ska bli bättre. Jag har också sett exempel på att man målar upp någon vision om att till exempel vinna SM-guld 2021, men man har väldigt svårt att berätta hur.
– Jag är ganska fine med att ledare är försiktiga och inte kommunicerar för långsiktigt eftersom svensk fotboll är så föränderlig. Det räcker att en nyckelspelare blir skadad och sen kan man vara i en negativ spiral. Visst ska man kommunicera, men behovet ökar om det finns en frustration i klubben.
Nästa år är inte Andreas Johansson och Daniel Sjölund kvar i IFK. Hur tror du det kommer påverka föreningen, både sportsligt och vid sidan av?
– Alla kan förstå att Ante inte är lätt att ersätta som spelare med den stadgan han gett laget. Och det kan vara lätt att tänka att Sjölund inte har spelat en så stor roll i år. Men de kan vara jätteviktiga som personer i grupp. För att skapa ett klimat. De var Jannes förlängda armar på planen, det dom skapade 2015 lever vidare.
– Jag vet att de fört vidare det här med ett bra uppträdande. Det har varit skönt för tränare och fans att Ante funnits kvar, han har alltid känts som 40 år för att han varit så mogen och vuxen. Det kan minst vara lika viktigt att man saknar honom som människa och ledare i gruppen som vägvisaren framåt. Pengar finns för att hitta en bra mittback, men man hittar ju inte en likadan person som Ante. Det går inte att sätta en prislapp på det.
– Nyman väntar man på ska komma tillbaka. Det är lätt att peka ut honom som Norrköpingskille, men det behöver inte betyda att man ser honom som en Ante-person ändå.
– Det blir en jätteutmaning för IFK. Ante och Daja har varit som tillsynslärare, skojar Johan.
– När de funnits där så har man kunna ge andra spelare frihet för att man vet att de håller ordning på ett moget sätt. Det ska bli intressant att se hur IFK det löser det.
KAMRATERNA
