Etikettarkiv: Daniel Sjölund

Offside-Orrenius om årets IFK: ”Nya namn men ändå samma klubb”

På söndag har IFK Norrköping chansen att bli svenska mästare igen, precis som 2015. Men det finns en del som skiljer de olika IFK-upplagorna åt, både spel- och personlighetsmässigt. Vi pratade med Offsides Johan Orrenius om vad som kännetecknar årets IFK-lag.

Johan Orrenius från Motala är chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside. Han är nog en av de journalister som har bäst koll på IFK Norrköping, vilket man bland annat kan höra i  Offsides podcast varje vecka.

IFK har chansen till guld på söndag. Är du förvånad?
– Jag är inte förvånad att man är med i toppen när man kollade trupperna inför säsongen. Men jag är lite imponerad och lite förvånad att IFK hållit i under hösten. Bland annat med tanke på spelarna som försvann i somras. Och så har många matcher varit jämna, det är slående hur skickliga de är på att vinna matcher som varit så jämna. Man har både klarat av att vända matcher och kommit iväg med tre poäng när prestationerna inte har varit toppen, som mot Kalmar och BP.

Känslan hos många IFK-fans är att man – så klart – gör en väldigt bra säsong resultatmässigt. Men att det är något som saknas i prestationerna. Det sprudlar inte om spelet och matcherna vinns ofta ”bara” med uddamålet. Det här är något Johan Orrenius också ger uttryck för.

– Det är lite märkligt, poängmässigt är det en grymt bra säsong, även spelmässigt. Men jag och många känner att det finns mer. Det är nästan girigt att tänka så med tanke på Norrköpings moderna historia. Men det finns en känsla av att vissa spelare har en växel till. Men det kan man ju se som en styrka att man ändå fått ut så många poäng, säger han och lyfter fram en spelare som betytt väldigt mycket under året:

– Nu får väl Isak Pettersson ett rättmätigt beröm, men ibland är vi dåliga på att lyfta fram målvaktens betydelse. Han är ju garanten för många inspelade under säsongen. Det är annars lätt att man ser till målskyttar, som att Häcken inte skulle vara ett topplag utan Paulinho. Men det är mer sällan man pratar så om målvakten. Han (Isak) måste vara en av de viktigaste spelarna i år tillsammans med ”Ante”.

Årets IFK-trupp känns lite spretigare och har en otydligare identitet än den som tog guld 2015. Då var IFK en klar underdog som bestod av många unga Norrköpingskillar. Dessutom hade Janne Andersson och Andreas Johansson en chans att ta revansch på en tidigare gemensam guldmiss i Halmstad 2004.

I år känns berättelsen kring IFK inte lika tydlig. Vad tycker du kännetecknar den här upplagan av IFK – oavsett hur det går på söndag?
– Jag håller ju med om att det är nåt annat än vad det var 2015. Det var en saga, där ett lag som ingen kunde begära skulle göra så mycket bara red på nån våg som inte gick att stoppa. Det känns som det är det laget som under 2000-talet fått mest sympatier från neutrala åskådare. Det har hänt att lag har skrällt, men IFK gjorde det med en så bra fotboll 2015.

Sedan guldet har IFK tappat nästan hela laget och spelaromsättningen har som i så många andra allsvenska klubbar varit stor. Offsides chefredaktör tycker att IFK har hanterat det här på ett bra sätt.

– Det är ett jättebra betyg till IFK:s organisation och verksamhet att man har kvar sin kultur när det handlar om hur man uppträder, att man har roligt tillsammans, som Ante och Janne pratat om. Man verkar ha kunnat behålla det, trots att spelare har bytts ut.

I takt med en starkare ekonomi, till stor del på grund av många spelarförsäljningar, har IFK klättrat i näringskedjan. Man har på senare tid kunna handla spelare från en högre hylla, såsom Simon Thern, Jordan Larsson och Alexander Fransson.

– Nu är det andra spelartyper och större namn, men det känns som att spelarna inkorporerar sig i kulturen oavsett var de kommer ifrån. Det är nya namn, men ändå samma klubb. Det finns en viss IFK-stil de senaste åren som jag uppskattar.

– Sen hoppas man inte att det ska stå i vägen för unga lokala förmågor, som ju var så framgångsrika 2015. Det är alltid lag som har det kämpigt som släpper fram unga, när man har pengar så sätts det här på prov lite mer, säger Johan Orrenius och konstaterar att IFK gjort en ordentlig resa på bara några år:

– Det har gått snabbt för IFK. Det var inte länge sen det var Superettan och man var rädd att de skulle bli kvar i träsket. Det gick snabbt, guldet kom oväntat. Det ställer stora krav på en förening. Det långsiktiga svaret på hur det ska gå har vi inte ännu, men hittills har det gått bra. Men man kan se hur det kan gå om man tittar på Helsingborg. IFK har nu tagit Elfsborgs roll som utmanaren till storstadslagen som kan hugga om ett guld.

”Janne var ju vrålseriös”

Spelare har kommit och gått, men IFK har fortsatt gå bra. Är det alltså en stor del på grund av den sportsliga ledningen?
– Det verkar så generellt sett, att man kan trivas. Inte bara i takt med att jag gör mål och vinner. Det är en miljö man gillar. Simon Thern är ett bra exempel. Det är ett bra betyg till Jens Gustafsson, menar Johan Orrenius som jämför IFK:s manager lite med den förra, Janne Andersson:

– Det ska ju en del till att vi ska göra en intervju med Jens, det blir inte den roligaste läsningen. Han aktar sig för att skapa rubriker. Det hedrar honom, att han är sig själv. Att han får spelare att trivas i den miljö han verkar. Det är viktigare än att säga något skoj framför en mikrofon.

– Janne var ju vrålseriös, men hade lite av tokiga gubben-bilden som kunde bjuda på ett garv. Han kan gå mellan det seriösa och dra ett dåligt skämt. Den bredden har inte Jens.

– Det Janne hade som spelade väl för honom – och jag upplever att han har det fortfarande – är att han kan se på sitt jobb utifrån. Nästan så att han kan garva åt tränarmiljön. Jens och den nya tränargenerationen känns hundra procent seriös. De kanske inte har distansen som många fans har. En stor del att i att följa ett lag är ju att det finns humor, att man ser komiska saker som man skämtar om. Den nya armén med välutbildade tränare har inte riktigt har den distansen än. Det kan vara lite svårare att identifiera sig med kan jag tycka. Dessa tränare är inga som hamnar i Offsides kultnummer.

Vi är ganska vana vid att IFK-spelare inte brukar stå för starka eller kaxiga rubriker i media. Men med Simon Thern, David Moberg Karlsson och Jordan Larsson har det till viss del ändrats. Hur passar den här lite kaxigare attityden IFK?
– Det är fortfarande lättare i Norrköping, trots att man är ett topplag de senaste åren. Men det är fortfarande inte lika mycket riksintresse. Det som händer utanför 011-området glöms bort ganska snabbt om det är Jordan som är besviken eller vad det kan vara.

– Men när det gäller Thern och Moberg Karlsson upplever jag att de är trygga i att uttrycka sig själva. Det är befriande. Det skapar intresse, man blir nyfiken på dem och de är inte bara några i mängden. Men man ska ju inte bara sticka ut för sakens skull.

Johan Orrenius tycker att den här lite mer utåtriktade stilen passar IFK:

– Ja, det tycker jag. Det är lätt att gilla som ett lag, som en helhet. Men går man över gränsen så får man markera. Men jag bara upplever att spelare är trygga och uttrycker sig själva, det är inte så ängsligt. Det är också svårt att jämför generationer. ”DMK” är inte som Janne Hellström var. Kanske beror det inte på Norrköping utan på att det är 2018 och man är uppväxt på ett annat sätt med sociala medier till exempel. När tränaren inte är så citatvänlig så tycker jag det är ganska bra med spelare som kan väcka intresse hos fans och allmänt intresserade.

Är det lite talande att det just är spelare utifrån som står för rubrikerna? I Norrköping är väl mentaliteten att man inte ska sticka ut?
– Kanske. Men man kan åka till vilken svensk stad som helst och dom säger att det är den här mentaliteten. Alla gillar att säga så om sin egen stad. Jag tror mer att det har att göra med att IFK Norrköping är ett annat lag än tio år tillbaka. Man vet att man kan spela om medaljer, man drar till sig spelare som är profiler. Flera värvningar nu är värvningar som IFK inte hade kunnat göra 2010. Men Felix Magro var väl inte så blyg han heller, även om jag föredrar en sån som Moberg Karlsson.

Och Astrit Ajdarevic är ju ett annat exempel.
– Sant, ett bra exempel. Han stod ut i dåtidens IFK. Han var en klass bättre, det fanns ingen annan där som tyckte att man hade fog att gå ut med en tuppkam då.

”Säger mer än en skriven PR-formulering”

Det finns ändå många som menar att dagens IFK glöms bort i rapporteringen. Tycker du också att IFK hamnat lite i medieskugga?
– Lite grann tycker jag nog det. Men inte på nåt extremt sätt. Det muttrades lite i Sportbladet eller Expressen när Jordan var besviken nångång, istället för att det skrevs om topplaget IFK:s fina fotboll.

Medieskugga eller inte. Johan Orrenius tror inte att en lite lugnare bevakning är något som stör spelare eller ledare särskilt mycket.

– Jag tror att många spelare och Jens är bekväma med att de inte har det största trycket. Att de inte har det allra största trycket från stora redaktioner kanske kan vara lite skönt. Men spelar man i Norrköping finns alltid en stor press eftersom det är en fotbollsintresserad stad.

– Men jag tror inte att många spelare i vardagen gråter för att det inte är fler som bevakar. Kanske är det mer trist att inte bli omskrivna när de spelar bra. Att det skrivs mindre stärker utmanaridentiteten och köper man snacket om att man är lite bortglömd så kan det bidra till den den här utmanaridentiteten.

Hur upplever du att IFK positionerar sig ur ett kommunikativt perspektiv? Många fans saknar en berättelse, en röd tråd om vad föreningen vill och står för.
– Jag har inte tänkt på vilken typ av förening man är utifrån ett kommunikationsperspektv. Jag får intrycket genom att se laget spela, höra spelare uttrycka sig. Genom stämningen på läktaren. Det är utifrån de bilderna som jag skapar min bild, och de flesta andra med. Ärligt talat tycker jag den säger mer än vad en skriven PR-formulering gör.

– Det är populärt nu att prata om värdegrunder och vad man står för. Men de tydligaste bilderna får man genom att se någon agera eller prata. För mig är det inte så viktigt att klä det i ord. Risken är att det bara blir ord och att man får äta upp dem, säger Johan Orrenius och nämner ett exempel där en tydligare kommunikation kanske behövs.

– IFK Göteborg är mer i behov att kliva ut att säga att hit ska vi och så här är vi. När det går dåligt kanske man behöver svar på vad som är identiteten och hur man ska bli bättre. Jag har också sett exempel på att man målar upp någon vision om att till exempel vinna SM-guld 2021, men man har väldigt svårt att berätta hur.

– Jag är ganska fine med att ledare är försiktiga och inte kommunicerar för långsiktigt eftersom svensk fotboll är så föränderlig. Det räcker att en nyckelspelare blir skadad och sen kan man vara i en negativ spiral. Visst ska man kommunicera, men behovet ökar om det finns en frustration i klubben.

Nästa år är inte Andreas Johansson och Daniel Sjölund kvar i IFK. Hur tror du det kommer påverka föreningen, både sportsligt och vid sidan av?
– Alla kan förstå att Ante inte är lätt att ersätta som spelare med den stadgan han gett laget. Och det kan vara lätt att tänka att Sjölund inte har spelat en så stor roll i år. Men de kan vara jätteviktiga som personer i grupp. För att skapa ett klimat. De var Jannes förlängda armar på planen, det dom skapade 2015 lever vidare.

– Jag vet att de fört vidare det här med ett bra uppträdande. Det har varit skönt för tränare och fans att Ante funnits kvar, han har alltid känts som 40 år för att han varit så mogen och vuxen. Det kan minst vara lika viktigt att man saknar honom som människa och ledare i gruppen som vägvisaren framåt. Pengar finns för att hitta en bra mittback, men man hittar ju inte en likadan person som Ante. Det går inte att sätta en prislapp på det.

Nyman väntar man på ska komma tillbaka. Det är lätt att peka ut honom som Norrköpingskille, men det behöver inte betyda att man ser honom som en Ante-person ändå.

– Det blir en jätteutmaning för IFK. Ante och Daja har varit som tillsynslärare, skojar Johan.

– När de funnits där så har man kunna ge andra spelare frihet för att man vet att de håller ordning på ett moget sätt. Det ska bli intressant att se hur IFK det löser det.

KAMRATERNA

IFK-spelarna om sina favoritböcker: Harry Potter, Michael Connelly – och Harper Lee

Idag börjar bokrean – och många flockas på bokhandlare i Norrköping med omnejd. Frågan är vilka IFK:are som ger sig ut för att fynda? Vi ringde i alla fall upp tre för att kolla vad de läser.

Robin Sharma, J K Rowling och Michael Connelly – tre IFK-favoriter.

Daniel Sjölund

Enligt Marcus Falk Olander är du den spelare som läser mest. Stämmer det?
– Nja, Falken är den som läst mest innan. Jag har alltid bott med Falken så jag har lånat hem lite av honom. Jag läser kanske inte så mycket, men har börjat med en del ljudböcker.

Vad är det för böcker Falken har tipsat om?
– Falken är intresserad av träning, kost och psykologi, jag känner också mer och mer att det är väldigt intressant. Det finns en hel del böcker inom sporten. Det är lite blandat. Ena gången kan det vara intressant att läsa en självbiografi. Jag lyssnade på Carlo Ancelottis bok Quiet Leadership som var jättebra. Den handlar om tränarkarriären och ledarskap men man får också lite intressanta anekdoter.

Läser du något särskilt just nu?
– Just nu lyssnar jag på en som heter Omgiven av idioter av Thomas Eriksson. Den tycker jag också är intressant, men man får ta den med en nypa salt.

– När jag spelade i Djurgården gjorde vi en kurs tillsammans med hockeylaget om personligheter, att man ska lära sig att förstå andra människor. Det kan man också ta med sig mycket i vardagen och på träning. Det är lite mer lärande och fakta.

–  Jag lyssnade på en som heter Munken som sålde sin Ferrari, det var också ett tips från Falken. Den tyckte jag var väldigt bra. Jag tycker att människor är väldigt målinriktade och aldrig nöjda. Det finns positiva saker med det absolut, att sträva efter mer. Men den här boken gav lite andra perspektiv.

Läser du skönlitteratur också?
– Det var mer när jag var yngre, Michael Connelly är en favorit som jag läste mycket förut. Jag har en tjänst som heter Bookbeat, där kan man spara böcker som man vill läsa på en lista. Jag har lagt till hans böcker där men inte hunnit läsa dem.

Hur ser du ut med läsningen i laget i övrigt?
– Det är mest skärmar och kortspel, tv-spel. Skulle jag vilja säga. Maths brukar ha med sig nån bok.

Har du spelat med nån riktig bokmal genom åren, genom åren som även läser skönlitteratur?
– Nja…är det spelare som läser är det dom som är lite äldre. Så har det varit i alla lag jag har spelat i. När man åker buss och på hotell så kan det vara böcker och korsord, lite mer gammalmodigt. De yngre har tv-spel.

David Mitov Nilsson

Vilken var din senast lästa bok?
– Just nu läser jag Konsten att få mentala superkrafter av Henrik Fexeus.

Hur är den?
– Den är vettig, har bra saker som man kan ta med sig här i livet. Som vad man ska lägga energi på och inte. Jag gillar böcker som kan göra nytta. Vissa läser för att slappna av. Men när jag läser vill jag lära mig något. Jag tycker den boken är både rolig och informativ.

Har du någon favoritförfattare?
– Nej, det kan jag inte säga att jag har.

Vilken är den bästa bok du läst?
– Oj…jag läser inte så mycket. Men Harry Potter-böckerna är väldigt underhållande. Jag får väl säga dem.

Alfons Sampsted

Vilken var din senast lästa bok?
– Det var Min Självbiografi av Alex Ferguson. Den var bra, rolig att läsa och att lära sig lite.

Är du Manchester United-fan?
– Nej, det är jag inte. Men man måste gilla Ferguson ändå.

En av Alfons favoriter, som fick titeln Dödssynden på svenska.

Vilken är den bästa bok du läst?
– Hmm, det finns några isländska böcker. Som Aflausn av Yrsa Sigurðardóttir. Den handlar om en ung tjej som bli mördad. Den som mördar henne tar hennes telefon och skickar meddelanden till hennes vänner via snapchat. Den handlar om vårt moderna samhälle. Den är ganska läskig.
– Ferguson-boken hör också till de bättre jag läst. Jag gillar också To kill a mockingbird av Harper Lee. Vi var tvungna att läsa den i skolan men den var bra.
– Jag gillar att läsa och gillar verkligen böcker som man kan lära sig något från. Ferguson-boken var absolut en sån. Principles av Ray Dalio var också väldigt bra.

Om du skulle rekommendera valfri bok till valfri lagkamrat, vad skulle du välja?
– Jag tycker Ante ska läsa Ferguson-boken. För han kan mycket väl bli tränare i framtiden.

KAMRATERNA

Hur länge håller Ante och Daja? – allsvenska kollegan om åldrande

Andreas Johansson och Daniel Sjölund, fyller 35 respektive 34 i år, har varit starkt bidragande till IFK Norrköpings framgångar de senaste åren. Men hur länge till kan de hålla samma nivå? Vi ringde upp en motståndargubbe för att prata om tappad speed, erfarenhet och att orka träna som alla andra.

Nils-Eric Johansson går snart in på sin elfte säsong med AIK. På söndag gör han förmodligen sin 330:e match för klubben när Gnaget möter Dalkurd.

Ditt kontrakt går ut i slutet på året. Blir det sista året med AIK?
– Det vet man inte. Sen har varken jag eller AIK pratat vidare. Men det känns bra i kroppen.

Du fyllde 37 för några veckor sedan. Vad är skillnaden mellan Nisse, 37 och Nisse, 30?
– Jag vet inte om det är så mycket skillnad. Mycket med fotboll har med mognad att göra. Du har mer förståelse ju äldre du blir. Det gäller taktikten, din kropp och träningarna. Den erfarenheten man får med åldern.

Ante och Sjölund blir ju 35 respektive 34 i år. Tycker du att IFK Norrköpings fans borde börja oroa sig?
– Jag vet ju inte hur mycket de tränar på. Men själv kör jag på som alla andra. det är i träningen man kan mäta sig själv. Så länge man kan vara med i träningen på samma villkor som alla andra så är det bara att köra på.

Du har ju spelat med och mot en massa spelare genom åren. Hur ofta tänker man att ”jäklar, han har börjat tappa?”
– Det är ingenting jag tänkt på. Det man märker på oss spelare är att vi tappar speed. Men de som börjar tappa speed brukar återgälda det i placeringsförmåga.

Är det några situationer du hanterar annorlunda på planen eller nåt annat som skiljer nu jämfört med för 5-6 år sedan?
– Ja, nu har vi ändrat lite spelsystem och spelar med tre backar centralt istället för två. Då har det blivit lite lättare som back att våga gå fram och inte falla ner när man har nån som täcker upp bakom.

Du kanske aldrig varit känd som en fartfantom. Kan det rentav vara en fördel, att skillnaden inte blir lika stor som för en snabb spelare?
– Nej, jag har ju aldrig levt på min snabbhet, inte när jag var 25 år heller. Så jag vet faktiskt inte.

Ofta tänker man att en försvare eller central mittfältare åldras bättre än en anfallare eller yttermittfältare? Men spelare som Kristian Bergström och Henrik Larsson höll ju hög klass långt upp i åldern.
– Jag skulle säga att det handlar om hur kroppen hanterar det, vad har man för skadebakgrund. Har man haft mycket skador är det lätt att hamna där igen.

Återhämtning då, både IFK och AIK ska ju kvala till Europa League i sommar. Hur fungerar din kropp vid sådant tätt matchande?
– Det är det vi förbereder oss för nu. Det är bara att trycka kroppen vidare. Det gör man med styrketräning, innan och efter matcher.

De här äldre stöttepelarna som du själv, Sjölund och Ante – en vacker dag måste ni ju ersättas. Hur tidigt bör man börja skola in nya spelare och hur gör man?
– Det handlar om att prestera. Man kan inte göra som i hockey och byta in och byta ut spelare. Jag skulle säga att mycket handlar om att få speltid tillsammans. Kollar man på alla spelare i AIK är jag den som har spelat mest tillsammas med alla. Det handlar om att känna varandra som spelare. Och ju äldre man är, desto mer ligger man i framkant där.

Till sist, Mathias Florén, assisterande tränare i IFK, hoppade ju in några gånger i U21 förra året – och var enligt uppgift bäst på planen. Kan vi förvänta oss samma av dig?
– Jag vet inte. Så länge man kan spela är det kul. Jag kan tänka mig att det är kul att visa yngre hur man ska göra. Det är nog viktigt för honom att få ut det där.

KAMRATERNA

”Daja” om att försvara ett guld, vinnarkultur och framtiden i IFK

IFK Norrköping står inför några viktiga månader. Kontrakt ska förlängas, spelare ska ersättas och i mitten av juli börjar kvalet till Champions League. Men hur förblir man ett vinnarlag fast spelare försvinner och pressen ökar? Vi har pratat med en som vet.

I början av 2000-talet var Djurgårdens IF laget på allas läppar. Med spelare som Andreas Isaksson, Kim Källström, Johan Elmander, Andreas ”Adde” Johansson och Geert den Ouden dominerade man svensk fotboll under några år. Gulden kom tätt under några år och blåränderna fick lyfta Lennart Johanssons pokal 2002, 2003 och 2005.

Vintern 2003 anslöt en ung finländare till laget från Liverpools akademi. Daniel Sjölund spelade 19 matcher när DIF försvarade guldet 2003. Han var även högst delaktig 2005 när laget tog sitt tredje SM-guld på 2000-talet. Vi ringde upp ”Daja” för att prata vinnarkultur.

– IFK idag påminner ganska mycket om Djurgården då för att man byggt upp en kultur i föreningen att man ska vara med uppe i toppen. Det är stora krav på nya spelare som kommer in. Jag kände direkt förra året när jag kom in att gruppen mår väldigt bra. Det är många som tränar extra och har ett stort fokus och ett driv som gör att det blir bra.

När DIF försvarade sitt guld 2003 var stommen kvar från året innan. Men till 2005 fanns inte en enda av de ovan nämnda spelarna kvar i klubben. Ändå vann man Allsvenskan fyra poäng före IFK Göteborg. Men hur lyckas man med en sådan sak?

– Vissa delar kan man inte påverka. Man måste vara beredd på en del faktorer, till exempel att spela i Europa och ha fokus på Allsvenskan samtidigt. Man behöver bredd så man klarar av det.

– Spelare som lämnar ska ju ersättas. Det är inte lätt att få samma karaktär, att få exakt samma är ju helt omöjligt. Men något som är viktigt för hela gruppen och för tränarstaben är att hålla folk motiverade och drivas av nästa utmaning. För vissa kan det vara att kriga om SM-guld igen. För andra kan det vara att komma ut och spela i Europa.

– Det blir två olika drivkrafter parallellt, samtidigt måste vi fungera som ett lag för att nå dit. Vi måste göra varandra bra och inte sväva iväg.

Många års arbete bakom en vinnarkultur

Daniel Sjölund tror att när man väl har nått ett riktigt bra resultat, som IFK förra året, så lägger man grunden till en vinnarkultur.

– Nu har man byggt upp den under hela förra året. De som kommer underifrån vet vad som gäller.

Många spelare i IFK Norrköping står med utgående kontrakt och drar till sig intresse från större klubbar. Emir Kujovic och Christoffer Nyman är bara två av spelarna med utgående kontrakt och en spelare som Linus Wahlqvist följs av många klubbar.

– Det är en del i det – att lita på att föreningen har folk som har olika arbetsuppgifter. Vilka ersättare som värvas kan man inte påverka som spelare. Men drivkraften som redan finns och vinnarmentaliteten kan man dra nytta av längre fram även om en del byts ut. Det gäller hålla i det man lyckats skapa så att IFK Norrköping även längre fram har den här kraften.

Men det här med vinnarkultur som man pratar om: Sitter den i väggarna, är den beroende av vissa spelare eller hur fungerar det?
– Det är jättesvårt att säga. Det är så många olika faktorer för att ett lag och en hel förening ska fungera. Det är många års arbete som ligger bakom när man väl träffar rätt.

Från den 6 april, då det blev känt att Janne Andersson ska ta över landslaget, och någon månad framåt var det mycket spekulationer kring vem som skulle bli hans efterträdare. Vissa tränare som förekom i diskussionerna var tunga namn med SM-guld på meritlistan. Andra sågs som duktiga tränare, men kanske inte förknippades med ett topplag eller sågs som en vinnare. Men så ser inte Daniel Sjölund på saken.

– Nej, man kan absolut överdriva det där med vinnarskalle. Får du ett lag att fungera så tänker man inte på det. Men går det dåligt så kan man tänka på det.

Innan SM-guldet var IFK Norrköpings 2000-tal en föga framgångsrik period. Ibland har kanske den stolta historien varit ett ok att bära, och IFK har stundom varit ett lag som hanterat press och motgångar dåligt. Men under guldhösten 2015 kan historien som en av Sveriges största klubbar ha varit en framgångsfaktor, tror ”Daja”.

– Jag tror definitivt att historien med spelare och statyer och skyltar runt arenan spelar roll. Man blir påmind om det hela tiden. Det har betydelse förstås.

– Men visst finns det två sidor av det. Som spelare lever man i sin egen bubbla och i sin egen värld. Vårt fokus är på vårt eget. Jag tror det är svårt att njuta av det fullt ut när man är inne i det. Nu vill man bara göra det så bra som möjligt. Sen får man se hur långt det räcker i slutändan.

Antingen vara kvar eller flytta hem till Åland

I år går även Daniel Sjölunds kontrakt med IFK Norrköping ut. Till sommaren ska han bli pappa för andra gången. Han har aldrig gjort nån hemlighet med att han vill avsluta karriären i Mariehamn. Men när?

– Jag trivs jättebra i Norrköping och i föreningen och med allt omkring, men det är väl fråga om det praktiska. Det är klart att om möjligheten finns att vara kvar, så är det ett jättebra alternativ.

– Vi har inte diskuterat nånting, jag har förståelse för att man vill ha ny tränare först och tar spelartruppen sen. För mig känns det som att jag gärna väntar och ser. I och med att jag trivs så bra här, så är alternativet antingen att vara kvar eller flytta hem till Åland.

I vintras ville Hasse Backe ha med dig i finska landslaget. Hur ser du på det?
– Jag pratar med honom regelbudet. Jag har sagt att jag vill fundera på det fram till hösten med tanke på familjen. Känslan är väl just nu att jag inte kommer att tacka ja. Jag känner att jag är i en del av min karriär där fokus är på klubblaget och familjen

KAMRATERNA

Blomqvist ersättare till Sjölund på sikt?

Blir Andreas Blomqvist ersättare till Daniel Sjölund på sikt? Det intrycket kan man få när man pratar med Bosse Johnsson, sportchef på BLT.
– Han är en spelare som gärna går ner och möter boll tidigt.

Enligt Fotbollskanalen är mittfältaren Andreas Blomqvist, nu i Ålborg, ”i stort sett klar” för IFK Norrköping. Bosse Johnsson är sportchef på Bleking Läns Tidning/Sydöstran som följt Blomqvist under dennes tid i Mjällby.

– Det är en rörlig spelare som vill ha mycket boll och som söker upp den. Han är  mån om att inte  tappa bollen, men kanske spelar lite mer i sidled än i djupled.
– Det är mycket möjligt att han fick de direktiven i Mjällby, men min bild är att han inte är någon Tobias Grahn-typ.
– Men skottet är bra, han var väl bäste målskytt i Mjällby trots sin position när de åkte ur 2014.

Bosse Johnsson säger att Blomquist kanske inte är den typen av ledare som pratar och dirigerar.
– Men han visar ändå ledaregenskaper med sin inställning på plan, han har ju vinnarskalle.

Hur ser du honom i ett lag som IFK Norrköping?
– Jag ser honom som en central spelare, det är ingen speedkula på kanten.

Ingen dribbler eller spelare som utmanar?
– Nej, det skulle jag inte vilja säga.

Johnsson säger också att Andreas Blomqvist ofta har haft en liknande roll som Daniel Sjölund har i IFK. Kanske är Blomquist värvad som en ersättare till Sjölund på sikt?

– Blomqvist har jobbat lite som Sjölund, han går gärna ner och möter boll ganska tidigt i uppspelsfasen.

På det centrala mittfältet i IFK Norrköping börjar det dock bli trångt. Daniel Sjölund är nog självskriven, men de bägge 19-åringarna Tesfaldet Tekie och Eric Smith aspirerar också på en startplats. Frågan är vilken kvalitet Blomqvist håller?

– När han tog plats i Mjällby var de på väg ner. Jag har lite svårt att bedöma vilken nivå han håller idag. Men nu är ju Norrköping Svenska Mästare och en spelares kvalitet beror ju på vilken omgivning man hamnar i.

KAMRATERNA