Etikettarkiv: Andreas Johansson

Offside-Orrenius om årets IFK: ”Nya namn men ändå samma klubb”

På söndag har IFK Norrköping chansen att bli svenska mästare igen, precis som 2015. Men det finns en del som skiljer de olika IFK-upplagorna åt, både spel- och personlighetsmässigt. Vi pratade med Offsides Johan Orrenius om vad som kännetecknar årets IFK-lag.

Johan Orrenius från Motala är chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside. Han är nog en av de journalister som har bäst koll på IFK Norrköping, vilket man bland annat kan höra i  Offsides podcast varje vecka.

IFK har chansen till guld på söndag. Är du förvånad?
– Jag är inte förvånad att man är med i toppen när man kollade trupperna inför säsongen. Men jag är lite imponerad och lite förvånad att IFK hållit i under hösten. Bland annat med tanke på spelarna som försvann i somras. Och så har många matcher varit jämna, det är slående hur skickliga de är på att vinna matcher som varit så jämna. Man har både klarat av att vända matcher och kommit iväg med tre poäng när prestationerna inte har varit toppen, som mot Kalmar och BP.

Känslan hos många IFK-fans är att man – så klart – gör en väldigt bra säsong resultatmässigt. Men att det är något som saknas i prestationerna. Det sprudlar inte om spelet och matcherna vinns ofta ”bara” med uddamålet. Det här är något Johan Orrenius också ger uttryck för.

– Det är lite märkligt, poängmässigt är det en grymt bra säsong, även spelmässigt. Men jag och många känner att det finns mer. Det är nästan girigt att tänka så med tanke på Norrköpings moderna historia. Men det finns en känsla av att vissa spelare har en växel till. Men det kan man ju se som en styrka att man ändå fått ut så många poäng, säger han och lyfter fram en spelare som betytt väldigt mycket under året:

– Nu får väl Isak Pettersson ett rättmätigt beröm, men ibland är vi dåliga på att lyfta fram målvaktens betydelse. Han är ju garanten för många inspelade under säsongen. Det är annars lätt att man ser till målskyttar, som att Häcken inte skulle vara ett topplag utan Paulinho. Men det är mer sällan man pratar så om målvakten. Han (Isak) måste vara en av de viktigaste spelarna i år tillsammans med ”Ante”.

Årets IFK-trupp känns lite spretigare och har en otydligare identitet än den som tog guld 2015. Då var IFK en klar underdog som bestod av många unga Norrköpingskillar. Dessutom hade Janne Andersson och Andreas Johansson en chans att ta revansch på en tidigare gemensam guldmiss i Halmstad 2004.

I år känns berättelsen kring IFK inte lika tydlig. Vad tycker du kännetecknar den här upplagan av IFK – oavsett hur det går på söndag?
– Jag håller ju med om att det är nåt annat än vad det var 2015. Det var en saga, där ett lag som ingen kunde begära skulle göra så mycket bara red på nån våg som inte gick att stoppa. Det känns som det är det laget som under 2000-talet fått mest sympatier från neutrala åskådare. Det har hänt att lag har skrällt, men IFK gjorde det med en så bra fotboll 2015.

Sedan guldet har IFK tappat nästan hela laget och spelaromsättningen har som i så många andra allsvenska klubbar varit stor. Offsides chefredaktör tycker att IFK har hanterat det här på ett bra sätt.

– Det är ett jättebra betyg till IFK:s organisation och verksamhet att man har kvar sin kultur när det handlar om hur man uppträder, att man har roligt tillsammans, som Ante och Janne pratat om. Man verkar ha kunnat behålla det, trots att spelare har bytts ut.

I takt med en starkare ekonomi, till stor del på grund av många spelarförsäljningar, har IFK klättrat i näringskedjan. Man har på senare tid kunna handla spelare från en högre hylla, såsom Simon Thern, Jordan Larsson och Alexander Fransson.

– Nu är det andra spelartyper och större namn, men det känns som att spelarna inkorporerar sig i kulturen oavsett var de kommer ifrån. Det är nya namn, men ändå samma klubb. Det finns en viss IFK-stil de senaste åren som jag uppskattar.

– Sen hoppas man inte att det ska stå i vägen för unga lokala förmågor, som ju var så framgångsrika 2015. Det är alltid lag som har det kämpigt som släpper fram unga, när man har pengar så sätts det här på prov lite mer, säger Johan Orrenius och konstaterar att IFK gjort en ordentlig resa på bara några år:

– Det har gått snabbt för IFK. Det var inte länge sen det var Superettan och man var rädd att de skulle bli kvar i träsket. Det gick snabbt, guldet kom oväntat. Det ställer stora krav på en förening. Det långsiktiga svaret på hur det ska gå har vi inte ännu, men hittills har det gått bra. Men man kan se hur det kan gå om man tittar på Helsingborg. IFK har nu tagit Elfsborgs roll som utmanaren till storstadslagen som kan hugga om ett guld.

”Janne var ju vrålseriös”

Spelare har kommit och gått, men IFK har fortsatt gå bra. Är det alltså en stor del på grund av den sportsliga ledningen?
– Det verkar så generellt sett, att man kan trivas. Inte bara i takt med att jag gör mål och vinner. Det är en miljö man gillar. Simon Thern är ett bra exempel. Det är ett bra betyg till Jens Gustafsson, menar Johan Orrenius som jämför IFK:s manager lite med den förra, Janne Andersson:

– Det ska ju en del till att vi ska göra en intervju med Jens, det blir inte den roligaste läsningen. Han aktar sig för att skapa rubriker. Det hedrar honom, att han är sig själv. Att han får spelare att trivas i den miljö han verkar. Det är viktigare än att säga något skoj framför en mikrofon.

– Janne var ju vrålseriös, men hade lite av tokiga gubben-bilden som kunde bjuda på ett garv. Han kan gå mellan det seriösa och dra ett dåligt skämt. Den bredden har inte Jens.

– Det Janne hade som spelade väl för honom – och jag upplever att han har det fortfarande – är att han kan se på sitt jobb utifrån. Nästan så att han kan garva åt tränarmiljön. Jens och den nya tränargenerationen känns hundra procent seriös. De kanske inte har distansen som många fans har. En stor del att i att följa ett lag är ju att det finns humor, att man ser komiska saker som man skämtar om. Den nya armén med välutbildade tränare har inte riktigt har den distansen än. Det kan vara lite svårare att identifiera sig med kan jag tycka. Dessa tränare är inga som hamnar i Offsides kultnummer.

Vi är ganska vana vid att IFK-spelare inte brukar stå för starka eller kaxiga rubriker i media. Men med Simon Thern, David Moberg Karlsson och Jordan Larsson har det till viss del ändrats. Hur passar den här lite kaxigare attityden IFK?
– Det är fortfarande lättare i Norrköping, trots att man är ett topplag de senaste åren. Men det är fortfarande inte lika mycket riksintresse. Det som händer utanför 011-området glöms bort ganska snabbt om det är Jordan som är besviken eller vad det kan vara.

– Men när det gäller Thern och Moberg Karlsson upplever jag att de är trygga i att uttrycka sig själva. Det är befriande. Det skapar intresse, man blir nyfiken på dem och de är inte bara några i mängden. Men man ska ju inte bara sticka ut för sakens skull.

Johan Orrenius tycker att den här lite mer utåtriktade stilen passar IFK:

– Ja, det tycker jag. Det är lätt att gilla som ett lag, som en helhet. Men går man över gränsen så får man markera. Men jag bara upplever att spelare är trygga och uttrycker sig själva, det är inte så ängsligt. Det är också svårt att jämför generationer. ”DMK” är inte som Janne Hellström var. Kanske beror det inte på Norrköping utan på att det är 2018 och man är uppväxt på ett annat sätt med sociala medier till exempel. När tränaren inte är så citatvänlig så tycker jag det är ganska bra med spelare som kan väcka intresse hos fans och allmänt intresserade.

Är det lite talande att det just är spelare utifrån som står för rubrikerna? I Norrköping är väl mentaliteten att man inte ska sticka ut?
– Kanske. Men man kan åka till vilken svensk stad som helst och dom säger att det är den här mentaliteten. Alla gillar att säga så om sin egen stad. Jag tror mer att det har att göra med att IFK Norrköping är ett annat lag än tio år tillbaka. Man vet att man kan spela om medaljer, man drar till sig spelare som är profiler. Flera värvningar nu är värvningar som IFK inte hade kunnat göra 2010. Men Felix Magro var väl inte så blyg han heller, även om jag föredrar en sån som Moberg Karlsson.

Och Astrit Ajdarevic är ju ett annat exempel.
– Sant, ett bra exempel. Han stod ut i dåtidens IFK. Han var en klass bättre, det fanns ingen annan där som tyckte att man hade fog att gå ut med en tuppkam då.

”Säger mer än en skriven PR-formulering”

Det finns ändå många som menar att dagens IFK glöms bort i rapporteringen. Tycker du också att IFK hamnat lite i medieskugga?
– Lite grann tycker jag nog det. Men inte på nåt extremt sätt. Det muttrades lite i Sportbladet eller Expressen när Jordan var besviken nångång, istället för att det skrevs om topplaget IFK:s fina fotboll.

Medieskugga eller inte. Johan Orrenius tror inte att en lite lugnare bevakning är något som stör spelare eller ledare särskilt mycket.

– Jag tror att många spelare och Jens är bekväma med att de inte har det största trycket. Att de inte har det allra största trycket från stora redaktioner kanske kan vara lite skönt. Men spelar man i Norrköping finns alltid en stor press eftersom det är en fotbollsintresserad stad.

– Men jag tror inte att många spelare i vardagen gråter för att det inte är fler som bevakar. Kanske är det mer trist att inte bli omskrivna när de spelar bra. Att det skrivs mindre stärker utmanaridentiteten och köper man snacket om att man är lite bortglömd så kan det bidra till den den här utmanaridentiteten.

Hur upplever du att IFK positionerar sig ur ett kommunikativt perspektiv? Många fans saknar en berättelse, en röd tråd om vad föreningen vill och står för.
– Jag har inte tänkt på vilken typ av förening man är utifrån ett kommunikationsperspektv. Jag får intrycket genom att se laget spela, höra spelare uttrycka sig. Genom stämningen på läktaren. Det är utifrån de bilderna som jag skapar min bild, och de flesta andra med. Ärligt talat tycker jag den säger mer än vad en skriven PR-formulering gör.

– Det är populärt nu att prata om värdegrunder och vad man står för. Men de tydligaste bilderna får man genom att se någon agera eller prata. För mig är det inte så viktigt att klä det i ord. Risken är att det bara blir ord och att man får äta upp dem, säger Johan Orrenius och nämner ett exempel där en tydligare kommunikation kanske behövs.

– IFK Göteborg är mer i behov att kliva ut att säga att hit ska vi och så här är vi. När det går dåligt kanske man behöver svar på vad som är identiteten och hur man ska bli bättre. Jag har också sett exempel på att man målar upp någon vision om att till exempel vinna SM-guld 2021, men man har väldigt svårt att berätta hur.

– Jag är ganska fine med att ledare är försiktiga och inte kommunicerar för långsiktigt eftersom svensk fotboll är så föränderlig. Det räcker att en nyckelspelare blir skadad och sen kan man vara i en negativ spiral. Visst ska man kommunicera, men behovet ökar om det finns en frustration i klubben.

Nästa år är inte Andreas Johansson och Daniel Sjölund kvar i IFK. Hur tror du det kommer påverka föreningen, både sportsligt och vid sidan av?
– Alla kan förstå att Ante inte är lätt att ersätta som spelare med den stadgan han gett laget. Och det kan vara lätt att tänka att Sjölund inte har spelat en så stor roll i år. Men de kan vara jätteviktiga som personer i grupp. För att skapa ett klimat. De var Jannes förlängda armar på planen, det dom skapade 2015 lever vidare.

– Jag vet att de fört vidare det här med ett bra uppträdande. Det har varit skönt för tränare och fans att Ante funnits kvar, han har alltid känts som 40 år för att han varit så mogen och vuxen. Det kan minst vara lika viktigt att man saknar honom som människa och ledare i gruppen som vägvisaren framåt. Pengar finns för att hitta en bra mittback, men man hittar ju inte en likadan person som Ante. Det går inte att sätta en prislapp på det.

Nyman väntar man på ska komma tillbaka. Det är lätt att peka ut honom som Norrköpingskille, men det behöver inte betyda att man ser honom som en Ante-person ändå.

– Det blir en jätteutmaning för IFK. Ante och Daja har varit som tillsynslärare, skojar Johan.

– När de funnits där så har man kunna ge andra spelare frihet för att man vet att de håller ordning på ett moget sätt. Det ska bli intressant att se hur IFK det löser det.

KAMRATERNA

IFK målar oftast framför Curvan: ”Får mer kraft och energi att anfalla åt det hållet”

Curvan mot Giffarna. Foto: Fredrik Nilsson

Att IFK Norrköpings matchavgörande mål mot Sundsvall kom i den andra halvleken framför Curva Nordahl är ingen slump. På hemmaplan gör IFK de allra flesta målen i andra halvlek framför de egna fansen.

Nio av IFK:s tolv allsvenska mål hemma på Östgötaporten den här säsongen har kommit i andra halvlek – alltid framför Curvan.

IFK:s lagkapten Andreas Johansson säger att man försöker få till det så att man spelar första halvlek mot Berget och således den andra mot Curvan. Den här säsongen har man lyckats med det i samtliga sex hemmamatcher.

– Lite medvetet är det, men man måste ha flyt också, säger han.

Det är hemmalaget som får välja sida på myntet i slantsinglingen. Vinnaren av slantsinglingen får välja planhalva.

– Vinner jag lotten försöker jag alltid se till att vi spelar andra halvlek mot Curva Nordahl. Vi känner oss starka där och vi får mer kraft och energi att anfalla åt det hållet, säger Ante och lyfter fram supportrarna.

– Fansen kan påverka om det händer något nedanför dem i straffområdet till exempel. Det är lite psykologiskt, lite jobbigt att försvara sig emot.

Ni har fått spela sista 45 minuterna mot Curvan i alla hemmamatcher. Det finns liksom ingen överenskommelse med motståndaren om att inte byta sida och krångla till det?
– Nej. Vinner du lotten så kan du inte välja bollen, då måste du välja sida. Han (Sundsvalls kapten, Linus Hallenius) vann lotten igår men de valde att stå kvar.

– Han frågade sin målvakt som sa att det inte spelade någon roll.

Även om man inte vinner lotten, verkar det ändå gå att påverka valet av planhalva lite grann.

– Man tar ju en sida när man värmer upp och den sidan går man ofta ut på sen igen. Då känner nog motståndaren att de kan vara kvar på sin sida. Alla är ju lite rutinmänniskor, menar Ante.

Om motståndarna inser hur starka ni är framför de egna fansen – finns det en risk att de försöker byta planhalva framöver?
– Jag vet inte, nån gång har det väl hänt. Ibland vill man göra det för att störa.

På bortaplan försöker IFK:s lagkapten byta planhalva ifall han vinner slantsinglingen.

– Jag försöker byta sida för att störa motståndarna, säger han och tar ett exempel:

– Mot Göteborg bytte jag sida så att vi skulle få försvara med Isak mot våra egna fans i andra halvlek.

Är du förvånad över att ni gör så många mål i andra halvlek, inför hemmafansen dessutom?
– Det hade jag inte koll på. Men att det just är åt Curvans håll har nog att göra med att det handlar om andra halvlek också. Många spelar tajt mot oss hemma, de backar hem. Då är det naturligt att målen kommer i slutet när spelarna är tröttare. Det är flera saker som spelar in.

– Sundsvall var nog lite trötta när vi tog löpningarna igår och gjorde mål, de hängde inte med i förflyttningarna.

KAMRATERNA


FAKTA: MÅLEN MOT CURVAN

IFK-BP 2-1
41′ David Moberg Karlsson
57′ BP-mål
77′ Kalle Holmberg (mot Curvan)

IFK-Kalmar FF 3-1
9′ KFF-mål
11′ Alexander Jacobsen
46′ David Moberg Karlsson (mot Curvan)
93′ Jordan Larsson (mot Curvan)

IFK-IK Sirius 1-0
52′ David Moberg Karlsson (mot Curvan)

IFK-Trelleborgs FF 1-2
54′ TFF-mål
61′ TFF-mål
62′ Kalle Holmberg (mot Curvan)

IFK-Dalkurd FF 4-2
8′ DFF-mål
33′ Kalle Holmberg
53′ David Moberg Karlsson (mot Curvan)
59′ DFF-mål
72′ Gudmundur Thorarinsson (mot Curvan)
82′ Simon Skrabb (mot Curvan)

IFK-GIF Sundsvall 1-0
77′ Simon Skrabb (mot Curvan)

Totalt antal IFK-mål: 12
Mål i första halvlek: 3
Mål i andra halvlek: 9
Mål mot Curvan: 9

Hur länge håller Ante och Daja? – allsvenska kollegan om åldrande

Andreas Johansson och Daniel Sjölund, fyller 35 respektive 34 i år, har varit starkt bidragande till IFK Norrköpings framgångar de senaste åren. Men hur länge till kan de hålla samma nivå? Vi ringde upp en motståndargubbe för att prata om tappad speed, erfarenhet och att orka träna som alla andra.

Nils-Eric Johansson går snart in på sin elfte säsong med AIK. På söndag gör han förmodligen sin 330:e match för klubben när Gnaget möter Dalkurd.

Ditt kontrakt går ut i slutet på året. Blir det sista året med AIK?
– Det vet man inte. Sen har varken jag eller AIK pratat vidare. Men det känns bra i kroppen.

Du fyllde 37 för några veckor sedan. Vad är skillnaden mellan Nisse, 37 och Nisse, 30?
– Jag vet inte om det är så mycket skillnad. Mycket med fotboll har med mognad att göra. Du har mer förståelse ju äldre du blir. Det gäller taktikten, din kropp och träningarna. Den erfarenheten man får med åldern.

Ante och Sjölund blir ju 35 respektive 34 i år. Tycker du att IFK Norrköpings fans borde börja oroa sig?
– Jag vet ju inte hur mycket de tränar på. Men själv kör jag på som alla andra. det är i träningen man kan mäta sig själv. Så länge man kan vara med i träningen på samma villkor som alla andra så är det bara att köra på.

Du har ju spelat med och mot en massa spelare genom åren. Hur ofta tänker man att ”jäklar, han har börjat tappa?”
– Det är ingenting jag tänkt på. Det man märker på oss spelare är att vi tappar speed. Men de som börjar tappa speed brukar återgälda det i placeringsförmåga.

Är det några situationer du hanterar annorlunda på planen eller nåt annat som skiljer nu jämfört med för 5-6 år sedan?
– Ja, nu har vi ändrat lite spelsystem och spelar med tre backar centralt istället för två. Då har det blivit lite lättare som back att våga gå fram och inte falla ner när man har nån som täcker upp bakom.

Du kanske aldrig varit känd som en fartfantom. Kan det rentav vara en fördel, att skillnaden inte blir lika stor som för en snabb spelare?
– Nej, jag har ju aldrig levt på min snabbhet, inte när jag var 25 år heller. Så jag vet faktiskt inte.

Ofta tänker man att en försvare eller central mittfältare åldras bättre än en anfallare eller yttermittfältare? Men spelare som Kristian Bergström och Henrik Larsson höll ju hög klass långt upp i åldern.
– Jag skulle säga att det handlar om hur kroppen hanterar det, vad har man för skadebakgrund. Har man haft mycket skador är det lätt att hamna där igen.

Återhämtning då, både IFK och AIK ska ju kvala till Europa League i sommar. Hur fungerar din kropp vid sådant tätt matchande?
– Det är det vi förbereder oss för nu. Det är bara att trycka kroppen vidare. Det gör man med styrketräning, innan och efter matcher.

De här äldre stöttepelarna som du själv, Sjölund och Ante – en vacker dag måste ni ju ersättas. Hur tidigt bör man börja skola in nya spelare och hur gör man?
– Det handlar om att prestera. Man kan inte göra som i hockey och byta in och byta ut spelare. Jag skulle säga att mycket handlar om att få speltid tillsammans. Kollar man på alla spelare i AIK är jag den som har spelat mest tillsammas med alla. Det handlar om att känna varandra som spelare. Och ju äldre man är, desto mer ligger man i framkant där.

Till sist, Mathias Florén, assisterande tränare i IFK, hoppade ju in några gånger i U21 förra året – och var enligt uppgift bäst på planen. Kan vi förvänta oss samma av dig?
– Jag vet inte. Så länge man kan spela är det kul. Jag kan tänka mig att det är kul att visa yngre hur man ska göra. Det är nog viktigt för honom att få ut det där.

KAMRATERNA

Halmstad får vänta på Ante: ”Inte förvånade, nog mer besvikna”

Det var många HBK-fans som hoppades att Andreas Johansson skulle flytta hem till Halmstad efter den här säsongen. Men istället förlängde IFK-kaptenen kontraktet till och med 2018. Vi ringde upp sportchefen Jan-Ove Wikström på Hallandsposten för att höra lite hur tongångarna går i Halmstad efter ”Antes” besked.

– Inte minst fansen hade väl hoppats att Andreas skulle flytta hem, givetvis. Men det var väl aldrig så långt gånget att det var någon förhandling, de hade nog bara en dialog om att han ska komma hem förr eller senare. Om folk är förvånade? Nej, det är nog mer en besvikelse, säger Jan-Ove.

Han är inte så förvånad över att Ante väljer att stanna hos mästarna.

– Jag förstår att han har hittat rätt och att det fungerar socialt. Så varför ska man lämna när det går så bra? Däremot är jag lite förvånad att han skrev på för två år, men det visar ju på en långsiktighet.

När kontraktet går ut 2018 är han 36 år. Ändå inte lastgammalt för en allsvensk mittback…
– Han har sagt att han hoppas hinna spela för HBK. Han är ju så pass lättränad, så det är inte omöjligt även om jag har svårt att se det. Men visst är han välkommen när som helst.

Kanske i en ledarroll om inte annat?
– Ja, absolut. Och han är poppis bland fansen. Andra spelare kan tyckas vara svikare i vissas ögon. Men med Ante har det aldrig varit på det viset, han har alltid pratat väl om Halmstad.

Kan det finnas något positivt för HBK att han inte kommer tillbaka nästa år? Kan man bygga något nytt istället?
– På något sätt kanske det kan vara så, säger Jan-Ove som menar att HBK lyckats värva några unga duktiga spelare i Marcus Mathisen och inte minst Adnan Kojic från IFK Norrköping som har stor potential.

Jan-Ove tycker att Kojic har varit ett utropstecken i det HBK som ligger tvåa i Superettan med några omgångar kvar.

– Senast mot Assyriska hade han det riktigt tufft. Men det beror också lite på att Sead Haksabanovic framför honom på samma kant gärna vill gå in centralt och då hamnar Kojic lite ensam.

– Men han är väldigt bra, definitivt. Kanske den som har överraskat mest. En spelare ingen visste vad han gick för, men han har ju tagit en plats. Dessutom får han spela vänsterback vilket han inte var helt van vid.

Halmstadspubliken kanske ändå får se Ante på Örjans vall nästa år. Tror du HBK når Allsvenskan?
– Det är ju tufft med Sirius och AFC. Avslutningen är tuff men man har ändå avgörandet i egna händer med Sirius och AFC hemma. Så det talar väl för det, kan man säga. Jag tror inte Dalkurd hinner ikapp. Minst kval ska det väl bli, men ingen vill möta Helsingborg eller Sundsvall.

KAMRATERNA

Läs också: Calling Halmstad – om Kojic säsong, Antes hemlängtan och Jens utveckling

Calling Halmstad – om Kojic säsong, Antes hemlängtan och Jens utveckling

Andreas Johansson, Emir Kujovic, Gunnar Heidar Thorvaldsson, Eric Smith, Janne Andersson och Jens Gustafsson. Det är, och har varit, stark HBK-prägel på IFK Norrköping. I vintras gick Adnan Kojic åt andra hållet när han flyttade till Halmstad. Vi hörde av oss till två Halmstadsbor som följer HBK nära för att byta några ord om Kojic, ”Ante G” och Jens Gustafsson.

Adnan Kojic fick inte förnyat förtroende hos IFK efter guldsäsongen och skrev istället på för två år hos Halmstads BK som ramlade ur Allsvenskan. Det har blivit 14 matcher från start i år för ytterbacken.

Håkan Ericsson är HBK-supporter och Svenska Fans-redaktör för sitt favoritlag. Han säger så här om Kojic säsong:

– Kojic inledde starkt för att sedan falla tillbaka lite och var borta ur startelvan ett tag. Sedan har han tagit sig tillbaka och varit på stark frammarsch på senare tid. Han rör sig ofta över stora ytor och in i banan och har legat bakom ett par mål på det sättet. Styrkorna tycker jag är snabbheten, följsamheten och bollbehandlingen. Defensiven kan förbättras, vilket märktes mot Värnamo där det stundtals ”läckte” på hans kant. Och han kan bli lite tuffare i närkampsspelet!

Fredrik Jonsson är sportjournalist på Kvällsposten och bevakar HBK nära. Han tycker att Kojic har varit ”klart godkänd” så här långt och säger precis som Håkan Ericsson att backen inledde säsongen väldigt lovande innan han för en period tappade startplatsen.

HBK slåss i toppen av Superettan. Men hur bra skulle Kojic klara sig i högsta serien?

– Jag tror att han är mogen för Allsvenskan om HBK går upp. Och på sikt kanske mer än så! Han känns som en modern ytterback, menar Håkan Ericsson.

– Han har visat på bra offensivt ytterbacksspel men behöver höja sig någon nivå både offensivt och defensivt för att göra det bra på allsvensk nivå. Potentialen ser ut att finnas, tycker Fredrik Jonsson.

Luttrade HBK-fans

IFK:s mittbackschef Andreas Johansson har som bekant utgående kontrakt men har inte förlängt ännu. Till Hallandsposten sa han nyligen att han förr eller senare vill hem till Halmstad och Bollklubben. Håkan Ericsson hoppas så klart att det blir snart:

– Ja, Andreas har ju själv sagt han skulle vilja avsluta med ett guld på Örjans vall! Så lär det ju inte bli men jag tror att han lockas. Men sedan är det nog inte alls säkert att det blir så, vi HBK-fans är ganska luttrade nu av potentiella hemvändare som det inte blir något med. Att Ante har HBK-hjärta är det nog inget tvivel om men det beror nog också på hur det ser ut med hans sociala situation och familjesituation i Norrköping.

Kvällspostens Fredrik Jonsson frågar sig hur stark Antes hemlängtan är:

– Hur stark är hans hemlängtan kontra ambitionen att slåss om titlar? Hur gärna vill han ge det ett par år i HBK medan han fortfarande håller så hög nivå? Att han inte förlängt med Norrköping än talar nog för att han verkligen funderar. Jag gissar att det är 55-45 i Norrköpings favör.

Håkan Ericsson tror att det flesta HBK-fans vill ha hem ”Ante G” igen:

– Bland fansen är de flesta positiva till Andreas medan någon tycker han passerat ”bäst före-datum”. Själv tror jag han skulle ha mycket att ge i en roll som ”pappa” för de många yngre spelarna som finns i Halmstad nu.

”Jens lämnar inget åt slumpen”

IFK:s manager Jens Gustafsson fick kicken från HBK hösten 2014 trots att han höll kvar laget i Allsvenskan med ganska begränsade resurser. Vi frågar Håkan Ericsson hur man uppfattade Jens i HBK-kretsar:

– Det var ganska mycket gnäll bland fansen vilket jag tror hänger samman med att det är ”enklare” att hacka på någon yngre, mindre etablerad tränare som inte skaffat sig så mycket auktoritet ännu. Men med facit i hand har hans resultat kommit i ett annat ljus. Själv har jag i efterhand också fått höra att Jens lade ner ett oerhört stort jobb och engagemang för Halmstads BK. Jag minns också en gång när jag ville göra en intervju med honom och han ringde upp för att ”komma överens” om att vissa frågor ville han kanske inte svara på för att inte ge motståndarna fördelar – han lämnade inget åt slumpen! Hos klubbledningen tror jag man var mycket nöjd med hans arbete med fokus på utveckling – hans kontrakt förlängdes ju hösten 2013. Men så kom möjligheten att få hem Janne Jönsson

Även Fredrik Jonsson menar att Jens Gustafsson är en tränare som är noggrann:

– Jens hade ett väldigt gott anseende i Halmstad. En tränare som jobbar väldigt hårt och lämnar få saker åt slumpen. Han har fått perspektiv på sin tid i HBK och mer erfarenhet från både U21-landslaget och AIK vilket bör ha gjort honom än bättre förberedd för tränarjobbet i Norrköping. Jag tror att Jens Gustafsson har en fin tränarkarriär framför sig och kommer göra det bra i Norrköping.

Håkan Ericsson:

– Men nog känner man igen Jens och hans fortsatta prat om att ”utveckla människor”. En lite annorlunda tränare som har framtiden för sig. Det kan räcka långt, kanske till och med till ett nytt guld i höst? Jag hoppas i varje fall på det.

KAMRATERNA