Kategoriarkiv: Fotboll

Offside-Orrenius om årets IFK: ”Nya namn men ändå samma klubb”

På söndag har IFK Norrköping chansen att bli svenska mästare igen, precis som 2015. Men det finns en del som skiljer de olika IFK-upplagorna åt, både spel- och personlighetsmässigt. Vi pratade med Offsides Johan Orrenius om vad som kännetecknar årets IFK-lag.

Johan Orrenius från Motala är chefredaktör på fotbollsmagasinet Offside. Han är nog en av de journalister som har bäst koll på IFK Norrköping, vilket man bland annat kan höra i  Offsides podcast varje vecka.

IFK har chansen till guld på söndag. Är du förvånad?
– Jag är inte förvånad att man är med i toppen när man kollade trupperna inför säsongen. Men jag är lite imponerad och lite förvånad att IFK hållit i under hösten. Bland annat med tanke på spelarna som försvann i somras. Och så har många matcher varit jämna, det är slående hur skickliga de är på att vinna matcher som varit så jämna. Man har både klarat av att vända matcher och kommit iväg med tre poäng när prestationerna inte har varit toppen, som mot Kalmar och BP.

Känslan hos många IFK-fans är att man – så klart – gör en väldigt bra säsong resultatmässigt. Men att det är något som saknas i prestationerna. Det sprudlar inte om spelet och matcherna vinns ofta ”bara” med uddamålet. Det här är något Johan Orrenius också ger uttryck för.

– Det är lite märkligt, poängmässigt är det en grymt bra säsong, även spelmässigt. Men jag och många känner att det finns mer. Det är nästan girigt att tänka så med tanke på Norrköpings moderna historia. Men det finns en känsla av att vissa spelare har en växel till. Men det kan man ju se som en styrka att man ändå fått ut så många poäng, säger han och lyfter fram en spelare som betytt väldigt mycket under året:

– Nu får väl Isak Pettersson ett rättmätigt beröm, men ibland är vi dåliga på att lyfta fram målvaktens betydelse. Han är ju garanten för många inspelade under säsongen. Det är annars lätt att man ser till målskyttar, som att Häcken inte skulle vara ett topplag utan Paulinho. Men det är mer sällan man pratar så om målvakten. Han (Isak) måste vara en av de viktigaste spelarna i år tillsammans med ”Ante”.

Årets IFK-trupp känns lite spretigare och har en otydligare identitet än den som tog guld 2015. Då var IFK en klar underdog som bestod av många unga Norrköpingskillar. Dessutom hade Janne Andersson och Andreas Johansson en chans att ta revansch på en tidigare gemensam guldmiss i Halmstad 2004.

I år känns berättelsen kring IFK inte lika tydlig. Vad tycker du kännetecknar den här upplagan av IFK – oavsett hur det går på söndag?
– Jag håller ju med om att det är nåt annat än vad det var 2015. Det var en saga, där ett lag som ingen kunde begära skulle göra så mycket bara red på nån våg som inte gick att stoppa. Det känns som det är det laget som under 2000-talet fått mest sympatier från neutrala åskådare. Det har hänt att lag har skrällt, men IFK gjorde det med en så bra fotboll 2015.

Sedan guldet har IFK tappat nästan hela laget och spelaromsättningen har som i så många andra allsvenska klubbar varit stor. Offsides chefredaktör tycker att IFK har hanterat det här på ett bra sätt.

– Det är ett jättebra betyg till IFK:s organisation och verksamhet att man har kvar sin kultur när det handlar om hur man uppträder, att man har roligt tillsammans, som Ante och Janne pratat om. Man verkar ha kunnat behålla det, trots att spelare har bytts ut.

I takt med en starkare ekonomi, till stor del på grund av många spelarförsäljningar, har IFK klättrat i näringskedjan. Man har på senare tid kunna handla spelare från en högre hylla, såsom Simon Thern, Jordan Larsson och Alexander Fransson.

– Nu är det andra spelartyper och större namn, men det känns som att spelarna inkorporerar sig i kulturen oavsett var de kommer ifrån. Det är nya namn, men ändå samma klubb. Det finns en viss IFK-stil de senaste åren som jag uppskattar.

– Sen hoppas man inte att det ska stå i vägen för unga lokala förmågor, som ju var så framgångsrika 2015. Det är alltid lag som har det kämpigt som släpper fram unga, när man har pengar så sätts det här på prov lite mer, säger Johan Orrenius och konstaterar att IFK gjort en ordentlig resa på bara några år:

– Det har gått snabbt för IFK. Det var inte länge sen det var Superettan och man var rädd att de skulle bli kvar i träsket. Det gick snabbt, guldet kom oväntat. Det ställer stora krav på en förening. Det långsiktiga svaret på hur det ska gå har vi inte ännu, men hittills har det gått bra. Men man kan se hur det kan gå om man tittar på Helsingborg. IFK har nu tagit Elfsborgs roll som utmanaren till storstadslagen som kan hugga om ett guld.

”Janne var ju vrålseriös”

Spelare har kommit och gått, men IFK har fortsatt gå bra. Är det alltså en stor del på grund av den sportsliga ledningen?
– Det verkar så generellt sett, att man kan trivas. Inte bara i takt med att jag gör mål och vinner. Det är en miljö man gillar. Simon Thern är ett bra exempel. Det är ett bra betyg till Jens Gustafsson, menar Johan Orrenius som jämför IFK:s manager lite med den förra, Janne Andersson:

– Det ska ju en del till att vi ska göra en intervju med Jens, det blir inte den roligaste läsningen. Han aktar sig för att skapa rubriker. Det hedrar honom, att han är sig själv. Att han får spelare att trivas i den miljö han verkar. Det är viktigare än att säga något skoj framför en mikrofon.

– Janne var ju vrålseriös, men hade lite av tokiga gubben-bilden som kunde bjuda på ett garv. Han kan gå mellan det seriösa och dra ett dåligt skämt. Den bredden har inte Jens.

– Det Janne hade som spelade väl för honom – och jag upplever att han har det fortfarande – är att han kan se på sitt jobb utifrån. Nästan så att han kan garva åt tränarmiljön. Jens och den nya tränargenerationen känns hundra procent seriös. De kanske inte har distansen som många fans har. En stor del att i att följa ett lag är ju att det finns humor, att man ser komiska saker som man skämtar om. Den nya armén med välutbildade tränare har inte riktigt har den distansen än. Det kan vara lite svårare att identifiera sig med kan jag tycka. Dessa tränare är inga som hamnar i Offsides kultnummer.

Vi är ganska vana vid att IFK-spelare inte brukar stå för starka eller kaxiga rubriker i media. Men med Simon Thern, David Moberg Karlsson och Jordan Larsson har det till viss del ändrats. Hur passar den här lite kaxigare attityden IFK?
– Det är fortfarande lättare i Norrköping, trots att man är ett topplag de senaste åren. Men det är fortfarande inte lika mycket riksintresse. Det som händer utanför 011-området glöms bort ganska snabbt om det är Jordan som är besviken eller vad det kan vara.

– Men när det gäller Thern och Moberg Karlsson upplever jag att de är trygga i att uttrycka sig själva. Det är befriande. Det skapar intresse, man blir nyfiken på dem och de är inte bara några i mängden. Men man ska ju inte bara sticka ut för sakens skull.

Johan Orrenius tycker att den här lite mer utåtriktade stilen passar IFK:

– Ja, det tycker jag. Det är lätt att gilla som ett lag, som en helhet. Men går man över gränsen så får man markera. Men jag bara upplever att spelare är trygga och uttrycker sig själva, det är inte så ängsligt. Det är också svårt att jämför generationer. ”DMK” är inte som Janne Hellström var. Kanske beror det inte på Norrköping utan på att det är 2018 och man är uppväxt på ett annat sätt med sociala medier till exempel. När tränaren inte är så citatvänlig så tycker jag det är ganska bra med spelare som kan väcka intresse hos fans och allmänt intresserade.

Är det lite talande att det just är spelare utifrån som står för rubrikerna? I Norrköping är väl mentaliteten att man inte ska sticka ut?
– Kanske. Men man kan åka till vilken svensk stad som helst och dom säger att det är den här mentaliteten. Alla gillar att säga så om sin egen stad. Jag tror mer att det har att göra med att IFK Norrköping är ett annat lag än tio år tillbaka. Man vet att man kan spela om medaljer, man drar till sig spelare som är profiler. Flera värvningar nu är värvningar som IFK inte hade kunnat göra 2010. Men Felix Magro var väl inte så blyg han heller, även om jag föredrar en sån som Moberg Karlsson.

Och Astrit Ajdarevic är ju ett annat exempel.
– Sant, ett bra exempel. Han stod ut i dåtidens IFK. Han var en klass bättre, det fanns ingen annan där som tyckte att man hade fog att gå ut med en tuppkam då.

”Säger mer än en skriven PR-formulering”

Det finns ändå många som menar att dagens IFK glöms bort i rapporteringen. Tycker du också att IFK hamnat lite i medieskugga?
– Lite grann tycker jag nog det. Men inte på nåt extremt sätt. Det muttrades lite i Sportbladet eller Expressen när Jordan var besviken nångång, istället för att det skrevs om topplaget IFK:s fina fotboll.

Medieskugga eller inte. Johan Orrenius tror inte att en lite lugnare bevakning är något som stör spelare eller ledare särskilt mycket.

– Jag tror att många spelare och Jens är bekväma med att de inte har det största trycket. Att de inte har det allra största trycket från stora redaktioner kanske kan vara lite skönt. Men spelar man i Norrköping finns alltid en stor press eftersom det är en fotbollsintresserad stad.

– Men jag tror inte att många spelare i vardagen gråter för att det inte är fler som bevakar. Kanske är det mer trist att inte bli omskrivna när de spelar bra. Att det skrivs mindre stärker utmanaridentiteten och köper man snacket om att man är lite bortglömd så kan det bidra till den den här utmanaridentiteten.

Hur upplever du att IFK positionerar sig ur ett kommunikativt perspektiv? Många fans saknar en berättelse, en röd tråd om vad föreningen vill och står för.
– Jag har inte tänkt på vilken typ av förening man är utifrån ett kommunikationsperspektv. Jag får intrycket genom att se laget spela, höra spelare uttrycka sig. Genom stämningen på läktaren. Det är utifrån de bilderna som jag skapar min bild, och de flesta andra med. Ärligt talat tycker jag den säger mer än vad en skriven PR-formulering gör.

– Det är populärt nu att prata om värdegrunder och vad man står för. Men de tydligaste bilderna får man genom att se någon agera eller prata. För mig är det inte så viktigt att klä det i ord. Risken är att det bara blir ord och att man får äta upp dem, säger Johan Orrenius och nämner ett exempel där en tydligare kommunikation kanske behövs.

– IFK Göteborg är mer i behov att kliva ut att säga att hit ska vi och så här är vi. När det går dåligt kanske man behöver svar på vad som är identiteten och hur man ska bli bättre. Jag har också sett exempel på att man målar upp någon vision om att till exempel vinna SM-guld 2021, men man har väldigt svårt att berätta hur.

– Jag är ganska fine med att ledare är försiktiga och inte kommunicerar för långsiktigt eftersom svensk fotboll är så föränderlig. Det räcker att en nyckelspelare blir skadad och sen kan man vara i en negativ spiral. Visst ska man kommunicera, men behovet ökar om det finns en frustration i klubben.

Nästa år är inte Andreas Johansson och Daniel Sjölund kvar i IFK. Hur tror du det kommer påverka föreningen, både sportsligt och vid sidan av?
– Alla kan förstå att Ante inte är lätt att ersätta som spelare med den stadgan han gett laget. Och det kan vara lätt att tänka att Sjölund inte har spelat en så stor roll i år. Men de kan vara jätteviktiga som personer i grupp. För att skapa ett klimat. De var Jannes förlängda armar på planen, det dom skapade 2015 lever vidare.

– Jag vet att de fört vidare det här med ett bra uppträdande. Det har varit skönt för tränare och fans att Ante funnits kvar, han har alltid känts som 40 år för att han varit så mogen och vuxen. Det kan minst vara lika viktigt att man saknar honom som människa och ledare i gruppen som vägvisaren framåt. Pengar finns för att hitta en bra mittback, men man hittar ju inte en likadan person som Ante. Det går inte att sätta en prislapp på det.

Nyman väntar man på ska komma tillbaka. Det är lätt att peka ut honom som Norrköpingskille, men det behöver inte betyda att man ser honom som en Ante-person ändå.

– Det blir en jätteutmaning för IFK. Ante och Daja har varit som tillsynslärare, skojar Johan.

– När de funnits där så har man kunna ge andra spelare frihet för att man vet att de håller ordning på ett moget sätt. Det ska bli intressant att se hur IFK det löser det.

KAMRATERNA

”Ingen faller för åldersstrecket” – Sylvias sportchef om lagbygget

Hur vill Sylvia utforma truppen till nästa säsong i ”Ettan”? Vi ringde upp sportchefen Adnan Ergül för att höra lite hur tankarna går.

Efter omkring åtta år som sportchef i Sleipner (med spel i både Division 1 och 2) anslöt Adnan Ergül till Sylvia och IFK:s organisation i slutet av förra året.

”Vi har som mål att gå upp i division 1 med IF Sylvia. Där blir Adnan en viktig pusselbit med sitt kontaktnät gällande spelare” sa Tony Martinsson till IFK:s hemsida i samband med rekryteringen.

Som bekant lyckades Sylvia med målet och vi ringde upp Adnan Ergül för att höra hur han ser på det fortsatta lagbygget inför nästa säsong.

Hur ser du på nästa säsong?
– Först och främst ska vi etablera oss. Bygga vidare på det som vi har.

Vad är den stora skillnaden mellan Division 2 och Division 1.
– Dels är det tempot, toppen i ettan är i klass med botten i Superettan, i alla fall de två, tre bästa lagen. Men alla delar i spelet är tuffare.

Tidigare år har spelarna som regel fått lämna Sylvia då de fyllt 20 eller 21. Tänker ni annorlunda inför nästa år?
– Ja, vi vill behålla spelarna, ingen faller för åldersstrecket. Vi kommer behöva lite äldre spelare, säger Adnan och fortsätter:

– Men vi har också jätteduktiga 00:or som gick upp i Allsvenskan, IFK:s U19-lag. Det är flera där som kommer att tillhöra Sylvia nästa år. Vi kommer att sitta ner med IFK och kolla vilka vi tror på. Många spelare kommer att testas.

Hur ser det ut ekonomiskt?
– Det kan jag inte riktigt svara på, men vi är förberedda och har fått klartecken från styrelsen och IFK.

Men ekonomiskt är det ingen vinstlott för en spelare att spela i Sylvia?
– Så är det ju. Samtidigt – vill man något med fotbollen är det nog Sylvia som gäller. Vill man ha pengar finns det andra klubbar. Men självklart ska de inte spela gratis.

– Klubben försöker hjälpa till med jobb och studier. De flesta har jobb, en del pluggar. Det ska man kunna fortsätta med.

I ettan kan ni tänkas råka på Linköping City, som du har sågat tidigare och som har din släkting i ledningen?
– Nej, han är inte kvar där längre, han är i Assyriska nu. Vi har mött Linköping City förut. Det är inga problem och har inte varit någon rivalitet. Bara fotbollsmässigt.

– Sylvia har nog större förutsättning är Linköping har. Fotbollskulturen finns i Norrköping, vi har IFK, vi har Sleipner, förutsättningarna finns här. Sen har de gjort en fantastisk resa, frågan är hur länge det håller.

I Linköping finns en spännande spelare född 2000, Pontus Rödin. Är han något för Sylvia/IFK?
– Absolut, varför inte? Han har gjort en fantastisk resa han med. Riktigt bra spelare. Men det är som alltid när vi diskuterar, man frågar sig: är han tillräckligt bra? Är det värt det?

– Vi har inte diskuterat några spelare än riktigt utan sitter ner med våra egna först, poängterar sportchefen.

De flesta har korta avtal, på något år i taget?
– Nja, några har längre avtal, några går ut. Det är inte säkert att en del vill eller kan spela i Division 1.

Har du någon drömvärvning till Sylvia, typ en äldre spelare med anknytning till klubben eller staden?
– Nej, ingen som är bättre än dom vi har.

Andreas Hadenius?
– Absolut, en toppenkille och en bra spelare. Men han vill nog spela på en högre nivå, det tycker jag att han ska göra också. Han är välkommen till Sylvia den dagen han vill vända hem.

Daniel Andersson, målkungen, får ni behålla honom?
– Det hoppas jag. Han har ju jobb och tjej här, han jobbar på Försäkringskassan tror jag det är. Men vi behåller inte spelare till vilket pris som helst.

KAMRATERNA

Läs också: Väldigt väsentligt för framtiden – Peter Hunt om Sylvias avancemang

Hunt om Sylvias avancemang: ”Väldigt väsentligt för framtiden”

Det är inte bara Sylvias spelare och ledare som gläds åt avancemanget till Divison 1. Hos IFK Norrköping ser man det som ett fint kvitto på att samarbetet mellan föreningarna går framåt som man önskar.

För ett år sen förkunnade IF Sylvia att man skulle höja den sportsliga målsättningen. I dialog med IFK Norrköping hade man kommit fram till att Sylvia borde spela i division 1 för att klivet mellan Sylvia och IFK inte ska bli för stort.

Nu är målet uppfyllt.

– Min personliga uppfattning är att det är väldigt betydelsefullt. Det ökar standarden i allt. Nu är det svårare att ta sig in i IFK för att det är bättre kvalitet. Det är bättre ungdomslag, hela akademin är vassare. Att Sylvia då höjer sig ligger i linje med vad vi behöver göra, säger IFK:s ordförande Peter Hunt.

Vad betyder det för samarbetet att Sylvia tog klivet upp?
– Det förändrar egentligen inte det hela i nån radikal mening. vi fortsätter som tidigare. Sylvia har blivit en väldigt bra plattform för spelare att så småningom nå vår A-trupp.

– Det är många som har gått den vägen, säger IFK-ordföranden och räknar upp namn som David Mitov Nilsson, Christoffer Nyman, Ken Sema, Arnor Sigurdsson och Henrik Castegren.

– Det som är väsentligt med att gå upp i Division 1 är att steget till eliten blir mindre. Division 1 är kanske idealiskt då Superettan kanske är för lika och nära Allsvenskan. Avancemanget är väldigt väsentligt för framtiden.

Men att Sylvia nu kommer spela på en högre nivå innebär inte att Sylvia och IFK ska ändra strategi kring samarbetet påpekar Hunt:

– Det primära med Sylvia är att fostra unga spelare. Vi ska inte få hybris och värva gamla spelare. En viss mix med äldre spelare som utbildar unga på planen är viktigt. Men man får inte glömma att det hela bygger på att talanger ska kunna fostras. Nu ska vi inte förekomma något, men det måste finnas en balans längre fram så det inte blir en satsning på gamla spelare.

I Division 1 blir det längre resor och det kan tänkas att spelarna vill ha mer ersättning. Kommer IFK bidra mera ekonomiskt?
– Division 1 är den svåraste serien rent ekonomiskt. Långa resor och krav på ökade ersättningar. Kostnaderna ökar, men jag hoppas att det kan attrahera fler sponsorer och mer publik när nivån är högre.

– Men IFK kommer säkert få ta en hel del av ekonomin.

Men det är väl inga pengar som är jobbiga att lägga ut?
– Nej, precis så är det ju.

Pelle Holm, Sylvias dåvarande ordförande, pratade förra året om att det kanske kostar 500 000 kronor mer att spela i division 1. Har du någon bild av det ekonomisk läget?
– Det borde Pelle ha bättre koll på, men det är inte orimligt att det kan vara så .

Inför den här säsongen värvade IFK Hampus Lönn som direkt lånades ut till Sylvia. Tror du vi får se liknande värvningar till nästa säsong?
– Det är svårt att ha en uppfattning direkt om det. Vi har ju flera i Sylvia som är lite mer seniora, Hampus och Daniel Andersson, som sätter en viss senior prägel på laget. Det vill vi behålla. Men jag kan inte säga något om enskilda och om vi kommer ta in just någon äldre spelare, avslutar Peter Hunt som menar att det snarare är en fråga för Sylvias sportsliga ledning.

KAMRATERNA

Läs också:

”Att sälja Isak för mycket pengar är inte busenkelt”

Isak Pettersson imponerar stort i IFK Norrköping. Men hur het kan han tänkas vara för europeiska klubbar? Vi pratade med Per Jonsson som var inblandad i försäljningen av Pontus Dahlberg till Watford för en rekordsumma tidigare i år.

Per Jonsson är spelaragent på Nordic Sky och låg bakom transfern av IFK Göteborgs målvaktstalang Pontus Dahlberg. Han såldes till Watford för uppskattningsvis 35 miljoner kronor, den största övergångssumman nånsin för en målvakt från Allsvenskan.

IFK Norrköpings Isak Pettersson har varit en av lagets bästa spelare i år. Målvaktens spel med fötterna, explosiviteten och reaktionssnabbheten är egenskaper som ofta lyfts fram hos hallänningen. Däremot höjs ibland tveksamma röster kring hur långt han kan nå, då han för att vara målvakt ”bara” är 181 centimeter lång.

Vi ringde upp Per Jonsson för att höra vilka kvaliteter han tror utländska klubbar söker när de tittar på allsvenska målvakter.

Först och främst: På vilket sätt skiljer det sig att göra transfers med målvakter jämfört med utespelare?
– Generellt sett, och statistiskt och historiskt är det den svåraste positionen att sälja. Det är en utsatt position att vara den sista utposten. Ska man köpa en målvakt för pengar ska det vara ett prospekt och en fantastisk talang som Pontus, som ju var den dyraste målvaktstransfern från Sverige.

– Eller så ska det vara ”gratis är gott”: En målvakt som är billig, som ett alternativ som nummer två eller tre mellan stolparna. Man köper knappast en etablerad målvakt från Sverige, menar Per Jonsson och fortsätter:

– Ofta tittar man efter en lång målvakt, säger han och lyfter också ålder, mod och auktoritet som viktiga saker.

– Alla klubbar säger att dom gillar mer auktoritära spelare som kan skälla ut spelare om de inte gör sitt jobb. Det gillar dom som fasen.

Varför är det svårare att sälja en målvakt som inte lång?
– Det är ganska klart. Man vill ha en som dominerar i straffområdet om man möter forwards på 195 centimeter. Då vill man inte bara ha en som är reaktionssnabb och bra på linjen, utan någon med pondus och power i straffområdet.

– Tittar man statistiskt sett: Hur många korta målvakter finns det i England och Tyskland? Det är inte många under 190 centimeter. Så är det nog om man ser krasst på det.

– Däremot är det inte omöjligt att sälja en kortare. Jag hade Pär Hansson på 184 centimeter, en jävligt bra målvakt som gick till Feyenoord som andrekeeper. De (Helsingborg) hade ett samarbete med Feyenoord som  hade sett honom och kunde honom. Men det var inga pengar inblandade där då det var Bosman.

Det pratas mycket om att dagens målvakter ska vara bra i spelet med fötterna, som ju Isak Pettersson är. Är det viktigt?
– Det är klart att man inte kan vara helt off. Men prospekt kan man utveckla, längden kan man inte göra något åt.

Hur ser du på Isaks möjligheter att komma utomlands?
– Han har gjort det jättebra. Men chansen att gå utomlands får hans agent svara på. Jag kan se det i ett större perspektiv, klart det kan bli svårare med tanke på hans längd om man tänker sig klubbar utanför Skandinavien. Jag har ju själv jobbat med William Eskelinen i Gif Sundsvall. Han gör också en fantastiskt bra säsong apropå målvakter som gjort det bra. Han är bara 22 år, och 191 centimeter tror jag.

– Det är generellt sett inte så många målvakter som lämnar. Att sälja honom (Isak) för mycket pengar är inte så busenkelt. Det tror jag inte.

KAMRATERNA

Läs också:

Ettan-experten om vad som väntar ifall Sylvia går upp: ”Fler lag vill vara spelförande”

IF Sylvia spelar med största sannolikhet i division ett nästa säsong. Vad väntar de svartvitrandiga där? Vi ringde upp en person som följer serien nära.

Nej, det är inte klart än. Sylvia har tre poäng och sju plusmål upp till IFK Haninge som ligger på andra plats i tabellen. Sylvia möter Motala AIF (3:a) på bortaplan och Haninge möter Värmbol (6:a) hemma. Det ska alltså, som ett exempel, till att Sylvia förlorar med 3-0 samtidigt som Haninge vinner med 5-0 för att Sylvia ska tappa förstaplatsen.

Division 2 Södra Svealand med en omgång kvar.

Sannolikheten är alltså väldigt hög att Sylvia tar klivet upp, men till vilken division 1-serie är i så fall lite oklart. I år går gränsen mellan den södra och norra serien mellan Åtvidaberg och Linköping, där ÅFF spelar i Söderettan och Linköping City i Norrettan.

Magnus Österberg har tidigare jobbat som tränare för Hammarby och AIK:s ungdomslag, och varit assisterande tränare i Hammarby 2012. Idag skriver han för FotbollDirekt men också på sajten Ettanfotboll.se, där han följt Norrettan mer eller mindre under en längre period. Han kommenterar även matcher på Ettanplay.se.

Vad är charmen med division ett?
– Charmen är samma sak som med skräcken, Ettan är ju gränslandet mellan elitfotboll och den övriga fotbollen. Det kräver väldigt mycket träning, mycket resor. Det är ofrånkomligt. Har man spelat i division två åker man buss då och då. Men i norra serien reser man till Umeå och Sandviken. Nu åker Skellefteå ur men det ser ut som att Boden går upp. Resorna blir en del i det här, ofta reser man samma dag som man spelar.

Vad väntar IF Sylvia i division ett om de går upp?
– Generellt sett så har kvaliteten på division ett blivit lite bättre för varje år. I år blev det ett strykgäng i form av Skellefteå, men generellt är det en ganska jämn serie. Det lag som vinner Division 1 Norra klarar sig ofta väldigt bra i Superettan. Det är tuffa matcher varje vecka. Många lag har varit i serien i många år som Sollentuna, Akropolis, Sandviken och Nyköping – en kärngrupp av lag som håller hög division 1-nivå. Sen kommer det alltid ner ett lag från Superettan där spelarna varit heltidsproffs, och klubben försöker hålla fast vid det, i alla fall en säsong, säger Magnus Österberg som förutom resorna lyfter fram lite till som skiljer divison ett och division två.

– Man kan nog inte träna så mycket mer än man gjort i division två, men kanske behöver man kartlägga motståndarna bättre, vilket går lättare eftersom alla matcherna sänds.

– Jag kan inte säga exakt om Söderettan men i Norrettan går trenden mot att fler lag vill vara spelförande, man har en passningsorienterad spelidé. I år har nykomlingarna varit lite mer defensivt inriktade och skapat chanser genom omställningar. Men det har nog handlat lite mer om spelarmaterialet i just de klubbarna.

Om Sylvia nu går upp, spelar det någon roll om de hamnar i Söderettan eller Norrettan?
– Jag vågar inte säga att den ena är bättre eller sämre men om man tittar lite bakåt på lagen som vunnit Norrettan de senaste åren – BP, Dalkurd, Östersund, Sirius, Brage – så har alla klarat Superettan bra direkt. De lagen som vunnit Söderettan har inte haft lika stor framgång.

Topplagen i framförallt Norrettan har uppenbarligen varit väldigt bra de senaste åren. Men hur bra är mitten-/topplagen?
– De lagen jag räknade upp – Sollentuna, Akropolis, Sandviken och Nyköping – håller hög nivå. Man kan kolla på Västerås som ser ut att gå upp i år, de har satsat ganska rejält under flera år. Det är en tajt serie med små marginaler.

Sylvia har spelat det här året med nästan bara spelare födda 1997 eller senare. Kan det hålla i ettan?
– Där kan jag säga att det kommer bli stor skillnad. 2007 när jag punktmarkerade serien var det väldigt mycket 18-19-åringar. Jimmy Durmaz, Jiloan Hamad, Panos Dimitriadis, Yusuf Saleh med flera. Det var en hel hög tydligt framträdande unga spelare. Det ser jag inte idag, de bästa spelarna nu är 23 till 25 år gamla.

– Men det handlar ju inte om hur gammal du är, utan hur bra du är. Men när du ska in i en serie som är väldigt tajt gör det inte ont med erfarenhet. Att enbart förlita sig på juniorer går bra så länge man vinner, men om du behöver vända en trend eller när det är mycket matcher som står och väger – då vill du gärna ha nån i laget som har spelat på nivån eller nivån över.

Är det en fysisk serie?
– Nej, det tycker jag inte, det smäller lite grann. Men fotboll är en fysisk sport. Det man får vara förberedd på är att allt går snabbare, du får mindre tid med bollen.  Jag tror också att man måste ha lite längd i laget för fasta situationer.

Finns det något allmänt tips till en nykomling?
– Man ska fortsätta göra det som tog dem dit, det ska man ha som grund. Behåll stommen och gärna krydda den. Var beredd på att man kanske måste förändra saker under seriens gång, säger Magnus och tar flexibilitet som ett exempel:

– Jag upplever också att många ettanlag är väldigt duktiga på att kartlägga motståndarna. Att förändra sitt sätt att spela från en omgång till en annan, det har man kanske inte behövt tidigare.

En del allsvenska lag fyndar eller hoppas fynda spelare i division ett. Har du några favoritspelare i serien?
– Vi gjorde faktiskt en podd om detta i förra veckan, då lyfte vi fram ganska många. Allsvenska fynd blir det lite färre av, vi pratar som sagt ofta om 24-25 åringar.

– En spelare som gjort det jättebra är Sean Sabetkar, mittback och lagkapten i Sollentuna. Han spelade i Karlberg tidigare. Nikola Vasic (Akropolis) har gjort en väldig massa mål. Du har Marcus Haglind Sagré, en centralgestalt i Akropolis.

– Ett jättebra exempel är Christian Kouakou, som gjorde tolv mål på 15 matcher för Nyköping, sen gick han till Brage och gjorde fem mål på åtta matcher. Ett litet kvitto på att de som gör det bra i division ett har en möjlighet att komma vidare.

– Det är ett lysande skyltfönster, det lär bli en hel del transfers från division ett efter säsongen. Man behöver inte ha så bråttom att dra iväg från Sylvia, det kan man använda som ett argument.

KAMRATERNA