Peter Hunts inledningstal från hemmapremiären har redan blivit en riktig snackis. Vi ringde upp Pontus Franzén, capo på Curvan, för att se om han känner flåset i nacken från ordföranden.
Hördu Pontus, kom det spontant eller var det planerat?
– Det var nog inte 100 procent spontant (skratt), fast jag hade ingen koll på det förrän två minuter innan han knallade ut. Men han hade nog planerat det, det tror jag.
– Sen att han skulle få så mycket feeling som han fick, det tror jag inte han hade räknat med själv ens. Det kändes på honom som att han älskade varje sekund.
Verkligen. Men hade du koll på att Peter Hunt hade några känslor för wrestling?
– Jag vet inte riktigt, har aldrig sett honom som en wrestling-människa. Men med lite träning skulle det kunna bli riktigt bra tror jag. Trägen vinner.
Fotboll skiljer sig ju lite från andra publika arrangemang, inte minst klackarna gör ju inte alltid som en konferencier eller speaker vill utan kör sin grej.
– Jag tycker det är underbart personligen, det är mycket det känslospelet som jag gillar med fotboll. Går du på teater så finns det en fingerad handling, men på fotboll så har man ingen aning om hur det ska gå. Känslorna blir äkta och autentiska på något sätt. Det tycker jag är fint. Jag gillar när man spelar på de här strängarna lite grann och älskar spelare som upprör lite.
När till exempel Kennedy Bakircioglu tackades av så släckte man ned på Tele2 Arena. Det vara ganska amerikanskt. Vad tycker du om sånt?
– Jag är inte riktigt ett fan av det där, jag tycker det enkla kan vara mycket bättre.
Ibland använder man hockey som ett skällsord på ett fotbollsläktare när man inte vill ha för mycket musik, speaker eller jippon. Var drar du gränsen för när det blir för mycket?
– Jag tycker man ska hålla gränsen ganska lågt. Jag tycker fotbollen har sin egen själ som är ganska avskalad. Men jag är ju väldigt konservativ å andra sidan.
– Däremot, som Hunts lilla show (skratt), är ju helt…magisk, jag vet inte vad jag ska säga. Jag kan inte annat än älska det. Hela upplevelsen var ju helt bisarr, även för AIK:arna tror jag.
Kan det bli en årlig tradition att du och Hunt tillsammans värmer upp publiken på hemmapremiären?
– Jo, men man kör ju, vad heter det, tag team, i wrestling. Vi kan köra lite sånt, jag och Hunten och turas om. Jag kan köra ”Let’s get ready to rumble” nån gång och han kan köra Kamratsången. Det kan vi nog sy ihop.
KAMRATERNA