månadsarkiv: maj 2016

”Daja” om att försvara ett guld, vinnarkultur och framtiden i IFK

IFK Norrköping står inför några viktiga månader. Kontrakt ska förlängas, spelare ska ersättas och i mitten av juli börjar kvalet till Champions League. Men hur förblir man ett vinnarlag fast spelare försvinner och pressen ökar? Vi har pratat med en som vet.

I början av 2000-talet var Djurgårdens IF laget på allas läppar. Med spelare som Andreas Isaksson, Kim Källström, Johan Elmander, Andreas ”Adde” Johansson och Geert den Ouden dominerade man svensk fotboll under några år. Gulden kom tätt under några år och blåränderna fick lyfta Lennart Johanssons pokal 2002, 2003 och 2005.

Vintern 2003 anslöt en ung finländare till laget från Liverpools akademi. Daniel Sjölund spelade 19 matcher när DIF försvarade guldet 2003. Han var även högst delaktig 2005 när laget tog sitt tredje SM-guld på 2000-talet. Vi ringde upp ”Daja” för att prata vinnarkultur.

– IFK idag påminner ganska mycket om Djurgården då för att man byggt upp en kultur i föreningen att man ska vara med uppe i toppen. Det är stora krav på nya spelare som kommer in. Jag kände direkt förra året när jag kom in att gruppen mår väldigt bra. Det är många som tränar extra och har ett stort fokus och ett driv som gör att det blir bra.

När DIF försvarade sitt guld 2003 var stommen kvar från året innan. Men till 2005 fanns inte en enda av de ovan nämnda spelarna kvar i klubben. Ändå vann man Allsvenskan fyra poäng före IFK Göteborg. Men hur lyckas man med en sådan sak?

– Vissa delar kan man inte påverka. Man måste vara beredd på en del faktorer, till exempel att spela i Europa och ha fokus på Allsvenskan samtidigt. Man behöver bredd så man klarar av det.

– Spelare som lämnar ska ju ersättas. Det är inte lätt att få samma karaktär, att få exakt samma är ju helt omöjligt. Men något som är viktigt för hela gruppen och för tränarstaben är att hålla folk motiverade och drivas av nästa utmaning. För vissa kan det vara att kriga om SM-guld igen. För andra kan det vara att komma ut och spela i Europa.

– Det blir två olika drivkrafter parallellt, samtidigt måste vi fungera som ett lag för att nå dit. Vi måste göra varandra bra och inte sväva iväg.

Många års arbete bakom en vinnarkultur

Daniel Sjölund tror att när man väl har nått ett riktigt bra resultat, som IFK förra året, så lägger man grunden till en vinnarkultur.

– Nu har man byggt upp den under hela förra året. De som kommer underifrån vet vad som gäller.

Många spelare i IFK Norrköping står med utgående kontrakt och drar till sig intresse från större klubbar. Emir Kujovic och Christoffer Nyman är bara två av spelarna med utgående kontrakt och en spelare som Linus Wahlqvist följs av många klubbar.

– Det är en del i det – att lita på att föreningen har folk som har olika arbetsuppgifter. Vilka ersättare som värvas kan man inte påverka som spelare. Men drivkraften som redan finns och vinnarmentaliteten kan man dra nytta av längre fram även om en del byts ut. Det gäller hålla i det man lyckats skapa så att IFK Norrköping även längre fram har den här kraften.

Men det här med vinnarkultur som man pratar om: Sitter den i väggarna, är den beroende av vissa spelare eller hur fungerar det?
– Det är jättesvårt att säga. Det är så många olika faktorer för att ett lag och en hel förening ska fungera. Det är många års arbete som ligger bakom när man väl träffar rätt.

Från den 6 april, då det blev känt att Janne Andersson ska ta över landslaget, och någon månad framåt var det mycket spekulationer kring vem som skulle bli hans efterträdare. Vissa tränare som förekom i diskussionerna var tunga namn med SM-guld på meritlistan. Andra sågs som duktiga tränare, men kanske inte förknippades med ett topplag eller sågs som en vinnare. Men så ser inte Daniel Sjölund på saken.

– Nej, man kan absolut överdriva det där med vinnarskalle. Får du ett lag att fungera så tänker man inte på det. Men går det dåligt så kan man tänka på det.

Innan SM-guldet var IFK Norrköpings 2000-tal en föga framgångsrik period. Ibland har kanske den stolta historien varit ett ok att bära, och IFK har stundom varit ett lag som hanterat press och motgångar dåligt. Men under guldhösten 2015 kan historien som en av Sveriges största klubbar ha varit en framgångsfaktor, tror ”Daja”.

– Jag tror definitivt att historien med spelare och statyer och skyltar runt arenan spelar roll. Man blir påmind om det hela tiden. Det har betydelse förstås.

– Men visst finns det två sidor av det. Som spelare lever man i sin egen bubbla och i sin egen värld. Vårt fokus är på vårt eget. Jag tror det är svårt att njuta av det fullt ut när man är inne i det. Nu vill man bara göra det så bra som möjligt. Sen får man se hur långt det räcker i slutändan.

Antingen vara kvar eller flytta hem till Åland

I år går även Daniel Sjölunds kontrakt med IFK Norrköping ut. Till sommaren ska han bli pappa för andra gången. Han har aldrig gjort nån hemlighet med att han vill avsluta karriären i Mariehamn. Men när?

– Jag trivs jättebra i Norrköping och i föreningen och med allt omkring, men det är väl fråga om det praktiska. Det är klart att om möjligheten finns att vara kvar, så är det ett jättebra alternativ.

– Vi har inte diskuterat nånting, jag har förståelse för att man vill ha ny tränare först och tar spelartruppen sen. För mig känns det som att jag gärna väntar och ser. I och med att jag trivs så bra här, så är alternativet antingen att vara kvar eller flytta hem till Åland.

I vintras ville Hasse Backe ha med dig i finska landslaget. Hur ser du på det?
– Jag pratar med honom regelbudet. Jag har sagt att jag vill fundera på det fram till hösten med tanke på familjen. Känslan är väl just nu att jag inte kommer att tacka ja. Jag känner att jag är i en del av min karriär där fokus är på klubblaget och familjen

KAMRATERNA

Kamraternas avskedsintervju med Janne: ”Från dag ett var tanken att bli mer passningsorienterade”

Mästartränaren tackar för sig. Foto: Sebastian Sas.

Mästartränaren tackar för sig. Foto: Sebastian Sas.

Det är bara några dagar kvar innan Janne Andersson lämnar sitt arbetsrum på Parken för nya äventyr som förbundskapten. Kamraterna ringde upp IFK:s manager för en liten ”hej då-intervju”.

SM-guldet var ju kronan på verket. Men i det stora hela: vad är du mest nöjd med under dina år i IFK?
– Hur vi har byggt upp det här, att gå från en klubb som gjorde det jättebra i Superettan 2010 men kanske överpresterade, till att idag vara ett topplag i svensk fotboll. Vi blev femma 2012 men fick sen ta ett omtag när vi tappade spelare som vi inte kunde behålla på grund av ekonomin. Vi började bygga på vägen med egna spelare. Jag är extremt glad och nöjd med hur strukturen kring fotbollen ser ut. Det har blivit rejält och robust med en bra mentalitet. Vi har en jäkla bra vardag tillsammans.

Vad menar du med ”strukturen kring fotbollen”?
– Det är en samsyn i klubben om hur vi jobbar, med en närhet mellan ungdom, Sylvia och a-truppen. Det är många som kommit fram via Sylvia, senast Henrik Castegren. Strukturen handlar om vad vi betonar i vardagen, vad det innebär att vara en elitidrottsman och träna hårt. Det ni ser är matcher, när det är skarpt läge. Men vi jobbar hela tiden med alla förberedelser på vägen, noggrannheten och professionalismen. Där är jag enormt konsekvent och envis hur jag vill ha saker och ting i den processen, tillsammans med mina kollegor så klart. Vi är många som har hjälpts åt.

Är det något du ångrar under de här åren?
– Att jag bråkat med domarna lite mycket ibland, det kan jag vara lite ångerfull och inte så stolt över. Annars är jag inte mycket för att vara ångerfull. Man tar massor av beslut hela tiden; byten, laguttagningar med mera. Ibland blir det rätt, ibland fel. Vi utvärderar efter match och sen går vi vidare, det som är gjort är gjort.

– Men det är inget stort organisatoriskt, strukturellt, som jag tycker har blivit fel. Men visst finns det saker man alltid kan göra bättre.

Hur har du utvecklats som tränare sen du kom till IFK?
– Jag har utvecklats mycket tillsammans med tränarteamet och med spelarna, man lär sig av varandra. Även om jag har varit med i 19 allsvenska säsonger och gör min 496:e match på söndag så är man inte fullärd. Människor är komplexa, fotboll är komplext. I grunden har man en riktning i vad man tror på och hur man vill ha saker, att man tror på sig själv. Jag försöker vara lyhörd, öppen och mottaglig, och det tycker jag att jag är.

Har du förändrat något i hur du vill spela fotboll?
– Det har jag gjort. Ett av skälen är att det är så bra träningsförutsättningar här med konstgräset och Teknikhallen. Det är en bra träningsmiljö på Parken, vilket är grundförutsättningar för att utveckla spelet. I det såg jag en möjlighet att utveckla spelet.

– Vi har lagt ner extremt mycket jobb med vårt passningsspel, främst genom Stefan Hellberg som är ”passningsgeneralen”, på varenda träning. Det har gjort att vi kunnat höja kvaliteten och spela fotboll på ett annat sätt i takt med att vi höjt kompetensen.

– Såsom vi spelar idag är nytt i svensk fotboll, det är ingen annan som spelat så här tidigare. Både jag och mina kollegor har hittat en väg framåt och där har jag utvecklats som tränare.

Var det tanken från dag ett att gå mot ett passningsorienterat spelsätt?
– Ja, det var tanken när jag såg träningsförutsättningarna. I HBK hade vi ett ojämnt underlag, det går inte att få samma kvalitet då. Att vi spelar som vi gör idag har också med spelarnas egenskaper att göra. Många är delaktiga. Att vi skulle vara mer passningsorienterade var jag helt övertygad om när jag kom hit.

Är det någon värvning du är extra glad över?
– Det är många spelare som har kommit hit som gjort det bra. Men ”Ante” är fundamentet, bottenplattan i huset. Hans förmåga att göra alla andra bra är helt unik. Det är många spelare som är bra idag som Ante har varit med att forma genom sitt sätt att vara och spela. Samma dag som jag blev klar för IFK kontaktade jag Ante och började bearbeta honom. Det tog ett år innan vi fick hem honom.

– Men alla har inte blivit fullträffar, men jäkla bra killar och människor har det varit som har kommit. Meneses och Skagestad blev inte succéer av olika skäl. Men de var bra killar att ha att göra med och gjorde avtryck på det mänskliga planet.

Är det någon värvning du var nära att göra, men som inte blev av, som grämer dig?
Magnus Eriksson satt i soffan på Parken inför säsongen 2013. Jag kände: ”fasen, det här har vi”, men så kom Malmö FF in i bilden och han gick dit och gjorde succé.

Vår uppfattning är att du har varit väldigt tillgänglig för media under din tid i IFK. Varför har det varit så?
– För mig handlar det om respekt för varandras roller. Jag har sagt det många gånger: behandlar folk mig med respekt, så vill jag behandla folk tillbaka med respekt. Vi har olika roller och har ett stort intresse att det skrivs om IFK, och då måste det vara bättre att jag pratar med er som vill och är intresserade, än att jag inte gör det. För mig är det en självklarhet.

– Sen vill jag bli behandlad med respekt, att man ska skriva det jag säger och inte hitta på skräp. Så länge jag och IFK får respekt är jag noggrann med att vara respektfull tillbaka. Jag kommer fortsätta vara det. Det är många som säger att jag kommer bli mer utsatt som förbundskapten, det förstår jag, men varför skulle folk nu vara dumma och skriva lögner? Det är bättre att prata med varandra än att inte prata med varandra.

Du har ofta återkommit till ”näringskedjan”. Hur mycket har IFK klättrat i den?
– Vi har ju klättrat så klart. Men hur mycket är svårt att säga. I grunden är det ju ekonomi vi pratar om. Med det publiksnitt vi hade förra året, även om jag inte kan ekonomi och marknad på samma sätt, har vi ju lyft även där.

KAMRATERNA

Sulo Vaattovaara om segersviten 92-93: ”Vi var en dåtida variant av dagens IFK”

Inför matchen mot Elfsborg har IFK tio raka hemmasegrar i Allsvenskan vilket är tangerat klubbrekord från säsongerna 1992-1993.
– Man får ett psykologiskt övertag på motståndarna, säger Sulo Vaattovaara som var med förra gången när IFK var så här bra på Parken.

IFK Norrköping inledde säsongen 1992 skapligt på hemmaplan. Först blev det 3-1 mot AIK, sen 2-2 mot Trelleborg följt av en 2-1-förlust mot Gais. Men i den fjärde hemmamatchen mot Västra Frölunda lossnade det ordentligt när Snoka vann med 4-0. Det skulle inleda sviten om tio raka allsvenska segrar på hemmaplan åren 1992-1993.

Men trots att IFK var så starka på Idrottsparken var det inget större snack kring sviten som byggdes upp, menar Sulo Vaattovaara som representerade IFK 1988-1997.

– Jag tror inte det snackades om en segersvit. Eftersom det var över två säsonger så tänkte man inte på det. Jag har i alla fall inget minne av det. Och så är det ju en annan typ av bevakning idag kring sånt här, säger han.

Det finns ytterligare en anledning till att man inte pratade lika mycket om sviten då det begav sig. Säsongerna 1991 och 1992 spelades Allsvenskan endast från april till mitten av sommaren. Under sensommaren och hösten gjorde de sex bästa lagen upp om SM-guldet i Mästerskapsserien. 1992 vann IFK Allsvenskan sju poäng före Öster, men i Mästerskapsserien slutade man tvåa efter AIK. Under hösten förlorade man bland annat hemma mot Öster och kryssade mot Malmö, men dessa matcher räknas inte in i den allsvenska statistiken.

Henrik Larsson bröt sviten

Sulo Vaattovaara minns i alla fall att det starka hemmaspelet generellt gjorde att IFK fick ett psykologisk övertag på lagen som kom till Idrottsparken.

– Det blev nog mycket snack bland motståndarna, och de blev kanske lite försiktiga. Jag tror att Häckens tränare Reine Almqvist sa att ”det känns som att man ligger under med 3-0 när matchen börjar”.

Segersviten som påbörjades i Allsvenskan 1992 fortsatte fyra matcher in på 1993. Den 10 juni blev det 1-1 mot Helsingborgs IF.

– Om jag inte minns fel så var det ”Henke” som gjorde målet, jag tror att han kom in löpande i boxen och styrde in ett inlägg, säger Sulo Vaattovaara.

Vi frågar hur det kändes när segersviten tog slut. Återigen säger han att det inte var någon stor grej, kanske för att det handlade om två olika säsonger. Men under de här åren var det mer regel än undantag att IFK tog tre poäng hemma, kan det också ha bidragit till att segersviten inte stack ut på samma sätt som den gör idag?

– Kanske, men jag tror mer på det här att det var över två säsonger och att man inte hade samma koll på statistiken på den här tiden, säger den förra backen.

Men efter krysset mot Helsingborg fortsatte IFK imponera på Idrottsparken. Det blev faktiskt inte en enda allsvensk förlust på hemmaplan 1993!

Vad var det som gjorde att ni var så starka hemma?
– Det är svårt att sätta fingret på varför det var så. Ibland kommer man in i någon svit och man känner sig stark på hemmaplan. Publikstödet var ju inte detsamma då, även om vi hade många fans så klart, men de hördes inte på samma sätt som Curva Nordahl gör idag. Publiken är en styrkefaktor som påverkar mer än man tror, och vi kände oss alltid trygga hemma. Sen spelade det kanske in att vi fick träna en hel del inne på Idrottsparken. Och i grunden var vi ett bra lag med bra spelare, säger Sulo Vaattovaara.

Bland hans lagkamrater de här åren fanns Pelle Blohm, Jevgenij Kuznetsov, Slobodan Marovic, Niklas Kindvall, Göran Bergort och Janne Hellström. Spelmässigt menar Sulo Vaattovaara att man hade likheter med dagens IFK-lag.

– Vi ansågs vara ett spelande lag, vi hade ett passningsorienterat spel med mycket rörlighet och löpningar, framförallt offensivt men även defensivt. Det hade byggts upp under flera år under Kent Karlssons tid på 1980-talet. Vi var en dåtida variant av dagens IFK, men idag går spelet mycket snabbare!

Han har även noterat en del taktiska skillnader från Janne Anderssons lag jämfört med hur IFK spelade under Sanny Åslund 1992 och Sören Cratz 1993:

– Ytterbackarna går mycket högre upp i utgångsläget, framförallt Telo. Och yttermittfältarna kommer in tidigare i uppspelsfasen, vi hade kantspelare som bröt in men högre upp i plan.

I sommar förlorar IFK Janne Andersson, Arnor Traustason men troligen också minst en tongivande spelare till. Vi frågar Sulo Vaattovaara hur IFK ska kunna fortsätta på vinnarspåret:

– Man verkar ha en bredd i truppen, ”Ante” och ”Daja” är kvar och bär laget och fostrar in andra. Det såg man mot Örebro när det var ett helt nytt innermittfält, det fungerade bra ändå. De som kommer in känner en trygghet.

Till sist: tror du att IFK slår ert rekord på söndag mot Elfsborg?
– Jag tror och hoppas det. IFK är lika bra som förra året, om inte bättre. Jag är imponerad. Speciellt på hemmaplan.

KAMRATERNA


FAKTA: SEGERSVITEN I ALLSVENSKAN 1992-1993

1992
IFK-Västra Frölunda 4-0
IFK-Örebro 3-0
IFK-Öster 6-2
IFK-Djurgården 3-1
IFK-Blåvitt 4-1
IFK-MFF 1-0

1993
IFK-Örgryte 2-0
IFK-Västra Frölunda 5-1
IFK-Örebro 2-0
IFK-Brage 8-1

Statistik från boken IFK Norrköping – En klubbhistoria 1897-1997.

Snack med fienden: DIF U21 – IFK U21 3-0 (2-0)

Djurgården slog IFK med 3-0 hemma på Kaknäs. Vi ringde upp DIF:s assisterande tränare Anders Johansson för att prata Kenneth Udjus, Enarsson och Florres roll.

Grattis, 3-0 till er mot ett IFK som brukar vara riktigt starka i U21-serien. Vad säger det om matchen?
– Vi brukar också vara starka (skratt). Nej, men det var en jämn match.  Vi var lite bättre i första halvlek. Norrköping började bra, sen var vi något bättre  I andra halvleken var IFK lite bättre, men vi fick utdelningen.

Speglar prestationen resultatet tycker du?
– Nja. Men vi fick första målet. Sen när de tryckte på så fick vi in det andra. Vi är väldigt nöjda.

Kenneth Udjus är IFK:s nya reservmålvakt. Hur såg han ut?
– Svårt att bedöma. Han fick ingen kanonad av skott emot sig, det var inte en match där vi hade massor av chanser. Men det var inget av målen som han kan lastas för.

Gentrit Citaku och Joel Enarsson är två spelare i IFK som inte fått mycket speltid i år, men som vissa hoppas på. Vad tyckte du om dem?
– Gentrit är alltid lurig men idag kom han inte loss med bollen riktigt. Han är hal men var inte riktigt så bra som han brukar. Joel är alltid nyttig och jobbar hårt.

Och Florre hänger med?
– Ja, det är fördelen med att vara tränare, att man kan ta ut sig själv, hehe. Nej, men Florén och Falk-Olander, det är riktigt bra utbildning för de andra att ha dem där bak. Florén pratar hela tiden och Falk-Olander är lojal.

I ditt eget lag? Besard Sabovic verkar vass?
– Jo han var bra. Sen var hela vår unga backlinje duktig, det var bara Une Larsson från A-truppen där. Olunga på topp var också bra. Han gjorde ett mål och grävde fram en del chanser.

KAMRATERNA

Flopp i HIF men flipp i ÖSK: ”Ajdarevic har varit fantastisk”

Ajdarevic i IFK-dressen 2011.

Ajdarevic i IFK-dressen 2011.

Örebros Astrit Ajdarevic är kanske i sitt livs form. Det blir ingen lätt uppgift för IFK att stoppa den offensiva kreatören på söndag. Men är Ajdarevic samma spelare och person idag som när han lämnade IFK 2012? Vi har pratat med två personer som följt honom nära de senaste åren.

Till säsongen 2011 var han IFK Norrköpings susvärvning. Peter Hunt hade lyckats locka över Astrit Ajdarevic från Örebro SK, där han slagit igenom hösten innan. Det pratades om att IFK pungat ut med många miljoner för att få den talangfulle mittfältarens signatur på ett fyraårskontrakt.

Det blev en och en halv säsong på Parken för Ajdarevic innan han såldes till belgiska Standard Liège. Men det lyfte aldrig riktigt för svensken i Belgien och han lånades 2014 ut till engelska Charlton. Våren 2015 lånades han ut igen – den här gången till Helsingborgs IF.

Men i Helsingborg gick det inget vidare för Ajdarevic. Det menar i alla fall Tomas Nilsson på Helsingborgs Dagblad.

– Han gjorde en väldigt blek figur. Han kändes otränad och loj, vilket ju är lite av hans spelstil också. Men det finns ju andra stora svenska spelare med Balkanbakgrund som kan se loja ut men som är rätt så bra. Han lunkade, det var inget driv i pojken.

Kanske passade inte Henrik Larssons taktik och spelsystem Ajdarevic, tror Tomas Nilsson.

– Spelsystemet gav inte utlopp för hans kreativitet. Det var direkt tänkt att han skulle spela forward, eftersom att ”Henke” redan hade värvat väldigt många mittfältare.

– Han hamnade snett i anfallspositionen och blev aldrig delaktig i spelet. Jag skrev någon krönika om att HIF kanske skulle spela annorlunda för att få med både honom och Bojanic på ett bättre sätt. Båda är oerhört kreativa med fotbollsfötter och fotbollshjärna, men ingen av dem visade upp det i HIF förra året. I Örebro har väl Astrit inte en helt fri roll, men under Axén blir han inte lika statisk som under Henrik Larsson.

Den här våren har Ajdarevic varit en av Allsvenskans stora utropstecken och hans namn var med i spekulationerna till EM-truppen. Men det är något som Tomas Nilsson inte alls kan förstå utifrån det han såg av spelaren förra året, i alla fall.

– Jag har sett för lite av ÖSK. När det har snackats om EM-truppen har det känts helt bisarrt för mig, det är inte den spelaren jag har sett. Ser man till förra våren så känns det som att jag och Astrit hade lika nära till en EM-trupp i Frankrike.

Fanns det någon personkemi mellan honom och Henrik Larsson?
– Den spelare som ”Henke” behövde förra året var en anfallare, men han fick en bra deal på en kreativ mittfältare som eventuellt kunde spela anfallare. Kemin fungerade nog, men man trodde nog att en före detta anfallare skulle kunna lära en kreativ mittfältare att spela anfallsspel. I HIF måste det ses som en flopp, inget annat.

Tomas Nilsson tror kanske att Alexander Axén är en tränare som passar Ajdarevic bättre.

– Jag tror att Axén är en kille som får folk att växa. I Gais hade han ju ett ihopplock av många karaktärer, men fick ihop det till ett rekorderligt gäng. Vissa tränare har det, och kan bygga något bra av just sådana fria själar.

Astrit är ju lite av en diva. Var han uppskattad bland lagkamraterna?
– Jag tror han tog plats, det är en bullrig jävel. Men förra säsongen fanns det ändå starka karaktärer i form av Pär Hansson och Mattias Lindström som höll ordning och reda. Jag har svårt att se att han pumpar in energi i ett omklädningsrum. Han splittrade inte något, men tillförde inte någonting.

”Skulle passa att kasta in honom i EM”

I augusti 2015 bröt Ajdarevic sitt kontrakt med Standard Liège. Till höstsäsongen av Allsvenskan var han tillbaka i Örebro SK som hade krisat under våren. Nyförvärvet bidrog starkt till Närkelagets starka höst.

Och i år har det börjat lika bra, om inte ännu bättre, för både Ajdarevic och ÖSK.

Lasse Wirström, på Nerikes Allehanda, följde Ajdarevic redan i hans tidigare sejour i ”Svartvitt” 2010. Han tycker att spelaren har mognat och blivit lugnare som person.

– Det känns som att han har hittat sig själv, och en roll han trivs med. Han är överallt på plan och styr och ställer. Med allsvenska mått mätt har han varit fantastisk.

I Norrköping spelade Ajdarevic mest mittfältare, men i Örebro är han forward. I alla fall på pappret.

– Han är forward i utgångsläget, men är överallt och får också vara det. Han är med mycket i uppspelsfasen och är svår att ta bollen av. Även om de andra lagen vet vad han gör så är det svårt att flytta på honom. Han är stor och stark och har bra teknik. Påminner lite om Zlatan utan att göra några jämförelser i övrigt, säger Lasse Wiström.

I senaste matchen borta mot Gefle gjorde Astrit sitt tredje mål för säsongen. Utöver det har det blivit fyra målgivande passningar.

– Även om han inte gjort så många mål är han inblandad i nästan allt. Jag skulle tro att han också har ”andra-assist” på sex, sju mål.

Ajdarevic verkar i Örebro ha hittat spelglädjen igen. Erfarenheterna utomlands har säkert bidragit till det, tror Lasse Wirström.

– Jag tror att han har mognat, han känns lugnare. Han har inte så bråttom men har fortfarande kvar det självförtroende han alltid haft. Han vågar alltid göra saker och utmana på planen.

Du tyckte i en krönika att han var en EM-joker. Är du besviken att han inte kom med?
– Jag tycker det är tråkigt, men är inte förvånad. Det brukar inte fungera så. Astrit tar rätt mycket plats, den sorts människa som behöver utrymme. Så det var väl inte så troligt att han skulle få den chansen, han är ingen man sätter i en liten roll även om han säkert kunnat anpassa sig, funderar Lasse Wirström och pekar på unika egenskaper som skulle kunna vara till nytta för det svenska EM-laget:

– Han har ju en vänsterfot och ett spelsinne som få har. Det kan finnas matcher i ett EM där det skulle passa att kasta in honom för att sätta upp bollar på Zlatan. Vissa säger att han är långsam, visst är han inte någon blixt, men det är inte Kim Källström heller och han har ju haft en hygglig karriär.

I IFK Norrköping knorrades det lite över Ajdarevic stora ego och personlighet som tog mycket plats i omklädningsrummet. Det hymlades inte om att stämningen i truppen blev bättre när han flyttade utomlands.

– Jag vet ju inte hur det var i Norrköping, säger Lasse Wirström. Men ”Alec” är ju mycket för att låta folk vara dem de är. Jag uppfattar det som att Astrit är mycket omtyckt som person. Kanske för att han får ta den stora rollen. Och han plussar mycket för Axén, precis som Nordin Gerzic som är lite av samma kynne som verkar trivas med Axén.

Ajdarevic kontrakt med ÖSK går ut efter säsongen. Vad vill han och klubben? Lasse Wirström funderar:

– ÖSK vill ju gärna förlänga, det är jag övertygad om. Men jag vet inte hur Astrit själv resonerar. Men när jag pratade med honom innan säsongen sa han att det inte är bråttom, han vill vara någonstans där det fungerar och han trivs. Men visst finns det ett pris för allting, klart han borde vara intressant för andra klubbar. Jag tror han skulle fungera i Italien – rätt typ av kynne och rätt typ av fotboll.

KAMRATERNA