På 00-talet tog han SM-guld med Malmö FF och IFK Göteborg. Men det var i Östergötlands storklubbar karriären tog fart. Kamraterna har pratat med en Åtvidabergare som fortfarande har plats i sitt hjärta för IFK Norrköping.
Vi pratar naturligtvis om Thomas Olsson. Han inledde karriären i Åtvidabergs FF 1993 och avslutade den i samma klubb 2011, då med att hjälpa klubben åter till Allsvenskan. Däremellan hann han representera IFK Norrköping, Malmö FF och IFK Göteborg – de tre allsvenska lagen med flest guld – vilket ingen annan spelare gjort varken förr eller senare. Men det är ingen tvekan vilken klubb han har starkast känslor för.
– ÅFF är närmast hjärtat helt klart, där jag växt upp, min moderklubb. Men det var i Norrköping det blev på riktigt och det var där jag blev allsvensk.
Karriären började som sagt i Åtvidabergs FF. 1993, som 17-åring, fick Olsson debutera i klubbens A-lag som på den tiden höll till i dåvarande Division 3.
– Klubben hade knappt spelare till A-laget. Klubbhuset hade brunnit. Man fick ringa ihop folk för att få ihop ett lag till matcherna. Men man satsade på unga spelare, som Kristian Bergström och mig.
Satsningen på de unga bar dock frukt och ÅFF avancerade genom seriesystemet.
– Det var en fantastiskt rolig tid. Vi var unga, vi vann det mesta och vi kände att vi och laget utvecklades.
1996 hade ÅFF nått Division 1 Södra, den då näst högsta divisionen i Sverige. Och året därpå började han, liksom lagkompisen Kristian Bergström, dra intresse till sig från länets storklubb – IFK Norrköping.
– Men jag var inte stekhet som spelare då, hade jag inte fått erbjudande om att spela i Allsvenskan hade jag nog satsat på en civil karriär. Det var allt eller inget när erbjudandet från IFK kom.
1998 fyllde Thomas Olsson 22 år. Det året värvades han till IFK Norrköping av sportchefen Tommy Wisell och ordförande Björn Ahlberg. IFK tränades då av Olle Nordin och att träna under honom var nånting annat än vad Olsson var van vid.
– Olle Nordin var före sin tid med professionellt tänk kring kost, träning och vila. Det var under den tiden jag började se fotbollen som ett jobb.
– I efterhand skulle jag velat varit medveten redan under åren i ÅFF att man kunde bli fotbollsspelare på heltid. Men det var inget jag tänkte på då. Unga spelare idag har en helt annan situation med rådgivare och agenter.
– Samtidigt var det ett annat tempo, man fick utvecklas i lugn och ro som ung spelare Jag som drabbades av en del skador skulle kanske blivit utdömd tidigt om jag varit ung idag.
Under Thomas Olssons första år i IFK Norrköping slutade man i mitten av tabellen. Året därpå, 1999, överraskade man med att knipa en femteplats efter en stark höst. Men åren därpå sjönk IFK stadigt i tabellen för varje år som gick. Det hela slutade med en degradering 2002.
Det var också en tid med många tränarbyten i IFK Norrköping. Kamraterna bad Thomas berätta lite om de olika tränarna han hade:
– Olle Nordin var professionell. Fostrande. Han såg helheten i fotboll med kost, vila, förberedelser. Han hade ett yrkesmässigt tänk.
– Men själv fick jag ett jättelyft under Tor-Arne Fredheim. Han gjorde mig till lagkapten, mitt självförtroende steg och jag lyfte mitt spel till att bli en bra allsvensk spelare. Jag tycker han var en jättebra tränare som stod för en positiv fotboll och var inspirerande.
–Bengt-Arne Strömberg fick jag ingen riktig bild av, han var ju bara kvar i sex månader. Men det funkade inte. Olle hade styrt upp strukturen, Tor-Arne hade behållit det men lagt på kreativitet och glädje. Men med B-A tappade vi strukturen. Vi var inte tillräckligt bra för det lösa ledarskapet. I det läget och med den truppen hade vi behövt någon med fastare hand.
– När Håkan Ericsson kom så styrde han upp strukturen och vi fick en stark ledare. Sen var det en period när vi inte gjorde bra resultat. Vi fick inte ihop laget och det var ingen bra stämning i varken klubben eller laget.
Efter IFK åkt ur Allsvenskan gick flyttlasset till Malmö FF. Där hann han spela tre säsonger, blev lagkapten och vann SM-guld innan flyttlasset gick vidare till västkusten. I IFK Göteborg blev det fem och en halv säsong, 98 matcher och ytterligare ett SM-tecken.
Sommaren 2011 såg dock Thomas början till slutet på karriären i IFK Göteborg. I Östergötland fanns det två klubbar som var intresserade av hans tjänster. IFK Norrköping som var nykomlingar i Allsvenskan och kämpade för att hänga kvar. Åtvidabergs FF som var ett topplag i Superettan och siktade på att ta steget upp.
– Det fanns förfrågningar från IFK, både Janne Andersson och Tony Martinsson kontaktade mig. Men med ÅFF var det tydliga målet att vinna Superettan. Det var en ny fräsch utmaning. Jag hade spelat tolv år i allsvenskan redan. Jag minns att jag debuterade borta mot Degerfors på Stora Valla, där hade jag aldrig spelat. Så det kändes mer inspirerande.
ÅFF nådde sitt mål – Allsvenskan 2012. Men Thomas Olsson följde inte med laget upp. Han hade fått ett erbjudande att återvända till IFK Göteborg och sadla om till tränare. Idag tränar han klubbens U19-lag och är också assisterande tränare i U21-laget. Så hur är känslorna när IFK Göteborg och ÅFF möts?
– Jag håller på IFK Göteborg, jag får ju vara lojal med min arbetsgivare. Jag ingår ju i IFK Göteborg och vill att vi vinner allting.
– Men jag hoppas ÅFF vinner alla andra matcher.
Men vissa känslor för IFK Norrköping finns också kvar. Tre år i rad har han dragit på sig den vita tröjan med kamratstjärnan på bröstet och representerat IFK i Sylviaringen – senast tillsammans med bland andra Janne Jansson, Klebér Saarenpää, Göran Bergort och Tor-Arne Fredheim.
– Man får vara glad för att man blir uttagen. Och jag gillar verkligen folket i Norrköping.
Vi pratar lite om IFK och ÅFF och skillnaderna däremellan.
– Fascinerande med Norrköping är ju att intresset för IFK är så stort. Och att det finns en ambition att bli bäst. Den ambitionen gör ju att man kan locka spelare. Nicklas Bärkroth gick ju inte till IFK för att vara snäll.
– I ÅFF finns ett lugn och ett accepterande att man har små resurser och att man är stolt över det man har. IFK Norrköping å andra sidan har alltid velat gå lite för fort fram. Man måste inse var man är någonstans.
-Jag tror att IFK Norrköping upplevs fräschare idag både med de unga spelarna och spelsättet. Det känns som en fräsch klubb med ambitioner att spela en offensiv fotboll. Säga vad man vill om IFK, men man är ju inte tråkiga, skrattar Thomas.
I Norrköping finns också en gammal kompis som liksom Thomas Olsson rätt nyligen har påbörjat sin tränarkarriär: Mathias Florén.
– Det var smart att IFK att behålla honom runt laget. Han är omtyckt av alla. Men jag är inte ett dugg förvånad att han är tränare. Man ser att han brinner för fotboll och älskar fotboll.
– Jag tror han är en inspiratör på så sätt. Han tar det på allvar. Det kan behövas i den unga generationen. När han tränar och spelar är det på 100 %.
Thomas Olsson hymlar inte med sina egna tränarambitioner.
– Mitt mål är att bli huvudtränare i Allsvenskan. Men man får ha tålamod. Just nu har jag en bra roll i IFK Göteborg. Jag har svårt att tänka mig en bättre utbildning än den jag får här
Hur var det med klubbkänslor då? Att ÅFF har en särställning och att IFK Göteborg är det som gäller idag vet vi. Men sen då?
– Om Norrköping möter MFF så håller jag på IFK. Mycket på grund av personer i klubben. Men jag tror jag är välkommen i alla klubbar jag spelat. För mig har det varit viktigt att spela länge i varje klubb, göra rätt för sig och få ett bra avsked. Det känner jag att jag har gjort.
Imorgon lördag coachar Thomas Olsson Blåvitts U19-lag mot Mjällby AIF. Men på söndag bänkar han sig framför teven.
– Jag ska absolut se derbyt, det ser jag fram emot. Hur det går vet jag inte men jag gissar att det blir mål i alla fall, skrattar Thomas.*
KAMRATERNA
Fotnot: När intervjun med Thomas Olsson gjordes hade det blivit minst tre mål i IFK Norrköpings fyra senaste matcher.