Kamraterna fick möjligheten att ställa några frågor till IFK Norrköping-supportern Johan Croneman, krönikör i Dagens Nyheter och Icakuriren. Johan är född och uppvuxen i Norrköping men har inte bott i stan på väldigt länge. Trots det finns det bara ett lag för honom…
Hur är din relation till IFK Norrköping?
– Såg min första match med pappa 1958, som treåring, sedan såg jag väl i princip allt tills jag lämnade stan 1975. Följer varenda match, live, på tv eller via NT:s matchservice. Eller via kompisar på plats. Det kommer givetvis aldrig någonsin att finnas något annat lag för mig.
Tror du att din relation till IFK påverkas av att du bor i Stockholm?
– Nej, inte det minsta. Jag bodde i Göteborg under femton år, under Blåvitts storhetstid – jag såg alla deras matcher, men finns ju ingen chans i helvetet att jag skulle skaffa mig något nytt lag. Jag är ett med IFK Norrköping, för alltid.
Du har följt IFK länge. Är det någon period som du minns särskilt väl?
– Mitt favoritår är kanske 1966, trots att vi förlorade den sista och avgörande matchen mot Djurgården borta – och guldet. Vi ledde rätt stort fram till augusti, när Ove Kindvall lämnade för Feynoord. Jag var på landet i Skåne när jag läste i Aftonbladet att Ove sålts – och grät hela vägen hem. Sedan såg jag Oves två sista matcher givetvis, 6-1 mot ÖSK och 6-0 mot AIK. Ove gjorde sju mål!! Han är min största idol, fortfarande…
Vad tror du IFK betyder för staden Norrköping?
– Jag tror ju inte, som många andra, att det är avgörande för näringsliv och jobben och skatteintäkterna – men en stad har ju en själ och en identitet också, och för själen och identiteten är IFK jätteviktiga. Under senaste åren har jag tvivlat lite på den teorin, eftersom publikstödet enligt den borde vara mycket bättre. Ett snitt på 8-9 000 borde vara självklart. Jo, visst, IFK måste leverera också, och det har de ju kanske bara gjort under för korta perioder de senaste åren.
Vad kan IFK och fotbollen lära av kulturen som du bevakar?
– Inte särskilt mycket – men ibland skulle man ju önska att moderna fotbollsspelare också var lite mer intresserade av att läsa en bok eller gå på teater till exempel. Traustasson blir ju inte bättre av att kunna recitera Shakespeare, men jag tror däremot att fotbollsspelare som förebilder betyder oerhört mycket, och påverkar publiken oerhört mycket. Delar av svensk fotbollspublik uppträder ju på neander-nivå, man skäms ju rätt ofta över hur det låter. Kan fotbollsspelare hjälpa till att civilisera publiken? Det tror jag definitivt.
Kulturen kan anses vara ”mjuk” medan fotbollen kan vara ”hård” med en mansroll som inte alltid är positiv. Samtidigt är fotboll kultur. Hur kan det här hänga ihop och förenas?
– Fotboll är ju mest kultur i form av sin långa tradition – och lite som jag redan varit inne på: Det är en rätt rutten manskultur som fortfarande odlas på läktarna. Det har kanske till och med blivit värre med åren. Många fotbollssupportrar är ju grymt humorbefriade, tål ingenting. Jag har varit på match i Stockholm, ingen nämnd ingen glömd, där min kompis 12-åriga dotter blev kallad ”din lilla negerhora” för att hon råkade bli glad när fel lag gjorde mål. Och de här snubbarna var mellan 35 och 40. Det är en sann historia!
Hur kan IFK nå nya grupper i samhället för att öka supporterskapet?
– Jag tror inte man skall, eller behöver, inrikta sig på nya grupper. Problemet är ju att det redan finns ett enormt intresse för fotboll och IFK i Norrköping – men 4-5000 av de här i grunden jätteintresserade kommer ändå inte iväg på matcherna. Varför kommer inte just dom till Nya Parken?! Det är knäckfrågan, tror jag. Man når inte dom med jippon, det krävs helt andra grejer. Jag tycker att satsningen på Nordahls-kurvan är ett bra steg, man måste få de där 4-5 000 att få tillbaka glädjen. Tron. Hoppet. Det har varit grymt sargat under 10 år. Man kanske till och med måste börja bygga på ett särskilt hemmaspel, med särskild själ, och särskild inställning. Och så får man inte släppa in 3-4 mål per match…
KAMRATERNA